Kreutzwirt den 11 juni

Efter att ha träffat i stort sett alla ”ledande” vinskribenter i världen, har jag min tydliga bild av den allmänna kompetensen i detta skrå. Jag tänker inte gå in på deras kunskaper inom vin (som är i de flesta fall bara är måttlig till bra, men sällan trovärdig – okej, nu fick jag det sagt ändå), men när det kommer till kunskap och förståelse till hur mat och dryck fungerar, är det knappt en enda vinskribent i världen som klarar gränsen Godkänt.
Så blev det också denna kväll. Trots att restaurangen var alldeles utmärkt.
Krogen ifråga heter Kreutzwirt och ligger i byn Pössnitzberg i det undersköna landskapet i Steiermark i södra Österrike. På kvällens agenda stod en avsmakningsmeny på nämnda krog, med ett vinpaket som hade valts ut av landets ledande vinskribent för att matcha maten. Bra tänkt, fel tänkt!

Vi började med glas uppfriskande vitt vin av druvan Gelber Muskateller till lite små salt tilltugg på terrassen och hamnade rätt snart vid bordet med en alldeles fantastisk panoramautsikt mot de böljande sluttningarna och vingårdarna som under kvällen draperades av inkommande dimmor. Synen var dramatisk.

Första viner blev 2008 Gelber Muskateller Klassik från toppfirman Neumeister, och det var stramt och lätt mineraldrivet i en mer elegant och mindre blommigt parfymerad stil än väntat, och en lätt gräsig och vinbladsdoftande frisk 2008 Sauvignon Blanc från en annan av regionens toppfirmor, Sattlerhof. Efter att ha provat dessa två viner till bröd med en god och rätt salt lufttorkad skinka, och även en god och lite kryddig kall gazpacho (varför inte den mer lokalt kända specialiteten soppa på pumpa med pumpkärnolja?), serverades första rätten. Den bestod av en potatiskräm som toppades med lätt kallrökt forell, färsk vit sparris (som i ensamt majestät var perfekt till båda vinerna) med en örtsallad. Egentligen var inget av vinerna perfekt, men till min förvåning höll jag det lätt blommiga muskatvinet som det bästa.
Därefter skänktes två nya vita viner. Det första var en 2007 Morillon Steinberg från firman Lackner-Tinnacher i Südsteiermark, som tyvärr saknade lite kropp och djup för den rätt det var tänkt till, men som i övrigt var rent och friskt i typisk ståltanksjäst med lite tråkig stil. Morillon är, för den som inte vet det, en lokal synonym för Chardonnay. Det andra var en på tok för gammal 1997 Ruländer Der Pinot Gris från den stora men inte övertygande firman Domäne Müller. Jag har ingen aning om vinskribenter tänkte vid det vinvalet – vinet var tydligt moget, för tydligt moget för att var mer precis. Tummen ner för båda vinerna!

Nästa rätt hade varit helt fantastisk om det inte vore för att den led av samma brist som i så många andra rätter på temat svamp gör – nämligen att man inte hade sköljt murklorna så väl att all sand var borta. Problemet var dock litet, men det fanns där! Rätten var begåvat komponerat, olika svampar (karljohansvamp, små kantareller och olika typer av murklor) i en ragu med fond av anklever och vitt vin, och med gröna ärter. Hur gott som helst! Och vinerna till fick godkänt … men inte mycket mer. Att välja 2003 Sauvignon Blanc Hochgrassnitzberg Reserve från firman Polz var i grunden helt rätt tänkt, men den stekheta årgången 2003 gav ett vin som inte nådde full fysiologisk mognad och därmed saknade både aromer, intensitet och den nödvändiga syra som krävs för att feta viner ska upplevas balanserade. Alltså en tydlig miss. Nästa vin var 2001 Sauvignon Blanc Nussberg från i och för sig utmärkte Gross, men detta vin saknade kropp för att balansera alkoholen. Dessutom var smaklängden för kort. Alltså ännu en miss – dubbelfel.

Vi tog helt saken i egna händer och Karl-Alfred beställde in ett extra vin, en alldeles förträfflig 2006 Grüner Veltliner Reserve Léopold från firman Buchegger och deras fina vingårdar med lössjord Kremstal, ett vin som bjöd på en ljuvligt ren och elegant men också fet fruktighet med fin mineralton, frisk syra och god längd. Hur gott som helst!

