Middag den 29 januari

"Vi kan väl börja lite tidigare, så blir det inte så sent", var själv grundidén. "Och så kan vi väl ta det lite lugnt, inte göra det så märkvärdigt, bara lite kött och lite vin, typ", hörde också till planeringen. Som vi såklart misslyckades med. Jag är rätt bra på mycket, men det där med måttlighet och enkelhet verkar inte riktigt vara mig grej. Det blev nämligen både tidigt, sent och ganska mycket. Vi hade ju en del att fira!

   En 90 Minutes Imperial IPA från Dogfish Head Craft Brewery i Delaware fick kicka igång den tidiga middagen. Det här är en mäktig öl med god maltkropp och tydlig men inte överaromatisk eller kraftfullt bitter ale med lång smak och, tycker jag, en väldigt fin balans där de 9.0 procenten alkohol helt har integrerats på ett fullkomligt perfekt sätt.

   Vi körde på ytterligare en öl som aperitif till middagen, denna en ytterst ovanlig Ovila Abbey Ale som är brygd av Sierra Nevada Brewing Company i samarbete med munkarna vid klostret Ovila strax norr om staden Chico. Denna mörka ale är brygd med plommon från klostret, det har en stor och mycket elegant mörkrostad och fruktig doft, en fyllig och lent texturerad smak med fin fruktsötma, en nästan sojalik maltrostad men inte alls besk ton och en underbar längd och komplexitet. Etiketten säger 10.2 procent alkohol, gommen säger "var då någonstans". Sjyst start, skönt att slippa sur champagne!

Kvällens första vin kom från O'Shaughnessy uppe i Howell Mountain, men vinet 2010 Oakville Chardonnay var gjort av druvor från plattmarken i Oakville nere i dalgången. Färgen är vacker, nästan med en limeskimrande lyster, doften stor och rik i vad man skulle kunna beskriva som typiskt kalifornisk stil, men med finess och väldigt fint integrerad fatkaraktär som känns modern och fräsch. Smakmässigt är det medelfylligt, absolut rent och till och med stramt fruktigt med en uppiggande syra och god längd.

Vi njöt chardonnayvinet till en smörstekt toast med avokado och krabba i all sin enkelhet, gjort med rikligt med plockat krabbkött, lite majonnäs och en gnutta crème fraiche och dill. Superenkelt men gott. Kombinationen satt perfekt till vinet genom två små detaljer, dels den rostade toasten som speglade vinets fatkaraktär på ett sådant sätt att fatkänslan dämpades och därigenom lyfte fram frukten, som smakmässigt speglades av krabbköttets milda sötma. Snyggt …

Pausvinet 2007 Pinot Noir Chorro Creek Vineyard från Edna Valley och firman Stephen Ross gjorde oss besvikna. Vanligen är hans viner väldigt eleganta, friska och ljusrött fruktiga och det var också mitt minne av den här buteljering från mitt besök hos dem för ett par år sedan. Nu var vinet varmfruktigt och slappt, det bjöd på mörka plommon och jordighet och var rent generellt rätt onyanserat. Att vinet hade tangerat en alkoholhalt på 15.1 procent (som förvisso inte värmde) gav en tydlig förklaring till vinets plumpa smak. Druvorna var helt enkelt skördade för sent. Nej, hälften av vinflaskan ställdes i kö till kommande såskok!

Ett som däremot levererade på alla önskvärda sätt var 1996 The Maiden från Harlan Estate i Oakville, Napa Valley. Vinet har nu tagit sig in i en härlig och fin mognadsfas med stor komplexitet och en nästan sammetslen struktur, men det har fortfarande kvar en hel del rik och mörk frukt som ger smaken spänst och vitalitet, men nyanserad av tryffel och ett uns fin cigarr. The Maiden är firmans andravin, men det är på inget sätt ett sekunda vin, tvärtom ett vin som jag brukar beskriva som 75 procent av toppvinet Harlan Estate till omkring 25 procent av priset. Tur att det ligger en bunt av dem i vinkällaren på Café Rotsunda.

