Två kvällar i Aberdeen 6-7 juni

Nationaldagen är inget för mig, ett rätt fånigt uttryck för ett land som egentligen inte har något tydligt att fira såsom en historisk befrielsedag eller liknande, men syrran fyllde 50 så man fick ju fira lite vid sidan om, på bästa sätt. Tyvärr var jag inte hemma, utan i Aberdeen på den skotska östkusten och regnet öste ner större delen av dagen. Sommar? Skulle inte tro det.
   Aberdeen är en rik stad, rik på fisket och rik på oljan, ändå är staden byggd i gråaste färgen av dem alla. Trodde först att stadsbyggarna hade kommit över ett prisvärt restparti av gråsten, istället visade det sig att staden är byggd av lokal grå granit. Miljöriktigt gråtråkigt med andra ord.

Tur nog hittade vi till den minst sagt trevliga finpuben som kultbryggeriet Brewdog öppnade på Gallowgate för halvannat år sedan, och inledde aftonen med ett par sköna öl på tapp, serverade som sig bör i lagom stora kupor. Först den eleganta men ändå punkigt humlekryddiga Punk IPA, sedan en mycket mer rostad, karamellig och maltig 5 AM Saint som förenar större smak med en härligt humlefruktig arom. Vi kunde såklart inte låta bli att gå på de tyngre doningarna, som 77 Barrel Aged Lager, som trots sina 7.7 procent alkohol och 18 månaders långa lagring i whiskyfat var oväntat elegant och lättdrucken med en fin maltighet och mer en rondör av lagringen än doft och smak av dem. Imponerande. Och eftersom de hade den kultförklarade Tokyo, en 18.2 procent stark imperial stout smaksatt med jasminblommor och tranbär och även franska ekchips, på fat, kunde vi inte motstå den. I min gom är det här världens godaste riktigt alkoholstarka öl, den är fyllig, len, rikt maltig och något söt, men samtidigt något uppfriskande och fruktig med balanserad beska och märkligt nog också perfekt balanserad alkohol.

Middagen skulle intas restaurangen Musa på Exchange Street (5 minuters promenad därifrån, och alldeles intill det trevliga hotellet Carmelite där jag och JoLu bodde). Det visade sig att ena ägaren till bryggeriet Brewdog också var delägare i den här restaurangen, vilket inte var långsökt eftersom anledningen att vi skulle gå hit var för att njuta av god mat lagad till goda öl.
   Restaurangen är inte särskilt stor, ett 40-tal sittplatser i två våningar med öppet kök, och den andas mycket mer av modern restaurang än pub, vilket jag uppskattar. Menyn är rätt enkel, maten god men inte direkt märkvärdig, men det vi åt passade väldigt bra till de öl som krögaren valde åt oss. För att komma i form, som om vi behövde det, skänkte de upp en halv pint med Punk IPA från Brewdog, som kändes lite som husets öl här (trevligt att ha ett så bra öl som husets öl, till skillnad från hemma i Sverige där man får en pinsamt oinspirerad blaskig lageröl).

Första rätten bestod av nationalrätten haggis, dock gjord i en modern tappning smaksatt med koriander och aprikos och fylld i en vårrulle som friterades. Den serverades med en späd sallad och en sötkryddig chutney av chile, som vara gav en liten kryddvärme i eftersmaken.

Till den här rätten drack vi samma öl som tidigare på kvällen, den goda 77 Barrel Aged Lager från Brewdog. Kombinationen var utsökt, mycket tack vare ölet smakrikedom och det faktum att det snarare var maltsött än alkoholeldigt och humlebeskt.

Även nästa kombination var bra, och egentligen ett steg mer komplex. På tallriken hade vi fått en smörstekt filé av brödpanerad sjötunga serverad med en dragonvitvinssås och friterad aubergine.
Till den fick vi ett riktigt gott och perfekt matchande öl, Saison de Lente från kaliforniska The Bruery, en elegant belgisk saison som är jäst med vildjäststammen brettanomyces, vilket har gett det eleganta och mjukt fruktiga ölet en liten syrlighet som påminner om den i belgisk lambic, om än lite mjukare.

Tredje rätten var en stekt pärlhöna på en ragu av linser, potatis och skogssvamp som hade smaksatts med lite ingefära. Rätten i sig var rustik med god, och även om både de haricots verts och broccoli som hörde till var pinfärska, av god kvalitet och perfekt kokta al dente, saknade jag den oumbärliga smaksättningen av smör, salt och peppar på dem. Hur kul är det egentligen med grönsaker utan just den smaksättningen?

