Bortamatch den 6 januari

 

Kaffe, kakor, en prinsesstårta med grön marsipan och rosa ros, hipp hipp hurra och ja må han leva. Så brukar väl de flesta födelsedagskalas se ut. Lite småtrist och 1990 om man frågar mig. I alla fall om födelsedagsbarnet inte är så mycket barn längre. Nej, då är det roligare om gästerna samlas i salongen kring ett stort fat med lufttorkad spansk skinka och ett stiligt champagneglas i hand. I detta spilldes det den här kväll, när Gun skulle firas, på med en alldeles väldigt god 1995 Celebris Brut från Gosset, en champagne som nu har nått en första underbar mognadscharm där både nybakat bröd och syrliga röda äpplen trängs om uppmärksamheten. Det var verkligen supergod!

Ett par vita viner stod uppdukade till bords, enligt uppgift hade de två ett par saker gemensamt. Chardonnay och Kalifornien blev min idé kring temat, vilket också var rätt. En tämligen enkel gissning. Det första av dem var mycket blygare och mer försiktigt, en aning ståligt och mineraliskt snarare än fruktigt men det här vinet lockade snarare bort gissningen till utanför Kalifornien. Eller kunde det vara …

   Även om jag hade mina misstankar, var jag inte säker. Jag blev dock en aning överraskad att det var 2009 Huber från Diatom, en tankjäst chardonnay från Santa Rita Hills från vinmakaren Greg Brewer och hans numera nerlagda finsatsning på tankjästa viner med känsla för sin terroir. Att jag inte tog vinet för Santa Rita Hills var den förhållandevis milda syran (den brukar vara högre här), men den tonades troligen ner av den rätt rika men absolut inte söta frukten.

   Det andra vinet förvånade mig också, mest för att det var så rikt fruktigt och sötaktigt, till och med fatkryddigt med toner av kryddpeppar, vilket alltid för mig till en rätt stor andel nya fat från tunnbindaren François Frères. Min gissning gick till kraftfirmor som Aubert Wines, Morlet Family Vineyards eller Peter Michael Winery, men primärt inte till Ramey Wine Cellars, som jag vanligen tycker gör lite mer försiktiga och eleganta viner. Men så var det och i glaset hade vi hans runda, ovanligt rika och nästan smörigt feta men fortfarande eleganta 2009 Chardonnay Hyde Vineyard från Carneros.

   Till de två chardonnayvinerna serverades en sashimi av laxryggfilé, smaksatt med sojasås och lite ingefära och till det en slät kräm av avokado. Rätten passade märkligt nog bäst till det lite fylligare vinet, allra mest för att avokado kan lyfta fram en viss metalliskt biton i lite torrare och stramare viner.

Jag hade tagit med mig ett vin som jag visste skulle vara väldigt svårt att gissa på eftersom det är så sällsynt och till och med otippat. Vinet var först en aning blygt, till och med lite neutralt, men skulle med lite mer luft och lite högre temperatur blomma ut. Det som allra mest definierade vinet var en sval fruktighet och tydlig mineralitet, vilket var tänkt att lura bort alla gäster från vinets rätta ursprung, Kalifornien. Ingen var egentligen där, eller någon annanstans heller för delen. Det var helt enkelt bara att visa flaskan, 2011 Chardonnay James Berry Vineyard i Paso Robles (allra mest känd för de fylliga, hypade vinerna från Saxum). Just den här 13.3 procent måttliga tappningen kom dock från Wind Gap Wines, en riktigt bra firma som gör ruskigt eleganta viner. Sex fat gjordes av just det här vinet det här året.

   Vinet intill var diametralt annorlunda. Sånär som på att det var vitt och hade en tydlig känsla av mineral. Det var dock påtagligt fylligare, hade en tyngre frukt, tydlig ton av honung och akacia, en liten blommighet och ett uns av vanilj. Den måttliga syra kopplat till en tydlig mineralitet och fin blommighet förde mig till norra Rhône, troligen Hermitage, och just det var rätt. Efter lite dribblande bland viner och vinmakare kom vi så nära att flaskan avtäcktes och visade 2010 Ermitage de l'Orée från M Chapoutier. Sjukt gott, men faktiskt än godare en timma senare. Tänk var vissa viner vill ha luft.

