Årets Bästa 2013

 

Årets Bästa 2013
Ju äldre man blir, desto fortare går ett år. Och ju äldre jag blir, desto svårare blir det att skriva ihop en lista över årets största upplevelser. Att det har blivit så beror på en större kunskap och betydligt djupare erfarenhet och därigenom att man både blir lite mer blasé och närmar sig allt man äter och dricker med en mer kritisk inställning, eftersom konkurrensen mellan allt det goda är så oerhört stor. Samtidigt får det inte bli för noggrant och pretentiöst. Mat och dryck ska vara kul, ingen tävling med mätbara värden. Tack och lov har jag fortfarande passionen och nyfikenheten kvar, de har märkligt nog vuxit med åren och är idag större än någonsin.

   Ett normalt år, som 2013, provar jag säkert 4 000 till 4 500 viner och omkring 1 000 öl och spritsorter, jag äter trevliga middagar (eller vinmiddagar i jobbet) på hemma hos eller på restauranger säkert 100 gånger och jag besöker omkring 250 vinproducenter under de mellan tre och fyra månader jag reser. Värt att betona att jag själv betalar det allra mesta av detta själv (flyg, hyrbilar, hotell och restauranger) om det inte rör sig om en aktivitet jag själv arrangerar (och då såklart inte betalar för att vara med).

   När jag skriver min årsbästalista tittar jag inte i några anteckningsböcker eller tillbaka i allt jag har skrivit i tidningarna, på hemsidor eller den här bloggen. Jag skriver ner det jag kommer ihåg rakt upp och ner, här och nu, det torde ju ändå vara det allra bästa som fastnar i och lättast kan plockas fram ur minnet.

   Med följande lista önskar jag både mig själv och dig som läser det här ett minst lika bra 2014, om inte bättre!

Årets bästa champagne
Visst har det slunkit ner både en och dussintals fantastiska champagner i min strupe under 2013. Men jag tänkte nog inte ranka den eller de bästa av dem. Istället vill jag lyfta fram det som för mig var årets champagneupplevelse, levererad av den person som jag själv anser vara om inte världens allra främsta champagnekännare så åtminstone en av de allra vassaste. Jag har i alla fall aldrig någonsin stött på någon person som kan så ofantligt mycket om champagne och dessutom besitter den än svårare konsten att förmedla just denna kunskap och passion.

   Mannen jag talar om är ingen mindre än Terry Theise, amerikansk vinhandlare med en sådan status att sommelierer och kunder mer eller mindre köper vad som helst så länge det är Terry som har köpt in vinet. Det är styrka!

  Provningen ägde rum i McMinnville i Oregon i juli, på pinotfestivalen IPNC, och bestod av ett antal blanc de noirs från Marc Hebrart, Moussé fils, Champagne Geoffroy och Jean Lallement. Suveränt goda champagner och en alldeles lysande, medryckande och otroligt lärorik föreläsning. En av de bästa jag någonsin har varit på i mitt kvartssekellånga vinliv.

 

Årets bästa vita vin

Här skulle jag kunna lista hur mycket god vit bourgogne som helst, men jag nöjer mig med ett par som etsade sig fast. Ett av dem var 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine G Roumier, en av de allra godaste tappningar jag har druckit från denna magnifika grand cru. En 2002 Meursault Perrières från Coche-Dury gjorde ju inte heller direkt ont, och 2007 Bâtard-Montrachet Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti var också en stor och minst sagt unik upplevelse.

   Ett vin som inte var lika bra, men imponerande i sitt briljans och sitt djup, var den första årgången 2012 Chablis Premier Cru Fourchaume Héritage från Le Domaine d'Henri, grundad samma år av Michel Laroche som nu på ålderns höst börjat om på ny kula i liten familjeskala.

   I Kalifornien var det en diger samling eleganter som fick mig att spricka upp i ett stort njutningsleende. En av dessa firmor, Ceritas, lurade mig både en och flera gånger (blint) med att vara i Bourgogne med sin 2011 Chardonnay Charles Heintz Vineyard från Sonoma. Ännu mer komplext och bourgognelikt (förlåt detta urbota dumma men ändå beskrivande uttryck) fann jag deras 2011 Chardonnay Peter Martin Ray Vineyard från Santa Cruz Mountains. Arnot-Roberts gjorde detsamma med sin underbart mineralstrama och eleganta 2012 Chardonnay Trout Gulch Vineyard, också den från Santa Cruz Mountains.  