Ölet till var superbt, det kom från fantombryggaren Mikkeller, i detta fall bryggt i Belgien och därför var denna Spontankriek helt autentisk. Ljusrött till färgen tack vare alla färska körsbär som har lagts till vid omjäsningen av lambicölet, läckert körsbärsfruktigt och frisk i en nästan burgundisk stil, med en uppfriskande och helt torr men samtidigt fint rödfruktig smak. Den här öltypen är så god, och i händerna på Mikkeller blir det ju inte sämre direkt.

Desserten Lost Dog Affogato var lite udda, men faktiskt väldigt god. Den utgjordes en imperial stout på 11.5 procent från Brewdog som har lagrats i romfat, ölet heter Lost Dog, som skänktes upp i ett glas med stor kupa och sedan toppades med en sked hemlagad vaniljglass. Det blev ett skönt möte mellan ölets mörkrostade maltighet, den milda socker- och karamellsötman från romfaten och den krämiga texturen från glassen.

En sak satt jag dock och undrade över genom hela middagen. Varför projicerade man tecknad film med mumintrollen på ena väggen? Det är väl inte så mycket öl över det?
   ”Nja, vi gillar tecknad film och vi brukar alltid skicka upp någon på väggen, nu blev det en med mumintrollen”.
   Ett svar gott som något!

 Rätt ofta är jag väldigt fantasilös, och det är inte alls ovanligt att jag gör samma sak två dagar i rad. Det är väl en egenskap som dels bottnar i önskan om trygghet, dels i något som rent gästpsykologiskt handlar om fördelarna med att vara stamgäst, något jag absolut tycker mycket om!

   Alltså tillbaka till Brew Dog Pub, åtminstone för att börja kvällen med ett par öl. Det blev två. Först en holländsk fullträff från Brouwerij De Molen, den finstilt maltsöta men också något syrliga Vuur en Vlam, både humlad och torrhumlad med ett flertal sorter såsom Amarillo, Chinook och Cascade, ändå inte mer humlefruktig och blommig än att landa i en fint balanserad och komplex doft och smak. Flaskan, 75 centiliter stor, sjönk ner som Guds ord i en salig!

Nästa öl blev en amerikanare från Lagunitas Brewing Company i Sonoma, Kalifornien. Det här bryggeriet är idag medelstort och har gjort sig kända för fina ales, inte minst india pale ales, men det öl vi tog in var den 9.2 procent starka Little Sumpin’ Wild Ale, en både fruktigt och kryddigt humlebombad ale med god fyllighet, fin viskositet, en mild maltsötma, men också en torr och lätt besk finish med bara en mild alkoholvärme.

Så träffade vi ett par bekanta som skulle till restaurang Musa där vi var kvällen innan, och eftersom vi inte hade några planer bestämde vi oss för att följa med. Varför krångla till det?
   Det jag fick reda på den här kvällen var att det lilla huset som restaurangen ligger i långt tidigare var en kyrka, vilket man faktiskt ser när man tar en lite närmare till på byggnaden, men att det därefter tjänade som upplag för bananer till dess de var mogna nog att säljas. Men det var för länge sedan, numera är den gamla byggnaden en modern och ölorienterad restaurang.

Jag hade först tänkt dricka en Anchor Steam Beer från Anchor Brewing Company i San Francisco, men det var något underligt med fatet så vi blev rekommenderade att välja något annat öl. Liksom dagen före fick det bli husölet Punk IPA från Brewdog, idag lika välhumlat, maltkoncenterat men samtidigt balanserat och lättdrucket, och gott.

Som förrätt valde jag blåmusslor, kokta enligt konstens alla regler med schalottenlök och vitlök i vitt vin, vilket jag på ett vänligt sätt ifrågasatte. Varför kokade man inte musslorna i öl, vilket dels är logiskt eftersom vi var i ölland på en restaurang som dessutom hade öl och mat i kombination som grej, dels också blir godare (tycker jag, i alla fall om man kokar med ett veteöl eller smakrik ljust men inte kryddigt humlat och beskt öl). Buljongen smaksattes sedan med diverse färska örter, vilka sånär som på den färska koriandern (hur lite det än var) tog ett övertag. Förvisso passade det goda humlerika ölet bra till, som mot örternas gräsighet blev mer humlefruktigt, men det hade varit klokt att avstå från koriandern.

