fredag 5 juni 2009

Mingel den 4 juni

Vad gör man när gästerna är fler än antalet stolar, och man sedan länge har tröttnat på Hela Havet Stormar? Jo, man släpper in horderna av trevliga kamrater till ett mingelparty och ser till att vinet aldrig tar slut. Alltså blev det lite av vinbar över kvällen.

Även maten fick bli lite som det kom sig, och hela matsalsbordet dignade av diverse delikatesser som en stor skärbräda med olika jämtländska ostar, salami och lufttorkad skinka, machos och guacamole, anklevermousse, olika ostpajer, sallad, burkar med tillbehör, piroger som Tio Juan hade bakat under dagen, samt nystekta tyska korvar med potatis och surkål. Det blev lite si och så med kombinationerna mellan maten och vinerna, men vad gör det när kvällen blir så trevlig i goda vänners lag.

Vinbaren blev välfylld och tempot var tidvis högt. Här beskrivs de flesta av de provade vinerna.
Vi började med lite champagne, en NV Grand Cru Blanc de Blancs från R&L Legras, som var torr och stram med ungdomligt frisk syra. Lite rundare och fruktigare, men väldigt trevlig, var 2003 Les Trois Saints från Louis Bouillot, en av de allra bästa producenterna av mousserande vin i Bourgogne. Vinet görs uteslutande av Chardonnay från Saint-Véran, Saint-Romain och Saint-Aubin. Det här är en riktigt fin satsning som kommer att lyfta anseendet på crémant från Bourgogne framöver.

Chablis stod på tur, först en enklare men mycket ren och mineralmärkt, klassiskt och torr 2007 Chablis Cuvée Tour de Roy Vieilles Vignes från den utmärkta firman Domaine de Malandes, konsekvent en av mina favoriter i mellanspannet av producenter i Chablis (nej, Jean-Marc Brocard står inte ens med på min lista över bra producenter). Än mer komplex var den 1999 Chablis Premier Cru Les Fourchaume Vieilles Vignes ur magnum från Domaine Laroche som slank ur vinkällaren, perfekt tempererad till 13.2 grader. Lysande gott, en första fin hint av mognad som lyfter vinets kropp och jordighet till en fin nivå, men fortfarande med det strama mineraltonerna i behåll. Det här är ofta ett av de bättre vinerna från Laroche.

Från Tyskland hittade sig en alldeles utsökt, fint sötcharmig men ändå frisk 2006 Brauneberger Juffer Sonnenurh Riesling Spätlese från en av mina preferenser i Mosel, Weingut Fritz Haag. Det här är nektar för livsnjutaren, och läskedryck för oss vuxna barn. Leendena spreds sig snabbt över alla flickors redan vackra ansikten. Vi pojkar log i kapp åt den fantastiska effekten. Nästan lika charmig men torr och rätt frisk var 2005 Charming Grüner Veltliner från Laurenz V i Kamptal, Österrike, lättsam och rent fruktig med god typicitet för druva och ursprung. Klart bättre tryck och djup var det i 2001 Grüner Veltliner Alte Reben från 50+ år gamla stockar i mager stenjord i samma distrikt. Avsändaren Weingut Bründlmayer gör mig sällan besviken - och vinet har nu i sin begynnande mognadsfas en läcker nästan rökig mineralton.

Avdelning vit bourgogne bjöd bland annat på den enkla men ståndaktiga 2005 Bourgogne Blanc Couvent de Bourgogne från stora Louis Jadot, inte komplex men ändå med typiska anletsdrag av god vit bourgogne. Denna, liksom 2006 Meursault från Domaine Vincent Bouzereau, hade vunnit på att tempereras upp lite (lagom är cirka 14-15 grader), men i vinbarstempot hanns varken det eller nödvändig luftning med. Först när jag gick tillbaka till meursaultvinet en timma senare stod fetma, mandeltoner, smör och mineralitet i god men inte storartad typicitet att finna.

Efter ett övertydligt skolboksexempel i mjuk, intensiv och aromatisk vinbärssaftig stil genom 2006 Vernus Cabernet Sauvignon från Santa Helena i Colchagua, Chile, gick vi snabbt över på röda viner med kraft och djup. Det blev därför en del spanska röda viner. 2006 Huellas från Huellas i Priorat bjöd som väntat på ung och stenstram struktur med rik fruktkropp och värmande alkohol, riktigt gott om jag säga det själv, men än större och även mer nyanserad var den mäktiga 2005 Tabernet No 1 (85% Syrah och 15% Cabernet Sauvignon) från Huerta de Albalá i Cadiz ... en kraftfull, syrahkryddig, fruktmättad och något eldig vino de la tierra som har vunnit stort gehör hos de som har provat vinet. En annan spännande vino de la tierra som uppskattades var 2005 Cumal från Dominio Dostares, gjort av den lokala druvan Prieto Picudo från gamla stockar och uppfostrad i franska ekfat under 15 månader. I mitt tycke är faten för kryddiga och tydliga, men den underliggande mörka bärfrukten och fasta bergsstrukturen lovar gott för kommande årgången - denna var den första som gjordes. Viner som sällan nämns i goda ord hos de initierade vinmänniskorna är de från Raimat i Costers del Segre, men här finns en del trevligt att hitta. Ett exempel på det är den nu knappt mogna 2000 Cabernet Sauvignon från magnum, den uppförde sig alldeles förträffligt bra (i alla fall lite senare på kvällen) med en fin struktur, återhållen bärfrukt och en del klassiskt eleganta nyanser. Återigen ett gott men absolut inte stort vin.