Nästa servering hade också fått ett par märkliga vinval, och det var synd på den fantastiska helstekta hjortrygg med fina nudlar av kålrabbi och en ragu på hjort och rödvin som fond. Köttet var fint stekt, något som inte alltid är fallet med vilt (de allra flesta översteker det magra och fint smakande köttet). Vinerna till var återigen en besvikelse. Från annars väl ansedda Polz serverades 2002 Morillon Obegg ur magnum, men då jag senare fick höra att vineriets ägare redan dagen innan hade kommit till krogen för att checka av sina viner (allstå öppnat dem), förstod jag varför vinet var glest, tunt och kort. Det bästa hade nog helt enkelt vädrats bort. Vilken dundermiss!
Det andra vinet var säkert gott – för tre till fem år sedan. Att från firman Tement, en av de allra bästa i disciplinen vita viner i södra Österrike, välja en i och för sig läckert doftande men ändå tröttkörd och slut 1997 Blauburgunder (Pinot Noir) är en gåta. Kanske måste man vara en trött och kanske till och med blasé vinskribent för att ens vara i närheten att förstå ett så svagt vinval. Nej, hade vinet varit tre till fem år yngre, eller ännu hellre fem till åtta år yngre, hade det säkert suttit som en snygg keps. Nu blev det hela mest ett märkligt frågetecken.

Lösningen stod dock inte långt borta – restaurangen Kreutzwirt har en absolut lysande och väl prissatt vinlista med de mesta av det man vill dricka från hela Österrike. Jag greppade snabbt tag i sommelieren och beställde för omgående dekantering en 2005 Blaufränkisch Ried Mariental från Ernst Triebaumer i Rust. Just detta vin, i årgång 1987, blev en mycket viktig vändpunkt för Österrike och dess odlare, som helst plötsligt fick ett högklassigt exempel på och förstod att det fanns en stor potential att göra röda viner i landet. Från sin perfekt östligt exponerade sluttning ger druvorna ett absolut sensationellt fint fruktigt, nästan burgundiskt men lite djupare och mer blåfruktigt rött vin med finstämd fatkrydda, silkig struktur och lång eftersmak. Det satt verkligen perfekt, och gav oss åter hoppet om fantastiska kombinationer denna kväll.

Till ostarna, en samling lokala get- och fårostar från herr Steininger, kom nästa lite märkliga kombination. Det blev en i och för något blek och ung, lätt blommig och diskret mineralmärkt (här i Steiermark får vinerna ofta en fin mineralton) och bara försiktigt sötfruktig 2006 Gewürztraminer Ölberg Kellerbraut från Domäne Stürghk. Hade tillbehören varit lite mer åt det fruktiga hållet till, hade säkert vinet fungerat, men mötet blev i stället lite avståndstagande.
In med vinlistan igen. Sir Ausonius beställde in en blind flaska, ur karaffen slogs ett lätt gyllengult och uppenbarligen moget vitt vin upp. Doften vittnade också om mognad i sin lite nötiga och nästan rostade stil med inslag av torkade aprikoser (men inte lika sött). Smaken var riktigt torr, friskt och i det närmaste stram, men där fanns ändå spår av en svunnen rätt tät fruktighet, och känslan av mineral var tydlig. Helt klart en riesling och helt klart mogen. Efter en stunds diskussioner togs flaskan fram och jag blev lite förvånad över att vinet inte var så gammalt som jag först trodde – det var en 2001 Riesling Ried Klaus Smaragd från toppfirman Jamek i Wachau. Ser man på! Med luft i glaset växte vinet till sig, och upplevdes snart yngre än det först hade gjort. Man upphör aldrig att förvånas.

Desserten var en slags omelett med färskost och persikor, samt en märklig dragonglass som var mer nytänkande (ett försök i alla fall) än verkligt passande. Men det blev för första gången i denna meny ett riktigt bra smakmöte mellan maten och vinerna. I första glaset en ädelsöt men ändå frisk 2006 Morillon Jägerberg Trockenbeerenauslese från Erwin Sabathi, som var riktigt bra till sötsakerna på tallriken, och i det andra glaset ett tämligen unikt vin, 2006 Blauer Wildbacher Schilcher Trockenbeerenauslese från Luis und Hannes Jöbstl. Det sista vinet var svagt rött, sött men också friskt syrligt med fina toner av mogna och söta röda bär.
Som vanligt efter en lång middag i Österrike slutar jag med ett glas fin inhemsk fruktsprit, denna gång en verkligt fin 2005 Marillenbrand från den utmärkta vin- och spritproducenten Holzapfel i Wachau.

Restaurang Kreuzwirt har absolut en stor potential med sitt vackra läge, det fina hotellet som ligger i anslutning, och de höga ambitionerna i både köket och på vinlistan. Hit kommer jag gärna igen, men då tänker jag välja viner själv (och det finns gott om toppviner att njuta av från listan) och inte låta en oinspirerad vinskribent göra det. Hur känd han än må vara!