Tyvärr hade cafévärden varit mer fokuserad på samtalet än matlagningen, vilket resulterade i att renkalvsteken blev en aning överkörd. Inte så att den blev torr och seg, men den saknade tyvärr den saftighet som rosastekning ger. Denna miss räddades dock till viss del av en riktigt god klassisk genevergräddsås (jag gillar verkligen 1980-talets goda mat, som i min värld aldrig blir omodern) och en bädd av champinjoner och brysselkål som stekts i smör och ankfett och till det lite sockerärter. Över det hela lite friterad potatis. Jodå, det fungerade alldeles utmärkt trots det lite överstekta köttet. En rätt som den här passar ju alldeles fantastiskt väl till all världens smakrika viner. En gräddsås samlar dessutom ihop strävheten i röda viner och putsar av dess hårdare kanter till en len munkänsla. Inte för att det behövdes med just det här vinet, men ändå.

Ytterligare en besvikelse skulle vi stöta på denna kväll. Inte så att 2007 Vosne-Romanée Les Raviolles från Emmanuel Rouget var korkdefekt, men det var lite dovt, jordigt och till och med en aning murket. I och för sig är årgången av sådan art att man kan finna just den här typen av karaktärer i de röda vinerna, men det här kändes ändå inte riktigt så parfymerat som man vill ha sina röda bourgogner. Alltså blev det en ny räd ner i vinkällaren för att hämta upp något som var riktigt gott.

   Räddningen blev en 2007 Vosne-Romanée Champs Perdrix från Domaine Perrot-Minot, i och för sig samma årgång och med ett visst djup och jordig komplexitet av skogsgolv, men med den lite mer av den röda körsbärsarom som vi sökte och som man ska förvänta sig av röd bourgogne. I det här vinet var dessutom spänsten och mineraliteten mer uttalad. Lite vällagrad Comté fick göra vinet sällskap. Det behöver inte vara så mycket mer märkvärdigt än så, lite salt och lite fett gör alla viner extra goda.

En liten dessert får man alltid plats med och den här nu tidiga kvällen serverades en liten bakelse av mörk chokladmousse och hallon, mjäll i texturen men hög i smaken.

Två små glas gott till borde göra susen, tänkte cafévärden och serverade ett litet glas av Venerable Pedro Ximenéz 30 años från sherryfirman Pedro Domecq, mörk i färgen och djup i doft och smak. Här trängdes de vanliga tonerna av torkad frukt, russin och choklad, men i den fylliga och påtagligt söta smaken fanns också en fin syrlighet och den nötiga komplexitet som bara tidens tand under lång fatlagring kan färga viner med. Synnerligen gott till chokladen.

   Den andra drycken var en XO Perfection Lot No 53 från Tesseron, en över 50 år gammal cognac som har vunnit djup och silkighet under alla åren i fat, dessutom en synnerligen fin komplexitet med kanderad frukt, karamell, knäck, söt vanilj och allehanda lättrostade nötter. Det jag bara älskar med den här cognacen, är just den sammansatta smak och förunderligt långa smaken.

Den tidiga middagen hade nu blivit sen kväll, det är så vi gör när vi ses, jag och Mr Z, eftersom vi trivs så vansinnigt bra tillsammans och har så vansinnigt mycket att prata om och så vansinnigt mycket vi vill prova och så vansinnigt mycket … Ja, typ så.

   Alltså fick cafévärden ännu en gång ta sig ner till vinkällaren för att hämta upp något friskt och fräscht, detta i form av en alldeles förträfflig 2011 Corton-Charlemagne Grand Cru från Henri Boillot. Till en början var vinet en aning blygt och därför brukar jag alltid slå upp vit bourgogne i karaff för att luften ska få vinet att blomma ut. Nu fick den effekten ske direkt i glasen och det tog faktiskt bara tio minuter innan vinets kritmineraliska karaktär ställde sig i första rummet, tydligt i dominans av den rika men ytterst eleganta och till och med strama frukten. Ungt som vinet fortfarande är, växer det betydligt med den luft det får under tiden det står i glaset och den här effekten är just en av de förunderliga sakerna med vit bourgogne. Det känns nästan som att man får flera viner ur samma flaska. Inte mig emot, ju mer jag får, desto bättre!

Summering: 2 gäster, 2 öl, 6 viner och 10 Riedelglas