Mellanspelet kände jag märkligt nog inte igen, trots att jag drack det nästan på dagen en månad tidigare. Den här gången tyckte jag nämligen att frukten var mörkare och tätare i denna 1992 Vosne-Romanée Premier Cru Les Beaux Monts från Domaine Leroy. Visst fanns den fina jordigheten och stjälkkryddan här, men vinet var yngre, rikare och tätare, alls inte 21 år gammalt. Nej, jag gick helt bort mig, vart tänker jag inte säga. Jag nöjer mig med att säga att vinet var ruskigt gott och oväntat ungt och vitalt.

En duo viner från ett av gästparen satte oss på prov, men att det första vinet var en härligt moget komplex men fortfarande ungdomligt strukturerad och väldigt god cabernet från Napa Valley gick inte att ta miste på. Norra Napa Valley, en del mineraliskt strukturerad bergsfrukt, helt klart. Det förvånar mig att jag inte ens tänkte tanken på Beringer Vineyards som avsändare, jag vet ju hur otroligt goda och komplexa deras cabernetviner blir med mognad. Denna 1992 Cabernet Sauvignon Private Reserve var inget undantag från denna sanning. 

   Det andra vinet gick jag helt bet på, jag kunde inte förstå att det var en 1999 Brunello di Montalcino Riserva från Eredi Fuligni. God, rikt fruktig, oväntat polerade tanniner, en liten krydda mot lagerblad till och en charmerade rondör med mjölkchokladkänsla.

   Ett tredje extravin satte emellertid dessa två goda viner på plats, särskilt det italienska. Jag tyckte först att det hade något riktigt läckert moget kaliforniskt över sig, med god ålder, men mina vänner runt bordet vidhöll att vinet var franskt, att det kom från Bordeaux. Jag ville inte ge mig, jag stod på mig att det kom från Kalifornien och att de kom från tidigt 1980-tal eller så, för att till slut bli fullkomligt överbevisad när magnumbuteljen av 1989 Château La Conseillante från Pomerol avtäcktes. Stilmässigt fanns likheterna där, frukten, den lätt intorkade, jordigheten, tryffeln, de lena men inte helt mjuka tanninerna. Det goda!

En tjock bit helstekt oxfilé serverades med en pytt av rostade rotsaker, en kräm av morötter smaksatt med apelsin och en kräm av palsternacka med vit och svart tryffel. Till det en vanligt rödvinsås. Mat som matchar smakrika röda viner med solmogen fruktsötma med andra ord.

   Det var också precis vad som kom att serveras. Jag var så gott som säker på att det första av dem kom från Spottswoode i Saint Helena, det hade en rik mörk vinbärsfrukt som var befriad från kladdig sötma, en god mineralitet och en ren, djup och kvardröjande eftersmaken. Det var verkligen supergott. Jag blev faktiskt en aning förvånad över att det kom från Philip Togni Vineyards, denna 2001 Cabernet Sauvignon. Vanligen brukar jag nämligen hitta en svag gräsighet och mer typiskt bordeauxiskt uttryck i vinet. Vinet intill var påtagligt mycket större, rikare och fruktsötare, det hade en större koncentration och högre alkohol, dessutom en något mer kännbar fatnyans. Gott var det, men fortfarande lite väl ungt. Stilistiskt föll gissningen på Harlan Estate, helt i rätt bo, men jag trodde det var deras fullblodsmogna 1997:a, inte denna 2001 Harlan Estate, som fortfarande är ung och behöver mer tid. Jag gick tillbaka till den en timma senare, då var den lite mer polerad och därmed också snyggare till sin balans. Tänk så mycket luft och tid vissa viner behöver.

