Mugnier på Operakällaren den 26 februari

Hans Musigny Grand Cru må vara det exklusivaste vinet och det som folk trängs för att få prova när han visar upp sig och sina viner på Grands Jours de Bourgogne. Vinet Clos de la Maréchale, från en 10.36 hektar stor premier cru tillika monopole i byn Prémeaux-Prissey (som vinmässigt räknas till Nuits-Saint-Georges), är däremot hans mest kända.

Personen ifråga är Frédéric Mugnier, en tystlåten och närmast blyg vinodlare som i mångt mycket ändå är en stjärna. Och den här kvällen gästade han Stockholm och Operakällarens vackra matsal, för att visa upp sina viner. Vi var väl ett 40-tal personer som hade lockats av detta!

Vi började dock kvällen med ett par glas uppfriskande sval champagne i form av NV Brut Experience Blanc de Blancs från André Jacquart, en odlare med blott 90 000 flaskors produktion om året som jag alltför sällan dricker från men varje gång kommer på mig med att säga att jag borde göra det oftare. Med bara tre gram dosage är den här buteljeringen absolut knastertorr och frisk med en fin mineralitet och en försiktigt bitter citrusskalskänsla till den delikat ljust äppliga och milt citrusfruktiga smaken.

  Ett par små salta tilltugg gjorden champagnen gott, det salta rundar av lite av stramheten och gör vinet lite lenare i smaken. Perfekt tänkt!

 

Champagnen gjorde åtminstone mig också sällskap till bords, där jag fick ett par goda klunkar av den till koppen med det bakade ägget, som toppades med lite löjrom. Normalt sett inte den lättaste kombinationen, men tack vare en fet textur och den delikata sältan fungerade det åtminstone hyggligt. Och helt ärligt, med trevligt sällskap i en underbar miljö har man lite annat att tänka på än de små detaljerna i mötet mellan maten och vinet.

Vi skulle under kvällen serveras fyra årgångar av vinet från Clos de la Maréchale och Domaine Jacques-Frédéric Mugnier, och vi började med två av dem. I första glaset fick vi en ljuvligt blommig och charmerande aromatiskt vildhallondoftande 2006 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Clos de la Maréchale, fortfarande friskt och ungdomligt strukturerat med ett fint tanningrepp och till och med en viss knutenhet och en nyans av ekfaten (omkring 30 procent nya, vilket från 2008 har dragits ner till 20 procent nya). Samtidigt förfördes vi alla av det superläckra vinet.

Vinet intill var det absolut inget fel på, 2007 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Clos de la Maréchale är ett utsökt gott vin, men på grund av en mycket märklig växtsäsong med oväntat varm vår och en sval och lite regnig sommar, har vinerna inte alls samma pur rena fruktighet. Istället finner man en lite större jordighet, till och med en viss gräsig örtighet. Det finns något charmigt med den här stilen på bourgogne, men som årgång betraktat skulle jag inte spara vinerna från den särskilt länge. Det märker man inte minst på eftersmaken, som är lite korthuggen och avtagande. Drick dem nu och några år framöver.

 

Första rätten bestod av en hängmörad filé av gotländsk ko, serverad med en variation av lök (som bjöd på en finstämd sötma som spelade fint med framför allt nollsexans fruktighet), en fin sälta från pata negra gran reserva samt lite sotad purjolök (som är vansinnigt gott). Det här var en trevlig, men egentligen för mig lite oväntat start på middagen.

Inte minst var det oväntat eftersom vi bröt minivertikalen av de fyra årgångarna med det unika vita vinet från samma vingård! Vingården Clos de la Maréchale planterades i sin helhet om 1964, men då två små lotter i vingården inte gav druvor av den kvalitet Frédéric förväntade sig, lät han 2004 och 2007 ympa om totalt 0.59 hektar från Pinot Noir till Chardonnay. Det första vita vinet gjordes redan 2005 (så fort går det att få skörd av kvalitet sedan man ympat om), men det var faktiskt först med 2010 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Clos de la Maréchale Blanc som jag kom i kontakt med vinet för första gången. Och det med besked. Jag blev milt uttryckt tagen av vinet, som bjöd på en underbart blommig, vit persikofruktig, fet kritig och mineralisk och trots ungdom oväntat stor doft och komplexitet. Det uppförde sig faktiskt som en liten version av vinerna från Corton-Charlemagne. Middagens mest imponerande vin, måste jag nog medge.

