I luften med Air New Zealand

Att flyga är kul, att äta på flygplan är i stort sett aldrig kul. Oftast är det mediokert, ibland till och med fullkomligt oätbart. Jag begriper inte att något som egentligen är så enkelt, som att laga mat i volym som smakar bra två dagar senare, så ofta ska resultera i ett misslyckande. Åker man lite högre biljettklass kan maten emellanåt vara mycket bättre, men man ska aldrig sitta i sin fetare flygplansstol i tron att det kommer att bli höghöjd även på det kulinariska planet. Med det sagt ska man tolka min positiva överraskning på Air New Zealand med en nypa salt, samtidigt måste jag medge att maten stundtals var rätt bra, till och med oväntat bra för att vara flygplansmat.

Efter ett glas oidentifierbart mousserande vin, som uppfyllde sin del av avtalet om förfriskning och en första kalaskänsla men inte levererade något direkt minnesvärt eller väckte intresset att fråga vad det var för något, fick jag fritt välja bland de vita viner som serverades. Jag satsade på en 2012 Sauvignon Blanc från Cotterell’s i Marlborough som visade sig var ett riktigt gott vin, egentligen ett helt perfekt flygvin i det att det har en stor och tydlig parfym (här uppe i luften är vårt doft- och smaksinne reducerat till omkring 70 procent av sin normala förmåga) med inslag av krusbär, nyskuren grön paprika, vita vinbär och fläder, men det var samtidigt måttligt och elegant, inte alls påträngande. Kanske var det just höghöjden som spelade in? Smaken var lätt men intensivt fruktig och god, ren och frisk och absolut torr. En känsla av krusbär och Granny Smith infann sig i den ändå rätt långa eftersmaken.
 

Vinet passade som perfekt måttbyggt hatt på huvud till den första rätten, en carpaccio på ytterst diskret rökt hälleflundra med en kräm av kapris och oliv, lite nypotatis som bundits samman med lite mild majonnäs till en potatissallad och till det späda, krispiga toppar av grön sparris samt lite körvel. Det hela var sjukt väl genomtänkt!

Med Pinot Noir är det inte lika lätt att bli exalterad. Jag valde bort vinerna från Villa Maria Estate, förvisso bra och stabila viner med typicitet, men alldeles för ofta använda av mig på utbildningar, provningar, matlagningskurser och middagar för att jag ska tycka de är direkt spännande att dricka i egen hög person. Nej, ombyte förnöjer. Jag valde därför en 2011 Pinot Noir från Lawson’s Dry Hills, också det här vinet från Marlborough, framför allt den sydvästra hörnan av Wairau Valley. Frukten var intensiv, ren och rödfruktigt aromatiskt och på sitt sätt rätt charmerade i sin saftighet, men det hade också en lite örtighet som om man hade vinifierat det med en liten mängd stjälkar (vilket inte var fallet då druvorna faktiskt är maskinskördade!), men det tillförde hursomhelst en viss komplexitet. Tanninerna var som väntat mjuka och syran frisk och det allmänna omdömet var helt okej, men inte imponerande. Äh, det var faktiskt rätt gott. I alla fall här upp i luften! Den positiva känslan skulle med råge bekräftas när jag besökte vineriet och provade igenom flera viner från dem, bland annat samma vin i den förvisso lite bättre årgången 2012 (bilden).

 

Det fanns en del intressanta detaljer med varmrätten, ett långsamt bräserat lamm (det hade kunnat köras på lite till, en del bitar var fortfarande sega) med en hög smak med diskret sötma i såsen som på ett föredömligt sätt mötte upp vinets rika frukt. Jag förnam en diskret ton av apelsin, som på ett trevligt sätt kompletterade den lilla nyans av röd citrus som också vinet hade, och den lille örtigheten i vinet fångades upp på ett fantastiskt fint sätt av de gröna ärterna, den strimlade kålen och den lilla nyansen av mint (i mitt tycke en superfånig brittisk tradition i lammrätter). Men, det fungerade. Dessutom var potatisgratängen godare och bättre än ett genomsnitt av de gratänger jag har ätit à la carte i Stockholm. Det är precis den här typen av mat man ska servera i luften.