Mitt pausvin var inte alls så kul och gott jag hade förväntat mig. Inte för att det var dåligt, denna 2008 QED, en cuvée av 85 procent Syrah och resten Grenache och Mourvèdre från den unga firman Rasa Vineyards i Walla Walla i Washington State, men både doften och smaken upplevdes någon stumma. Visst hamnade vinet i ett knivig situation, att behöva jämföras med alla andra fantastiska viner. Inte helt rättvist, men så är livet i vinträsket. Jag ställde mitt glas åt sidan och återvände till det en timma senare, och då hade det helt plötsligt börjat öppna upp sig och bjöd på en fin om än inte stor och mäktig mörk bärfrukt med nyanser av lakritsrot, violpastill, lavendel och vitpeppar. Jodå, det blev rätt gott till slut, men inte stort.

Stort var däremot nästa vin, jag kunde nog inte få det till särskilt mycket mer än något av de stora, täta och extra långlagrade syrahvinerna från Sine Qua Non. Visst var det så. Årgången gick jag dock bet på, det vi hade fått i glasen var de tre år nya fat lagrade 2005 The 17th Nail in my Cranium, djupt och tätt, intensivt och fylligt, fruktig och lite fatkryddigt och fortfarande väldigt ungt. En alkoholvärme noterades också i slutet, något som gör att jag känner att vinet bör få ligga till sig ett par år till för att lugna ner sig. Det här är inte vin för den som söker dansant balans och lätthet i sina viner, det är all "all in". Jag höll mig kvar vid vinet en stund och spillde sedan på lite till en halvtimma senare och trots att vinet hade dekanterats säkert tio timmar tidigare, utvecklades det fortfarande tydligt och mot mer finess i glaset. Känslan är därför att den här typen av vin bör få en flaskmognad på minst tio år, troligen till och med 15 år.

   Intill denna kraftfulla och ännu otämjda best stod en förvisso intensiv och rikt fruktig pjäs, men en mer elegant sådan. Här var det mörk frukt, jordighet och en trevlig ton av choklad och till och med torkad svamp som gällde, en mer måttlig alkohol, inte alls lika söta fat. Likväl fanns där en krydda och köttighet som fick mig att tänka på Syrah från södra Frankrike. Även om jag av någon anledning gissade på vinet La Truffière var det mer instinktivt gjort än att jag faktiskt trodde det var just det vinet. Det brukar nämligen vara kraftigare. Dessutom trodde jag att det var några år äldre eftersom det här vinet var mer moget och elegant, förvisso sötaktigt i frukten. I glaset hade vi fått 2005 Clos des Truffière från Coteaux du Languedoc och toppfirman Château de la Negly. I min gom var det här vinet det godaste av de två, idag i alla fall.

En god cheesecake med hallon fick avsluta själva menyn och till den skulle de bli två söta viner. Ordentligt söta viner, ska tilläggas. Båda var ljuvligt rika av koncentrerad, sent skördad frukt, hög koncentration, god syra och lång, explosiv och kvardröjande eftersmak. När det avslöjades att temat var Chardonnay bekräftades den gissning som hastigt hade svept genom mitt doft- och smakcentra. Såklart kom det första, fylligaste och lite mer ekkryddiga vinet från Sine Qua Non och denna 2003 Mr K The Noble Man är gjort av kraftigt botrytisangripen Chardonnay och är jäst i franska ekfat.

   Syran var en aning högre i nästa vin, sötman mer len (även om den var lika rik) och frukten kändes på något sätt friskare och heller inte nyanserad av ekfat. Denna nektar kunde inte komma från någon annan än mästaren Kracher, och så var det såklart. I glaset den ljuvliga 2002 Nummer 9 Chardonnay Trockenbeerenauslese. Godare än gott, perfekt födelsedagsvin.

  Så här kan en helt vanligt födelsedag te sig när en vingalning fyller år och bjuder in likasinnade vingalningar. Med det är det väl bara att tacka jubilaren Gun och säga "hipp hipp hurra".