36 timmar i Chico

 

Egentligen är det nog rätt korkat att åka till Kalifornien över helgen bara, samtidigt kändes det absolut helt rätt. Målet var att besöka ett av mina allra främsta favoriter i den amerikanska ölvärlden, Sierra Nevada Brewing Company, men såklart också ha kul med mina vänner som följde med.

 

Och vill man njuta av stora upplevelser känns det inte så konstigt eller besvärande att ta två flighter om totalt tolv timmar och därefter köra bil i fyra timmar rakt norrom San Francisco till den lilla staden Chico uppe i bergslandet ovanför delstatens huvudstad Sacramento. Framme mitt i natten, ett gäng öl senare tvärsomnad i sängen och efter en sköns natts sömn helt färdig med eventuella tidsskillnader. Då är man redo att skrida till verket och gå ”all in” på ölet!

Lunchen denna dag var helt fantastisk, och huvudsakligen inte för all god sushi och sashimi som serverades. Höjdpunkten var en omfattande genomgång och provning av saké ledd av min gode vän, sakésamurajen Akebono, som var del av mitt resesällskap denna helg. Ur samlingen kan nämnas den stilfulla, nästan helt torra och delikat plommonfruktiga Masumi Ki-Ippon Junmai Ginjo från bryggeriet Miyasaka och den lika fint fruktiga men något mer sensuellt texturerade Tengumai Yamahai Junmai Yamahai från Shata.

 

Vi fick också prova den läckert fruktiga, både plommon- och lycheearomatiska Kurashizuku Uso Nigori Junmai Ginjo från Kiuchi, den allra finaste grovfiltrerade saké nigori jag har provat, inte minst avseende den fina syra som den här tappningen hade.

   Mer udda, men lika intressant och välsmakande, var den svagt rosafärgade Asamurasaki Akai Junmai Shu från Kiuchi, en saké gjord av den röda rissorten Kodaimai. Den hade en säregen doft, riktigt fint körsbärsaromatisk och lätt rökig, påminnande om klassiskt fatlagrat rosévin från Rioja!

 

Ytterligare en saké jag fann vara exceptionell var den minst sagt udda Hana Hato Kijo Shu Junmai Shu från Enoki. Den här fint söta, långlagrade (sju år, vilket är ytterst sällsynt) brygden är ursprungligen inspirerad av mogen sauternes och gjord på ett sätt såsom ingen annan saké är gjord, genom en slags version av portvinsmetoden. Då man inte får tillsätta sprit i en saké för att avbryta jäsningen, har man istället tillsatt en alkoholstark saké för att avbryta jäsningen och därmed lämna kvar en fin restsötma. Superbt!

På kvällen arrangerades en stor Winter Food and Beer Pairing Dinner på Sierra Nevada Brewing Company. Vi började med ett stort glas av husets storsäljare, den utmärkta Sierra Nevada Pale Ale, i det här fallet den fattappade versionen som har lite lägre alkoholhalt och något mildare beska än flaskvarianten. Den är alltid törstsläckande, fint humleblommig och klädsamt bitter i sin maltknäckiga kropp.

Middagens första rätt var en soppa av krabbfond och kokosmjölk med citrongräs, ingefära och koriander, rikligt garnerad med krabbkött och strimlade grönsaker, därtill lite ugnsrostad banan för att spegla ölets fruktiga jäsningsarom.

Kombinationen med Sierra Nevada Kellerweiss, ett mjukt texturerat, lent och fruktigt öl som är bryggt till hälften av vete och resten korn och därefter jäst i öppna kar. Det passade, mycket tack vare sin mjuka vetesötma, alldeles perfekt till soppan (jag gör ofta kombinationer som just den här) och vare sig kryddigheten eller koriandern i rätten tog över.

Nästa öl var det goda Sierra Nevada Ruthless Rye India Pale Ale, en smakrik ale med åtta procent råg i mäsken för att tillföra en fin kryddighet i den fina maltknäckiga och humlearomatiska kroppen.  Det här är ett riktigt läckert öl med lång smak, alldeles perfekt till smakrikare maträtter av exempelvis kött. Nu blev kombinationen inte lika lyckad som jag hade hoppas på, rätten utgjordes av en förvisso god rilette av griskött som bräserats långsamt under ett dygn, sedan plockats i bitar och gjutits in i sin fond till en aladåb och toppats med gelé av en consommé inkokt med samma öl vi nu drack till. Som sagt, rätten var god men ölet var en aning för smakrikt och tog därför över kombinationen lite väl mycket.

 

Sedan ett par år tillbaka är Sierra Nevada Brewing Company inblandad i ett projekt med ett kloster några mil norr om Chico. Man brygger ett par öl av belgisk klostertyp åt dem och skänker en del av överskottet till munkarna och deras projekt att bygga upp ett nytt kloster intill det gamla. Den här kvällen fick vi ett av dessa öl, Ovila Belgium Style Abbey Quad som smaksatts med plommon som odlas vid klostret. Ölet är ljuvligt, rikt maltigt och karamelligt med en fin plommonsötma och en alkohol som trots sina modiga 10.2 procent är förvånansvärt väl integrerade. Det här är ett strålande gott öl, ett av de mest komplexa jag provade under dygnet i Chico.