Årets bästa röda vin

Även på den röda sidan har jag blivit galet bortskämd under 2013. Av de allra senast druckna vinerna som formligen tatuerade sig in i gommens känsliga hud måste jag lyfta fram den superklassiskt bourgognelika 1985 Pinot Noir Rochioli Vineyard från Williams Selyem och även trion ännu inte lanserade (de släpps till våren) vinerna från Colgin Cellars som provades i december, den ytterst eleganta 2010 Tychson Hills Cabernet Sauvignon, den lite tätare och djupare bordeauxblandningen 2010 Cariad Napa Valley Red Wine samt den mineraliskt och läckert örtnyanserade och blommiga men också djupare fruktiga 2010 IX Estate Cabernet Sauvignon. Vilken galen trio, troligen de bästa vinerna som har gjorts i den här högpresterande firman.

  Flera amerikaner vill också in här, som de sanslöst fina och klassiska 2010 Cabernet Sauvignon Fellom Ranch från Santa Cruz Mountains och den mineraliskt strama och läcker blåblommigt eleganta 2010 Cabernet Sauvignon Clajeux Vineyard, båda från toppfirman Arnot-Roberts. Av de senare får man fem flaskor för en flaska från Colgin, om nu priset är något av värde i en årsbästalista.

   Det verkar också som att Bond i Napa Valley har fått till en sjurackarns årgång med 2009, och mina favoriter denna årgång var 2009 Quella och 2009 Pluribus, vilket förvånade mig en aning.

   Vi tar ett par amerikaner till, mer fjäderlätta och sjukt förföriska. Arteberry-Maresh är en av Oregons allra bästa pinotfirmor och deras 2011 Pinot Noir Maresh Vineyard får nog årets "jag älskar dig" av mig, medan deras intensivt rödfruktiga och supercharmerande 2011 Pinot Noir Juliard Vinyard får nöja sig med ett antal välförtjänta kyssar.

   Jag vill också nämna en bourgogne som berörde mig djupt, inte för sin storhet och överlägsna komplexitet, utan för sin envishet att vilja vara ung i sin parfym såväl som i kropp, hull och struktur, 1929 Santenay från Domaine Jessiaume (vinet kommer från det som sedan blev premier cru La Gravières, jästes i hela stjälkar). Hur kan en 84-åring fortfarande dofta solmogna skogshallon och sprudla av fräschör?

   Slutligen måste jag ta oss till Spanien, till ett charmtroll som jag blev fullkomligt förälskad i, 2011 Garnacha Peña Caballera från Bodegas Marañones, en helt galet saftigt, blommig, fruktigt och elegant garnacha från en 1.50 hektar stor vingård på 850 meters höjd. Vilket absolut sensationellt bra vin för inga pengar alls!

Årets vintyp

Madeira, inget snack om saken. Jag har alltid varit förtjust i madeira, inte minst från alla åren som kock och sommelier då jag hade stor behållning av denna unika och tyvärr lika sorgligt som onödigt bortglömda vintyp. I år byttes förtjusningen ut mot ett beroende. Mitt enda nyårslöfte, eftersom jag inte har en enda tanke på att börja träna eller gå ner i vikt (och röker och snusar gör jag inte), blir att dricka mycket mer madeira 2014!

 

Årets årgång

Av de senare jag har provat gäller fortfarande universalårgången 2010, men ska jag var lite mer nytänkande säger jag 2012 och det gäller överallt där jag har varit det senaste året.

   I Bourgogne gäller det för de bästa producenterna eftersom 2012 är en årgång som krävde tur (att undkomma de brutala hagelstormarna) och skicklighet (skördedatum, sortering, extraktion) och vi kommer tyvärr att få prova en hel del mindre bra viner … från mindre bra producenter.

   I Kalifornien gäller 2012 alla druvsorter och alla regioner. Hinner jag dricka ur min överfulla vinkällare lite mer ska jag försöka fylla på med en hel del gott från 2012.

Årets druvsort

Jag får lov att säga Garnacha, baserat på ett antal fantastiska spanska viner från framför allt bergen i centrala Spanien (inte minst Bodegas de Marañones och Commando G), samt ett antal ytterst eleganta viner från gamla stockar och olika delar av Kalifornien (bland annat från Wind Gap Wines, A Triubte to Grace och Unti Vineyards). Min motivering till detta val är att de viner jag charmades av alla var gjorda i ett nästan syndigt söt hallonfruktig, frisk och len stil med måttlig alkoholhalt, kring 13 procent. Som bra röd bourgogne - fast en aning sötare i stilen!