   Jag vill gärna tro att den välmeriterade restaurangkocken Peter Gordon, som har anlitats för att utveckla flygmaten på Air New Zealand, både är en duktig matlagare och har arbetat fram maträtterna lite grand till den typ av nyzeeländska viner som serveras ombord.

Okej, allt kanske inte är så bra. Förrätten på en annan flight var väl mer typisk flygstolsmat, en terrin av ricotta med oliver, tomat och prosciutto var väl i och för sig rätt god, ändå lite tråkigt. Vinet som jag hade valt till var kanske inte direkt matchande, denna 2012 Riesling från Distant Land Vineyards i Marlborough hade en liten släng restsötma som kändes lite obalanserad till skinkan och oliverna. Men som vin betraktat var det trevligt fruktigt, friskt och fräsch med en liten blommighet, en nästan citrusskalsfet känsla med en liten bitterhet precis i slutet av den fruktiga eftersmaken.

Nästa rätt, nästa vin: 2011 West Brook Pinot Noir från Ivicevich Family Wines, också det ett vin från Marlborough. Det är väl lika bra att vara ärlig, det här pinotvinet var absolut inte kul. Frukten var sötaktig, det brukar den vara i nyzeeländska pinotviner, men den här var nästan lite kolalik och dessutom var vinet för fatkryddigt och även om det också fanns en typisk fräschör, kändes vinet mest jolmigt och obalanserat. Det skulle var kul att gå till marken med det här vinet och på ett mer ärligt sätt prova det väl tempererat i en stor pinotkupa, och kanske allra helst i någon av de bättre årgångarna 2010 eller 2012.

 

Till varmrätten fungerade det i och för hyfsat, men särskilt speciellt var det ändå inte. Ett kycklingbröst som märkligt nog inte var torrt, serverades på en bädd av råstekt sötpotatis (vars sötma mötte upp vinets fruktsötma på ett helt okej sätt) och med lite pepparrotssås på toppen.

Den långa hemresans första tolvtimmarspass i flygstolen började bra. Ett av vinerna som erbjöds var 2011 Chardonnay från Neudorf i Nelson, en av landets bästa producenter av chardonnayviner. Det gick ju helt enkelt inte att motstå, även om första rätten troligen hade suttit bättre till ett fruktigt rieslingvin. Strunt samma, även om kycklingen med rostad chile, paprika och aubergine var god, valde jag helt enkelt den här gången att snabbt äta upp den lilla rätten, skölja munnen med mineralvatten och sedan i full rättvisa till vinet njuta av dess mineraliska fräschör, stilfulla frukt och härliga balans bara precis som det var. Utan störande moment. Det är hur trevligt som helst det med!

 

   Det känns orättvist att bråka om presentationen och uppläggningen av flygplansmat. Hur katten ska det kunna bli snyggt och stilistiskt tilltalande i en liten skål motsvarande två cigarettpaket som ska värmas under folie i värmeskåp? Nej, det är smaker och texturer man ska se till, inget annat. Den bräserade biffen var god, kanhända hade det blivit ännu godare om köttet hade fått gå lite till, så att de mer eller mindre hade fallit sönder i skålen. Gott var det hur som helst och det var också den lena potatiskrämen som var rikligt smaksatt med parmesanost. Till och med bunten med haricots verts var krispigt tillagade och smakade färskt, något jag sällan upplever på flyg.

Till köttet hade jag valt ett pinotvin före ett av Syrah, egentligen av den väldigt enkla anledningen att man på Nya Zeeland gör avsevärt mycket godare pinot- än syrahviner.  Dessutom hade de 2011 Saddelback Pinot Noir från klassiska Peregrine Wines i Central Otago. Solklart val med andra ord. Det här vinet har förvisso lite grand av en mörkare bärfrukt som är så typiskt för Central Otago, men det är ett mycket lättare och mer elegant vin, mer försiktigt extraherat och fartbehandlat, och i alla fall här uppe i luften. Det blev ett glas till av det goda pinotvinet … och såklart också ett glas till av chardonnayvinet från Neudorf. Resan är ju rätt lång, bäst att bunkra näring och energi, tänkte jag.