Till klostertolkningen serverades vi en confit av anka, ordentligt saltad och sedan bakad långsamt i ankfett med kryddor. Lårets feta textur och sälta gifte sig absolut perfekt med ölets rika maltkropp, fina plommonsötma och läckra knäckarom. En späd sallad och lök som marinerats i öl över natten hörde till men tillförde inget särskilt. Det gjorde dock de ugnsbakade plommonen, som på ett trevlig sätt speglade ölets sötma och plommonfrukt.

Bigfoot Ale var länge ett av Nordamerikas starkaste öl, vilket mer berodde på att det inte bryggdes särskilt mycket starka öl på 1980-talet än att det är särskilt starkt. Den här kvällens serverades ölet i två versioner, till de långkokta revbenen som glaserats med en reduktion av fond och Bigfoot Ale på en bädd av pumpa och chorizo, fick vi den vanliga tappningen Sierra Nevada Bigfoot Ale som håller omkring tio procents styrka och har en uttalad humlearom och beska. Fylligt, maltknäckigt, en mild sötma och en värmande men balanserad alkohol noteras också i provningsprotokollet. Kombinationen var lyckad, mycket tack vare att ölet kräver smakrik mat med en nyanserad sötma, vilket återfanns i perfekt nivå genom pumpan och den lätt sötaktiga reduktionen.

Samma grundöl återkom i en version lagrad i bourbonfat under nio månader, Sierra Nevada Barrel Aged Bigfoot Ale. Tack vare whiskeyfaten har det här ölet fått en vaniljsötma som lägger sig strax över maltsötman, vilket jag normalt sett känner är lite störande, men i detta fall fungerar riktigt bra. Särskilt i den här serveringen, då ölet mötte ett passande smaker och aromer i desserten.

 

Den bästa av de tre desserterna vi serverades var en mörk chokladtryffelkaka smaksatt med vilda körsbär, vars fina sötma låg i perfekt nivå med ölets malt- och alkoholsötma. Hade det inte varit för att den panna cotta vi fick var på tok för hårt smaksatt med espresso, hade även den här kombinationen fungerat. Nu tog kaffearomen över (en imperial stout hade var mer passande och speglat dessertens kaffe), däremot plockade dessertens tydliga vaniljton ner bourbonfatens vaniljsötma till en mer harmonisk nivå.

  Den tredje delen av desserten kunde ha varit väldigt bra, åtminstone var idén briljant, men tyvärr var den rätt misslyckad. Det var en variant av rhum baba, men istället för rom hade kakan dränkts med samma öl vi nu drack till. Emellertid var resultatet både torrt och smaklöst, det här föll mig inte alls i smaken.

 

En skön provningsbricka - kryssa i vad du är sugen på och ge lappen till servitrisen!

 

Istället för kaffe (föresten, vem behöver kaffe när det finns stout?) tog vi oss ner till bryggeriets stora pub och restaurang, som varmt kan rekommenderas för den som har vägarna förbi Chico. Här kunde vi prova igenom, läs dricka, i stort sett hela raden av öl från Sierra Nevada Brewing Company, och drack både deras underbart maltrika och humlebombat sötfruktiga Sierra Nevada Torpedo Extra IPA, och den täta, mörkrostade Sierra Nevada Narwhal Imperial Stout, mäktig och påtagligt elegant på samma gång, och med en lång, värmande men samtidigt fint balanserad eftersmak. Det blev visst ett par öl till … vill jag minnas.

Inför avfärd dagen efter behövde vi bunkra upp energi för den fyra timmar långa bilresan till San Francisco, och det problemet avhjälptes i bryggeriets restaurang med en pint av Sierra Nevada Pale Ale från fat, och en riktigt fin Taproom Burger, grillad medium rare och med (faktiskt) det godaste och luftigaste hamburgerbröd jag någonsin ätit.

   Sedan stod vi oss så bra att vi inte ens kom på idén att äta middag i San Francisco på kvällen. Däremot intog vi säkert tre dagars kaloribehov genom ett oräkneligt antal läckra öl på tre av stadens bra ölbarer. Av alla ölen måste jag nog lyfta fram den maltrika och läckert humlefruktiga India Pale Ale från Stone Brewing Company (ett av mina absoluta favoriter i USA) som vi drack nere på Jack’s Bar vid Fisherman’s Wharf, och den ännu fruktigare Pliny The Elder India Pale Ale från utmärkta Russian River Brewing Company, som slank ner i rask takt på den trendriktiga men faktiskt inte särskilt bra baren Toronado på Haight Street.

   Sedan återstod bara fyra timmars sömn innan det var dags att bege sig till flygplatsen.