 

Årets vinregion
Det är väldigt lätt att lyfta fram något område i Kalifornien som är det mest imponerande, under året har jag besökt alla Kaliforniens områden förutom Amador County och Central Valley. Men jag väljer att hylla den region som tog mig med storm under ett par dagar i juni, den västra och mest bergiga delen av den lite väl stora appellationen Vinos de Madrid. I väster reser sig vingårdarna från 700 till 1200 meters höjd upp i bergen, klimatet är en aning svalare och vingårdarna med framför allt den gröna Albillo och den svårodlade nobla Garnacha från gamla stockar i oländigt belägna vingårdar är synnerligen intressanta. Oj vad jag hittade goda och intressanta viner här. Subområdet i den stora appellationen heter Sierra de Gredos. Missa det inte.

Årets vinby
Lompoc är precis allt annat än en charmig vinby, det är tvärtom en rätt deprimerande fattig invandrarstad i den allra västra spetsen av appellationen Santa Rita Hills. Men här finns säkert ett 40-tal små vinerier inhysta bakom garagedörrar, i små lagerhus och för vissa mer framgångsrika firmor något som nästan kan liknas vid ett typiskt vineri. Flera av de bästa vinfirmorna i Santa Rita Hills ligger just i detta område, som av Robert Parker en gång i tiden fick namnet The Ghetto. Åk hit, ställ bilen och promenera sedan mellan garageportarna och möt de hårt arbetande och passionerade vinmakarna och prova deras viner. Jag har snart varit här tio gånger, det är lika kul varje gång!

Årets mest minnesvärda vingårdsbesök
Jag måste säga att Spanien tar hem denna runda, inte minst med besöket på Dominio de Pingus, där vi inte bara (alla, killar som tjejer) blev förälskade i deras nya vinmakare, den unga inspirerande och duktiga Yulia Zhdanova (bilden), utan också bekantade oss med fyra årgångar Flor de Pingus och lika många av självaste Pingus. Svårslaget, även för en luttrad vinprovare som jag själv.

Årets mest imponerande fatprover
Det är väl som att sparka in vidöppna dörrar att nämna 2012 Chambertin Grand Cru från Domaine Armand Rousseau och 2012 Romanée-Conti Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti, men jag grät faktiskt av lycka när jag provade dem … slutblandade och så gott som helt färdiga bara ett par månader innan buteljering. Därtill måste jag lägga fatprover från ytterligare en producent, Domaine de la Côte i Santa Rita Hills i Kalifornien, och deras 2012:or. Milda Matilda vilka viner!

Årets nyupptäckta vinproducent
Återigen vänder jag blicken till Spanien, nu till den västra och mest bergiga delen av vindistriktet Vinos de Madrid, där jag besökte den lilla toppfirman Bodegas de Marañones, som från små, gamla och uppe i bergen otillgängliga vingårdar gör några av de mest spektakulära och elegant aromatiska viner av Garnacha jag har provat.
   Och så måste man ju såklart lägga till Domaine de la Côte i Santa Rita Hills, en producent som etablerades 2011 av främst toppsommelieren Rajat Parr och vinmakaren Sashi Moorman och som lanserade sina första viner i år. Alla de viner jag har provat från 2011, flera gånger dessutom, såväl som deras ännu inte buteljerade årgång 2012 kvalar rätt in på årets bästa lista. Vilken makalös smakstart de fick!

Årets restaurang
Aldrig förr har jag ätit på så många fantastiska restauranger som i år. Tre gånger på The French Laundry må vara imponerande, två gånger vid chef table på fantastiska Frantzén, liksom de flesta av de allra bästa restauranger i Sverige (tack vare en stor restaurangbilaga som vi gör med Livets Goda) och därtill ett antal magnifika restauranger i exempelvis USA, Spanien och Frankrike. Årets restaurang var dock hur lätt som helst att plocka ut – Pubologi i Gamla Stan, Stockholm. Jag blev helt enkelt lyft till himmelska höjder inne vid tvåmannaköksbordet tidigare i år och sedan smått golvad av det nya menykonceptet i augusti. Grattis Daniel Crespi och team till att ha lyft Pubologi till att idag vara en av landets mest intressanta och bästa krogar.