Sista etappens middag inleddes med lite rökt lax med en salsa av gurka och mango, vars milda sötma gjorde att ett fruktigt vin skulle sitta fint. Men så stod den där på serveringsvagnen igen och pockade på min lustfyllda uppmärksamhet, så det blev ett glas 2011 Chardonnay från Neudorf  i Nelson igen. Och ytterligare ett. Det här gillar jag!

   Visst, det kan säkert tyckas vara lite fantasilöst att inte prova något nytt, något av de andra vinerna som också stod där, men bara för att man har ett intresse för vin innebär inte det att allt hela tiden måste vara nytt. Det finns ju faktiskt en enorm poäng med att göra sina urval och återgå till det säkra, det man tycker är ruskigt gott. Man ska inte glömma att livet är ett kalas, inte primärt en upptäcktsresa.

Till varmrätt beställde jag en rostat kycklingbröst med en vitlöksdoftande kräm av palsternacka, till vilket rödbetor och en mild senapsdressing hörde. Återigen en rätt där smakerna satt samman och som man med en lite vackrare uppläggning på ett stort fat skulle kunde ge ett mycket mer elegant utseende.  

I glaset blev det en 2011 Stoned Crow Syrah från Gimblett Gravels i Hawkes Bay, ett väldigt bra område för smakrika och på samma gång eleganta och komplexa röda viner, särskilt av Cabernet Sauvignon och Merlot, men numera också av Syrah. Bakom just det här vinet stod firman Squawking Magpie Wines som jag inte kände till. Precis som jag befarade var vinet hyggligt gott, nyzeeländska viner är av någon underlig anledning oftast det även om det per se inte betyder att de alltid är fantastiska. Frukten i detta vin var ren, som väntat, mer åt det blåfruktiga hållet till än kryddigt, men det fanns en liten jordighet som bidrog till någon slags komplexitet. Godkänt … inte mer. Oftast känns det faktiskt som att man gärna vill haka på trenden med exempelvis Syrah för att bredda sin portfölj, ungefär enligt den aldrig hållbara tesen ”jag tycker om att dricka vintypen X, därför har jag planterat druvsorten X”. Typ!

   Nyzeeländarna måste fortfarande, med ett par undantag, bevisa för mig att Syrah också sa ha en given plats i deras vinflora.

Så vad har jag då att säga om Air New Zeeland? Efter fyra riktiga långflygningar och sju inrikesflygningar under två veckors tid kan jag faktiskt bara säga att de är toppen. Vilken fantastisk service, vilken vänlighet, professionalism och punktlighet. Lägg därtill att både maten och vinerna är väldigt väl valda och av god kvalitet. Jag får nog lov att hålla med om att Air New Zeeland absolut har förtjänat titeln som Airline of the Year 2014. Bravo!

   Ett extra stilpoäng för att man mitt i all oantastlig och personlig service (väldigt ofta blir man tilltalad med sitt namn, ett enkelt med absolut makalöst framgångsrikt servicetrick) är totalt opretentiösa. Sånär som med den improviserande stewarden på en flight med United Airlines för tio år sedan, som på ett fenomenalt sätt rappade sig igenom hela säkerhetsgenomgången i värsta gangsta-stil – såklart till hela planets jubel och stående ovationer i två minuter – har Air New Zeelands så vitt jag kan avgöra världens allra härligaste genomgång av flygsäkerheten. Man har nämligen låtit Sir Peter Jackson, som ligger bakom de framgångrika filmerna The Lord of the Rings (som till stor del utspelar sig utanför Wellington på Nordön), regissera och spela in genomgången. Som såklart innefattar både hober, Gandalf, älvor och Gollum. Plus honom själv och barnbarnen till JJR Tolkien. Fantastiskt underhållande! Till och med luttrade flygresenärer som jag, som kan rabbla säkerheten i sömnen, sitter som klistrade och bara njuter av filmen. Tummarna upp i alla avseenden, med andra ord.