tisdag 23 juni 2009

Bortamatch den 22 juni

Okej, helt ärligt ... jag kunde inte stå emot. Pete ville absolut ses igen, på en ny "wine battle". Jag säger aldrig emot sådana härliga utmaningar, alltså ännu en ny bortamatch!

En 2006 Mon Plaisir från Peter Michael Winery i Sonoma County, framställd till 100% av Chardonnay från Upper Barn Vineyard i Alexander Mountain, fick börja dagens övning. Fet, tydligt smörig, rikt gulfruktig och aningen mineralisk - inte minst när vinet fick mer luft - och med en vågad men väl anpassad fatkryddighet. Vinet är definitivt en märkvärdig kalifornisk chardonnay, från samma vingård gjorde Helen Turley sin berömda Upper Barn Vineyard Chardonnay i den egna firman Marcassin, men Peter Michael gör en rundare och lite fruktsötare version. Till denna blev det en nykokt hummer som serverades med både smält och brynt smör - vilket satt gjutet till vinets smörigt feta och även läckert fatrostade toner.

Därefter tre bordeauxdesignade glas, nu vankades cabernetviner och liknande. I det första glaset slogs en 2002 Cabernet Sauvignon från Grace Family Vineyards i Napa Valley upp, ett ytterst sällsynt vin som väldigt sällan skådas i Europa, och ens utanför bemedlat samlande vinmänniskor i USA. Precis som vanligt, jag har provat vinet från dem många gånger förut, är det här ett oväntat elegant vin med försiktig koncentration som låter vänta på sig innan den breder ut sig, och jag förstår definitivt beskrivningen "bordeauxliknande" om denna, även om kropp och intensitet är aningen större. I munnen är det ett av de mest finlemmande och eleganta vinerna i Kalifornien. Under kvällens gång växte vinet betydligt, i både djup och bredd, men det behöll sin ädla elegans som vanligt. Det här är ett förtjusande vin, och både jag och Pete (som dessutom var med och skördade vinet!) höll det som ett av de bästa som familjen Grace någonsin har gjort.

Om vinet från Grace Family är larvigt sällsynt, tog Pete tillfället i akt att än en gång, liksom i förrgår, knäcka mitt ego genom att ta med ännu en årgång av det mikroskopiskt sällsynta medlemsvinet från The Napa Valley Reserve, denna gång 2005 Napa Valley Reserve. Häromdagen drack vi 1997, nu en mycket yngre men ändå lika stilfullt auktoritär men ändå bordeauxlik och komplext bergsfruktmineralisk och stram rackare med sötmogen men återhållet klassisk och nyanserad fruktighet. Det här var verkligen enastående, och det växte konstant från sin primära doft- och smakbalans under tiden det stod i glaset.

Jävlar, vad gott!

Jag gjorde mitt bästa att matcha dessa blint serverade utmanardemoner. Själv hade jag tagit med mig ett "omöjligt vin", en 2005 La Sangre de Jonata, en ren syrah från firman Jonata i Santa Ynez Valley, som ägs av Charles Banks och Stanley Kroenke (som också äger Screaming Eagle). Vinet är ungt, tätt fruktigt och lite sötaktigt koncentrerat med en kryddig ton som härrör från ekfaten - vanilj och rostade toner - och även med en fint lakritsaktig kryddighet. Med luft fick vinets frukt ett allt större utrymmet. Tanninerna är tydliga, men ändå väl integrerade.

Tvingades jag välja, fick det bli vinet från Napa Valley Reserve, annars det från Grace Family, eller möjligen Jonata ... eller alla tre! Varför välja? Måste man?
Maten därtill var utsökt, en helstekt lammkotlettrad med citrus- och rosmarinkryddad fond, grillade grönsaker och polenta. Bäst var ... ja, jag vet faktiskt inte - alla viner var goda till. Men möjligen var det elegansen i vinet från Grace Family som vann.

Ost. Ja, det åt vi faktiskt också. En liten bit Morbier, och en större bit 41 månader lagrad Prästost. Gud så gott, och kryddigt. Vi körde vidare med de tre röda vinerna, men hela tiden tänkte jag att vi måste gå vidare ... Men hur då? Ännu kraftigare? Och i så fall vad? Det blev till slut motsatsen, större elegans och friskare syra, i detta fall en 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaut-Saint-Jacques från toppfirman Armand Rousseau. Fortfarande ung, frisk och minst sagt vital - det tog 10 minuter i den vida bourgognekupan, innan vinet bjöd upp till den intensitet jag först förväntade mig. Vinets frukt är ljusröd, frisk och syrlig med bara en sensuellt och försiktigt strukturerad tanniner, god längd och frisk syra. Det blev precis den avslutning vi såväl behövde.
Pete än nämligen inte särskilt mycket för vita viner. Säger han i alla fall.

4 kommentarer:

Putte sa...

Verkligen kul med så initierade beskrivningar av amerikanska toppviner. Det är man inte bortskämd med.

Café Rotsunda sa...

Putte,

Tack för sjyst kommentar. Eftersom jag reser mycket i Kalifornien och känner de "främsta samlarna och kaliforniendrickarna", dessutom besöker i stort sett alla namnkunniga vingårdar och vinmakare, har jag fått en unik möjlighet att prova det mesta. Trots att få av vinerna är tillgängliga för "den vanliga skaran vindrickare", tycker jag det är kul att åtminstone berätta om dem. Såklart också att dricka dem.
Det är väl som när man tittar på annonser om drömhus, vrålhäftiga bilar eller annat oåtkomligt - det går inte att låta bli att drömma. Jag hoppas att mina ord om de bästa vinerna i Kalifornien och Bourgogne håller intresset och drömmen vid liv.
Jag gör också vad jag kan för att övertala alla vinproducenter i Kalifornien att sälja små allokeringar till Sverige. Det ökar ju i alla fall chansen att vi får möjlighet att till slut prova vinerna.

Claes Lindquist sa...

Hej Michel,
Kul att läsa om dessa rariteter. En liten fråga: nästan alla viner du dricker är väldigt unga. Föredrar du helt unga viner framför de som är säg 15-40 år gamla? Jag frågar generellt, jag förstår att det är lättare att få tag i bra unga viner och att många av de stora Kalifornierna inte har producerats i så många år./ Claes

Café Rotsunda sa...

Claes,

Generellt sett föredrar jag yngre viner före äldre, framför allt eftersom jag uppskattar känslan av druvan och ursprunget (även vinmakningen) mer än äldre oxiderade karaktärer. Såklart finns det emellanåt en svårslagen storslagenhet i viner som har ena foten i ungdomen och den andra i mognad - och där tycker jag nog att de största vinupplevelserna finns. Fullt mogna viner gör mig oftast besviken - i min värld finns det inget fint med de mogna vinet i sig.
Såklart är det en brist på mogna viner från exempelvis Kalifornien, vilket jag (vi) dricker väldigt mycket av. Dock finns det väldigt väldigt väldigt mycket viner i källaren som är på väg åt mellanmognaden. Dit längtar jag!