Årets kombination mat och vin
Okej, här tänker jag också sparka in öppna dörrar med sådan kraft att ingen i hela världen lär sig något nytt eller ens blir förvånad. Det mesta är faktiskt väldigt gott på The French Laundry, men det som gick till historieboken 2013 var den extrarätt för knappast blygsamma 100 dollar vi tog i juli, en pasta med så slösaktigt mycket färskhyvlad sommartryffel att priset knappast kan anses ha varit särskilt högt.

   Rätten i sig i all ära, men det var vinet därtill som fick stjärnorna att gnistra som pärlor. Vi hade nämligen hittat en 1995 Vosne-Romanée från Emmanuel Rouget och tack vare vinets lite rustika, jordiga och begynnande mogna stil, satt det verkligen som en keps till vinet. Vilken fulländad kombination. Vi förstod redan där och då att det skulle bli årets bästa kombination. Och det blev det också.

Årets knasigaste ölupplevelse
Hur skruvat det än låter fick jag årets mest udda ölupplevelse med den underbart humlebombade Modus Hoperandi India Pale Ale från de skickliga knaspottorna på Ska Brewing Company, men inte i en bar som hade varit mer logisk, utan på ett korallrev på 16 meters djup i Palau mitt ute i Stilla Havet. Där öppnades burken, ölen smakade förträffligt kryddigt till dess havet efter tre klunkar tog över doft och smak och fyllde burken med havssälta. Men den utsipprande ölen lockade till sig ett gäng hajar, som tydligen är lika förtjusta i humle som jag själv är, så när jag simmade vidare med burken följde de efter och bara njöt av den goda ölens dofter. Ett magiskt ögonblick!

Årets godaste sprit
Förutom all gammal gul chartreuse (den elegantaste) och grön chartreuse (den kryddigaste och mest intensiva) jag har haft förmånen att dricka, är det framför allt den fullkomligt magiska hundraprocentiga agavetequilan från Fortaleza som har knockat mig i all sin blommighet, rikedom och elegans, dess mjuka agavesötma och fina kryddighet. Deras Fortaleza Blanco är superb, deras Fortaleza Reposado fantastisk och deras Fortaleza Añejo helt magisk!

   En annan spritfirma som imponerat stort på mig är den högklassiga cognacsfirman Tesseron, vars Lot No 53 XO Perfection är årets i särklass godaste cognac. Det måste helt enkelt bli mycket mer sprit 2014. Och det blir det, i september kommer min stora spritbibel ut!

 

Årets svenska vinperson
Arvid Rosengren, som inte bara hedrade Sverige väl i VM för sommelierer i Japan, utan också knep titeln som Europas Bästa Sommelier 2013. Det är en fantastisk bedrift som imponerar och inspirerar. Arvid var redan för några år sedan, när jag själv satt ordförande i den jury som korade honom till Nordisk Mästare, en av de allra vassaste tävlingssommelierer jag hade sett. Därifrån har Arvid utvecklats ytterligare. Jag hyser en djup beundran för Arvid och hans oklanderliga professionalism och ska någon skandinav knipa åt sig den högsta titeln av dem alla i sommeliervärlden, då satsar jag en slant på att Arvid har potential att göra det!

Årets bästa trend
Okej, den är inte helt ny, den är egentligen över hundra år gammal, men någonstans på 1990-talet började en hel del amerikanska vinproducenter gå vilse i sitt sökande efter det perfekta vinet, vilket allför många av dem trodde var ett vin fullpackat med allt. I det nya Kalifornien har man på bredare front först långsamt i början av 2000-talet och nu de senaste åren allt mer omfattande och tydligare sett en förändring. Idag skördar alltfler producenter sina druvor lite tidigare för att vinna större aromprofil, bevara en högre naturlig syra och få viner med lägre alkohol och man använder idag mindre andel nya ekfat och lagrare allt oftare vissa viner i cement eller stål. Därtill har mindre kända regioner och vindistrikt lyfts fram och dessutom är man alltmer road av druvsorter som tidigare ansågs udda eller till och med sämre. Idag hittar man riktigt fina vita viner av Grüner Veltliner, Albariño, Ribolla Gialla, Malvasia, Grenache Blanc och Picpoul, och röda viner av Carignane, Grenache, Pinot Meunier, Gamay och Trousseau. Det är en både välkommen och rolig utveckling!