Då vi var i Aberdeen och man är kända för sitt nötkött av rasen Angus, siktade jag sedan in mig på rib eye med en dauphinoise av potatis och black pudding (som var rätt god) samt lite rostade grönsaker i en mörk kalvfond smaksatt med espresso. Det visade sig dock att köttet var av en annan ras, dock var det åtminstone lokalt, och även om tillagningsgraden medium rare var korrekt, var köttet stekt snarare än grillat. Och helt ärligt förstår jag mig inte på stekt kött av den här typen, när stenhårt och våldsamt men till perfekt grad grillat är så mycket godare än motsvarande stekt.

Till den här rätten kände jag på mig, mycket tack vare den rostade kaffetonen i såsen och även den blodpudding som hörde till potatisgarnityret, att en smakrik mörkrostad lager skulle sitta fint. Den jag hittade på listan kom också från Brewdog, som är traktens mest betydelsefulla kvalitetsbryggeri, och bar namnet Zeitgeist. Ölet är ordentligt svart, tydligt maltrostad med en läcker ton av kaffe med bara en liten gnutta chokladarom och nyanser av fruktig humle. Min idé fick gehör av gommen, det blev en riktigt bra kombination. Synd bara att köttet i sig inte var bättre.

Dessert stod jag över, istället valde jag att dricka ett glas av de öl vi kvällen innan hade fått serverad med vaniljglassen, Lost Dog, en fyllig och i romfat lagrad imperial porter som görs i samarbete mellan Brewdog och det fantastiska amerikanska hantverksbryggeriet The Lost Abbey (missa absolut inte detta bryggeris tolkningar av belgiska öl, de är superba!). Ölets fylliga och något malt- och alkoholsöta smak, fylld av nyanser av karamell, torkad frukt, kaffe och vanilj, blev en dessert i sig. Därför begriper jag mig på klagomål på öltyper som denna, bara för att de är så väsensskilda från mer vanlig öl. Det gäller väl ändå att sätta ölet i sitt rätta sammanhang? SÅ gör vi ju med vin? Inte tusan dricker vi portvin som sällskapsvin före maten …

Vi slöt sedan upp med lite bekanta på Brewdog Pub ett par kvarter därifrån, nu med siktet inställt på att prova ett par mindre vanliga öl från Brewdog. Vi började med den helt nylanserade Dead Pony Ale, en kopparfärgad och generöst humlekryddad ale med den behagliga alkoholhalten 3.8 procent.

  
Men det som egentligen lockade var de verkliga tungviktarna från Brewdog. Alltså beställde jag ett litet glas, en kupa med bara fem centiliter, av den monumentala Tactical Nuclear Penguin, en triple frozen über imperial stout (en helt egen, påhittad öltyp) uppseendeväckande 32 procents alkoholstyrka. Ölet, som har lagrats 14 månader i whiskyfat, hade en stor och tät, maltexplosiv doft och smak med påtaglig alkoholeld som först stack i näsan, men med en stunds luftning i glaset och tillvänjning lade sig något. Mitt i den massiva maltkroppen lyftes dock en ordentlig dos av humlefrukt, och på det hela taget var ölet ytterst intressant, och rent smakmässigt också rätt gott.

När man ändå hade gett sig in i leken var det lika bra att fullfölja och beställa in ett motsvarande litet glas av den 41 procent starka Sink the Bismarck, en quadrupel frozen india pale ale (också den öltypen påhittad av grabbarna bakom Brewdog). Det som har gjort det här och det förra ölet så vansinnigt starka är att man har utgått från redan från början fylliga och alkoholstarka öl och sedan fryst dem tre respektive fyra gånger. Varje gång kan man avlägsna vatten i form av is, så att återstående öl koncentreras till himmelska nivåer. Det här ölet gjorde först ont i näsan och gommen, men tack vare den enorma koncentrationen och sötman från både malten och de fruktiga amerikanska humlesorterna, vanns en rätt god balans i smaken.

Tanken med dessa extremt mäktiga och mättande öl är inte dricka dem som öl, utan att servera dem som ett alternativ till starksprit efter en god måltid. Det är då de gör sig som bäst, och jag måste säga att jag tyckte båda var riktigt goda så här pass efter middagen. Att de sedan bränner en del i munnen och sätter hjärnan på läge ”party” är en helt annan sak, så blir det ju också med whisky och tequila, så jag antar att ordningen på något sätt finns där…