Till det vita vinet hade köket lagat en fin rätt av ryggen på skrei (en torskfisk), bakad i smör och serverad med lite riven pepparrot, en beurre blanc smaksatt med sardell samt lite bakad kålrot och en gräddfil från Ekesta Gårdsmejeri. Den formligen smälte i munnen, och såsens feta konsistens spelade perfekt tillsammans med vinets feta kropp och stramhet. Touchen av pepparrot gjorde vinets aromer fint sällskap.

En sak som alltid diskuteras flitigt bland vinmakare, sommelierer och provningsledare, är vilken ordning vinerna ska serveras i. Här finns det inga självklara regler, det är snarare känsla och stundens ingivelse som får bestämma. I "den gamla boken" skulle det troligen vara otänkbart att kasta in 2007 Musigny Grand Cru redan här, innan vinlistans premier crus var avverkade, men så blev det. Och det gick riktigt bra, det med!

   Frédéric Mugnier äger två lotter om totalt 1.14 hektar i den allra finaste delen av Musigny, det ena blocket är nu 51 år gammalt, det andra betydligt äldre än så. Vinet betecknas alltid som elegant, men det har också både djup och struktur. Kvällens nollsjua var dock, som väntat av årgången, len och elegant med en mjuk textur, försiktigt blommighet och förvisso god, men ändå något av en besvikelse (det kände jag också när jag förra året provade elva årgångar av detta vin!). Kvällens huvudtema, en premier cru från Nuits-Saint-Georges, var faktiskt mer imponerande.

 

Hur som helst njöt vi av vinet, inget snack om det, och det tillsammans med en rådjursfilé som hade grillats tillsammans med lagerblad och sedan serverades med bakade rödbetor, rostad vitlökskräm och en rådjursfond smaksatt med svarta vinbär. Kombinationen var bra, utan att vara sensationell.

Vi tog oss vidare till ytterligare två årgångar av kvällens huvudvin, nu till ett urval av ostar från vagnen (den här kvällen Brillat-Savarin, Abondance och Curé från södra Frankrike).
   Det första av dem visste jag redan från början skulle dela gruppen i två läger, med de allra flesta i gruppen som inte tyckte om vinet. Anledningen var den besvärliga årgången, som på ett markant sätt har gett vinerna en jordig och örtigt grönaktig karaktär och mer fadd frukt än normalt.
   Vinet ifråga var 2004 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Clos de la Maréchale, vilket var den första årgången som gjordes på den här domänen. Dessförinnan hade familjen Mugnier arrenderat ut den här vingården till familjen Faiveley, men fick tillbaka kontraktet på den till 2004, men förlorade i samma affär sin lott i Clos de Vougeot. Frédéric Mugnier hade redan 1985 börjat göra vin under familjens egen etikett, men 2004 blev alltså första årgången för just det här vinet. Och svårare start än så här kunde han inte ha fått. Årgången rankas som en av de knepigaste i mannaminne i Bourgogne. Samtidigt kan jag inte annat än beundra Frédéric Mugnier för hans ändå sobra och eleganta nollfyra, förvisso gräsig och stram, men också mineralisk och fint kryddig. Men helt ärligt, något större upplevelse är vinet inte, och det gäller även hans 2004 Musigny Grand Cru som jag provade förra året.
   Intill stod den betydligt bättre 2005 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Clos de la Maréchale, en årgång som länge var lite knuten och egentligen fortfarande är det, men som i alla fall bjuder på en rik fruktighet, en djupare smak, större struktur och betydligt längre eftersmak. Just vinets sammansatta smak och struktur gör det väldigt lovande, för den som har tålamod att vänta ut dessa andra mognadsfas om sisådär 10-15 år.

Efter middagen bjöds mer champagne, men jag kunde inte hålla fingrarna borta från det underbara vita vinet från Clos de la Maréchale, till dess det tog slut. Då fann jag ingen annan lösning än att till ett minst sagt attraktivt pris beställa in en flaska 2010 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre (för mig en av de allra finaste vingårdarna i Chablis) från toppfirman Domaine François Raveneau. Vinet har en föredömlig renhet, mineraliskt stringens och komplexitet, en vederkvickande syra, en finess bortom det allra mesta man på nattkröken kan drömma om, och en mineralitet som är så nyttig att man i alla avseenden kan avskriva behovet av min barndoms fluortant.