Hux flux grillades det på lite mer tysk korv, och med surkål därtill tarvades tysk riesling. Det fick bli en 2002 Berg Roseneck från Georg Breuer i Rheingau, och att den nu i sitt allra första mognadsskede (den är fortfarande busung) bjöd upp till dans med korv och surkål känns nästan som överflödig information. Nu hittade jag också en kul spanjor i kylskåpet, och såklart tvingades korken ur denna ganska sällsynta tappning. Gjord av druvorna Godello och Doña Blanca, med ursprung i Bierzo varifrån också Cumal kommer, stod sig 2007 Mengoba från bodegan med samma namn sig alldeles utmärkt. Gula plommon, citronskal, mineral och frisk syra stod bland noteringarna, och vinet är tacksamt ståltanksjäst för renaste doft- och smakupplevelse.

Det blev faktiskt inte så mycket Kalifornien i vinbaren denna kväll, faktiskt bara två! Den första var en utsökt 2003 Sangiovese Gabrielli Vineyard från Tandem i Redwood Valley. Det här brukar vara en av de allra bästa sangiovesevinerna från norra Kalifornien, och det bjuder alltid på en fint körsbärssöt och lite tobaksnyanserad doft och smak, och dess tanniner är alltid mer polerade än de i italienska diton. Den andra kaliforniern blev 2005 Sonoma County Syrah från Carlisle, en relativt ung och bra firma som i detta (entry level) fall visar viner med god, ren frukt, fin struktur och måttligt kryddiga fat. Bra grillvin, men inget man får sina vinvänner upphetsade av.

En italienare fick sätta livet till, och den blev mycket uppskattad av alla som valde en provsmak. Vinet, 2005 San Calisto Montepulciano d'Abruzzo från den seriöst satsande Valle Reale visar att man kan producera montepulcianoviner av god och till och med ypperlig kvalitet. Detta är viktigt i ett område som så totalt domineras av enklare versioner. Silkiga tanniner, mörk och nästan lite sötsur körsbärsfrukt som rundats av med milda vanilj- och fattoner. Med bus i sinnet sprang jag in i vinkällaren och hämtade dagens pensionär - 1988 Château Musar. Okej, den här firman delar alltid upp publiken i två läger, och visst är vinet gammaldags (i alla fall mogna exemplar som detta) med tydliga toner av brettanomyces, jord och stall, men det finns ändå något intressant med det här vinet. Helt klart är denna annars så utmärkta årgång (en av de bättre) fullt mogen och den ska inte sparas längre, men den var faktiskt bättre än väntat!
Just ja, Pinot Noir! Först en enklare och lite sötkryddig, frisk och modern 2007 Pinot Noir från Saint Clair på Nya Zeeland. Den är omedelbart uppskattad och publikt god, men kan såklart aldrig mäta sig med "äkta vara". Jag är inte särskilt imponerad av vinerna från David Duband i Bourgogne, och den 2005 Nuits Saint Georges lever inte upp till de förväntningar jag ställer på bourgogne i den prisklassen. Frukten är förvisso typisk och hyggligt elegant, men det saknas den spets och den mineralitet som bourgogne så unikt. Nej, tummen ner helt klart.

Alltså fick de bli riktig "äkta vara", och då brukar jag ta fram något toppvin från toppdomänen Robert Groffier i Morey-Saint-Denis. Denna kväll en alldeles förträfflig, stramt nyanserad, rödblommig, frisk, mineralmärkt och komplex 2004 Bonnes Mares Grand Cru. Jag älskar detta vinhus och deras viner! Den som envist tjatar på att 2004 är en dålig årgång i Bourgogne, borde prova de bättre vinerna från de bättre domänerna (där man sorterar druvorna noggrant) och dessutom lära sig uppskatta terroir före frukt. Då kommer man beskriva 2004 som en mycket klassisk årgång. Och då trivs jag bra i Bourgogne.

Summering: 17 gäster, ett 30-tal viner, 49 Riedelglas

4 kommentarer:

Anonym sa...

Bra jobbat Michel. Men jag saknar stekoset som bör omgärda en riktig stekare. Möjligen räddar de nystekta tyska korvarna dig./ Claes

Café Rotsunda sa...

Det var väldigt lite stekos den här kvällen, och inte heller var det särskilt mycket stekarviner. Men kul var det, och ruskigt sett blev det. Rotsunda Night Club? Jovars, så blev det!

Anonym sa...

Oj tänk att jag fick vara med om allt detta! Stort tack Michel! Hoppas både få besöka vinbaren och nattklubben igen :o)

Sanna

Café Rotsunda sa...

Sanna,

När det blir så trevlig som vi hade, är det dumt att låta det vara en engångsföreteelse. Allt som är värt att göra, är nämligen värt att göra igen. Och igen.
Även om vi inte vill tänka på det nu, blir det väl en höst också ... och då har vi all anledning att öppna både vinbar och nattklubb igen.

Vi ses!