Bortamatch den 25 maj

Det är sanna mina ord inte särskilt många gånger per år jag själv sitter som vanlig privatgäst på vinprovningar, men vankas det riktigt bra viner som serveras till mat så att provningen mer antar skepnaden av en middag, och jag dessutom har en ledig kväll (vilket nästan aldrig sker), då är det inte svårt att tack ja till inbjudan.
   Den här sommarvarma kvällen utspelade sig på Gubbhyllan inne på Skansen, en trevlig liten servering och restaurang med höga ambitioner avseende maten.

Vi började med en flight om fyra chardonnayviner, alla från Kalifornien men från skiftande ursprung och olika producenter. Det vin som var allra elegantast var 2007 Chardonnay Brown Ranch från Saintsbury i Carneros, det hade i och för sig en något solmoget sötaktig fruktighet med drag åt ananas, men en torr och elegant smak med fin syra och en klädsamt mild ekfatsnyans.
   Det var helt klart bättre och mer elegant än nästa vin, som dock hade en rätt fin blommighet men som mest av allt tyngdes av honungsaktig fruktighet och oljig fetma till följd av sen skörd, däremot en frisk syra som till en början sågs som motsägelsefull till den tunga frukten. Det ledde mig till Santa Rita Hills, där druvorna nästan alltid skördas sent vid mycket hög mognad för att den annars skarpa syran ska ha lagt sig något. I glaset 2007 Gratis Chardonnay från Sea Smoke, en firma jag håller som kraftigt överreklamerad och vars vin i det här fallet helt föll ur uppställningen och intog en säker jumboplats.
   Det allra bästa vinet av de fyra var 2007 Napa Valley Chardonnay från Pahlmeyer, som till detta vin har hämtat druvorna från Water Ranch och Atlas Peak Vineyard, två förhållandevis svala vingårdar med Napa Valleys soliga mått mätt. Här fanns också en mild honungston och även en lite mer uttalad vanilj- och fatkryddighet, men smaken var väldigt fint balanserad och även nyanserad med en frisk syra och lång, lätt kryddig men ljuvlig eftersmak.
   Det fjärde vinet fick dock flest röster av gästerna, huruvida det verkligen var bäst eller om det var den rent psykologiska effekten av att vara skänkt i fjärde glaset låter jag vara osagt. ”Det bästa vinet hälls ju såklart upp i det sista glaset”, råder en alldeles för vanlig uppfattning bland glada vinamatörer, enligt principen ”man sparar alltid det bästa till sist”. I min mening är det inte så, och i detta fall fann jag faktiskt, lite till min besvikelse, att 2007 Chardonnay Ma Princesse från Russian River Valley och den fina firman Morlet Family Vineyards inte alls levde upp till mina förväntningar. Jag tyckte faktiskt att vinet var väl sötmoget, till och med hade det nyanser av botrytis, och jag fann också att smaken var lite plump och flack.

Till de vita vinerna serverades vi en rent utseendemässigt blek fiskrätt, men smaken var allt annat än neutral och blek. En till 48 grader långsamt ugnsbakad uerfilé, fast och mycket välsmakande, serverades på en bädd av skivad sparris och späd färskpotatis, och till den en riktigt fin vitvinssås som hade kokats in med majs (som mötte chardonnayvinernas rika frukt på ett föredömligt sätt) och sedan mixats helt slät och luftig. Utmärkt jobbat!

Därefter stod fyra pinotviner från Oregon och producenten Cristom på tur att provas. De fyra vinerna kom från närliggande vingårdar i appellationen Eola-Amity Hills i Willamette Valley, de var gjorda på samma sätt, i stort sett utan att druvorna avstjälkats och utan den annars så vanliga kallurlakningen innan jäsningen, och efter jäsning lagring på samma sätt i franska fat och lika länge. Ändå smakade de lite olika, dock inte så olika (åtminstone inte just nu) för att man definitivt skulle kunna motivera särbuteljering.
   Det lättaste och därmed mest eleganta var 2008 Pinot Noir Louise Vineyard, en vingård som planterades med låg densitet 1993. Vinet var ljusrött bärfruktigt och lite jordigt med en viss komplexitet och en lätt örtig nyans av stjälkarna, men egentigen inte av faten. På sitt sätt var det här det finaste vinet, men då det också var det blygaste var det något mindre imponerande än de andra.
   Kroppen var något större och mycket mer fruktparfymerad i 2008 Pinot Noir Jessie Vineyard, som tack vare den betydligt brantare och mer steniga vingården har gett ett vin med större spänst och mer uttalad mineralitet än det andra. Även här fanns ett stråk av stjälkighet, samtidigt var frukten så mycket rikare att örtigheten nästan absorberades helt.
   Från den svalaste vingården kom 2008 Pinot Noir Eileen Vineyard, ett vin som bjöd på en tätare och lite djupare sötaktigt körsbärs- och vildhallonfrukt. Trots den nästan yppiga frukten, fanns här en uppfriskande syra och även en kittlande mineralitet som gav vinet en god energi. Tillsammans med den ännu mer morellfruktiga, vildhallonsöta och även lite kryddiga 2008 Pinot Noir Marjorie Vineyard, var dessa de två bästa och mest komplexa av pinotvinerna. Det senare vinet kommer från en vingård planterad 1992 med rankornas egna rötter, vilket har inneburit att vinlusen nu har satt tänderna i stockarnas rötter och därmed har försvagat växtkraften så att produktionen blir lägre, med högre smak i druvorna som följd.

 Rätten till denna såg egentligen inte mycket ut för världen, där den presenterades på en platt tallrik. Dock var denna risotto välsmakande och mycket väl anpassad till vinerna. Den var kokt med en smakrik kycklingbuljong med vitt vin, och garnerad med smörstekta och sedan vitvinskokta toppmurklor, kokt kalvtunga och Västerbottenost snarare än med parmesan. Det senare var rätten en lite mildare ostkryddighet och sälta.

Mellanspelet bestod av ett mousserande vin av Pinot Noir från Frogmore Creek på södra Tasmanien, men jag fann detta vara lite märkligt fruktigt, äppligt och samtidigt torrt och framför allt lite bittert. Inte min favorit, helt enkelt.

Då var nästa duo betydligt bättre, till och med riktigt genuint bra. Att första kom från Châteauneuf-du-Pape stod klart för mig, tyckte jag. Dess läckert plommon- och hallonfruktiga doft, med en fin kryddighet med inslag av lakrits och garrique fick mig till Grenache, och så var det, 100 procent Grenache från den utmärkta firman Domaine de la Janasse (som jag hade varit inne på i min första gissning, men sedan ändrat till en annan firma eftersom jag fann vinet ha en skönt animalisk ton). I glaset den 2010 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Chaupin, utsökt läcker och alldeles underbart balanserad tack vare en långt bättre årgång än de onödigt haussade 2007 och 2009.
   Vinet intill var mycket tätare, djupare fruktigt och kryddigt med en skön violpastillton, och därför ville jag få det till ett syrahvin från norra Rhône. Samtidigt var jag osäker och tyckte att vinet saknade den steniga mineraliteten. Rätt svar hade varit att stanna kvar hos Domaine de la Janasse, men valt deras prestigetappning 2010 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Vieilles Vignes, i vilken det ligger cirka 20 procent Syrah och Mourvèdre, vilket tillsammans med den koncentrerande effekten av riktigt gamla knotigt lågavkastande vinstockar ger ett vin med större densitet, struktur och kryddighet. Formidabla viner, helt enkelt!

Fyra gånger formidabelt stod på tur i nästa servering, i vilken alla viner kom från Sine Qua Non och till största del var gjorda av Grenache. Det första var 2005 Atlantis Grenache, som till 93 procent domineras av Grenache. Det här var kvartettens elegant, kryddig och komplex med finstilt tanninstruktur som var påklädd med en god, lätt sötaktig och saftig men också rätt frisk plommonfruktig kropp. En poänggivande fördel med det här vinet var att det var lite äldre och därmed något mer moget och polerat än de andra.
   Min favorit var dock 2006 The Raven Grenache, som till sina 90 procent Grenache har tio procent Syrah. För mig var det här det mest kompletta och komplexa av de fyra, trots sin kraft stilfullt sammansatt med en mörk och tät men samtidigt elegant och närmast len frukt, därtill en lite örtig kryddighet. Liksom i alla fyra viner, var de nya ekfaten väldigt fint integrerad, och i detta vin noterades den nästan inte.
   Om nästa vin, 2007 Pictures Grenache, diskuterades det en del om den markerade och till och med torra tanninstrukturen. Den var förvisso påtaglig, och kan troligen förklaras av att det är mer Syrah i denna cuvée, men än mer att mestadels av druvorna kommer från den kalla vingården Eleven Confession i Santa Rita Hills. Hur som helst var vinet tight, men hade en både uppfriskande syra och en stor aromatisk fruktdoft med en trevlig blommighet. Lite tjurig och ekbitter just nu, men troligen alldeles förtjusande om fyra fem år, eller så. Vänta och se, med andra ord.
   I 2008 The Line Grenache noterades både en svagt chokladrostad och vaniljsöt ekfatston och en något värmande alkohol, typiskt för unga viner från Sine Qua Non. Samtidigt fanns där också en ungdomligt tät, nästan yvigt saftigt mörkfrukt i en stil som förenar solmogen värme med sval, långsamt mognande bärfrukt. Dessutom bjöds en trevlig lakritskrydda i den goda, aningen friska eftersmaken. Det här är också ett vin som behöver något mer år på sig att hitta samman till mer harmonisk balans. 

Och vad äter man då till fyra årgångar grenachevin från magikern Manfred Krankl? Ja, enligt kocken den här kvällen äter man lök! Det blev en i ankfett kokt lök serverad med en emulsionssås med lök och lite rostade brunoise av bacon, och detta toppat med bränd aska av lök smaksatt med lakrits. Fullkomligt briljant, lökens sötma fångade vinernas rika frukt perfekt, samtidigt som vinernas kryddighet speglades med lök- och lakritsaskan och den rökta baconen.

Fjärde serveringen spretade mer än de tidigare, här fanns nämligen inget temat. Först ut en medelfylligt sötfruktig, lite köttig och kryddig men ändå elegant 2009 Côtes du Rhône Villages Vinsorbes Cuvée Confidence från firman Constant-Duquesnoy, en cuvée av lika delar Grenache och Syrah som var riktigt god, särskilt till maten där den briljerade mest av de fyra.

   Det andra vinet kom också från södra Rhône, från Domaine Cristia som jag oftast tycker gör riktigt fina viner i Châteauneuf-du-Pape. Just det här, ganska intensivt grenachefruktiga (60 procent, resten var Mourvèdre och en lite skvätt Syrah) och lite blommiga vinet hade en läcker närmast medicinsk kryddighet, en kännbar men ändå balanserad alkoholvärme som efter en stunds luftning var som bortblåst. Också denna 2009 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Renaissance satt riktigt fint till maten.

   I det tredje glaset förenades muskulös mörk bär- och plommonfrukt med en mineralisk ton av krossat skiffer, en fint lavendelblommig och örtig nyans men också en just för stunden alldeles för framtung fatkryddighet. Vinet var den exklusiva cuvéen 2009 CV Curriculum Vitae från Quinta Vale Dona Maria i Douro i Portugal.
   Det sista vinet gjorde mig lite kluven. Å ena sidan fann jag det vara rikt fruktigt med ett stort och imponerande djup och en hygglig syra, och hur mycket jag än tidigare har hyllat denna 2009 Aalto PS från Bodegas Aalto i Ribera del Duero, med all rätt vill jag ändå framhålla, måste jag säga att den överdimensionerade eken just nu äger vinet på ett sätt som jag själv inte håller som riktigt kul. Nu vet jag förvisso att ek är något som lägger sig med tiden, men det som förvånade mig var att jag i mina tidigare möten med denna nollnia inte noterade denna fatoffensiv. Hur imponerad jag än av djupet i detta stora vin, är jag just inte särskilt lockad av det. Helt klart kommer jag att revidera mina tidigare intryck med lägre poäng och ett frågetecken. Ändå gillade jag vinet … särskilt till maten.

Grymt god varmrätt föresten, en korv gjord av nötkött, lök, persilja och mörk öl, perfekt stekt och serverad med en kräm av jordärtskocka som har bakats i ugnen under en timma och sedan pureats med smör och grädde, och till det en smakrik rostad kycklingfond. Korv är kultur, som en gammal slogan så rättfärdigt förkunnade!

Summeringen av kvällen var rätt enkel, bästa vin i provningen och middagen var 2006 Raven Grenache från Sine Qua Non, och två blev den superba 2010 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Chaupin från Domaine de la Janasse.

Så kan det gå, en helt vanlig sommarfredag i Stockholm.