Ted Lemon kom som vilsen 15-åring från New York till
Bretagne och blev med ens förtjust i Frankrike. Efter ett års studier i
Frankrike, åkte han hem till New York, men längtade direkt tillbaka. Två år
senare var han åter i Frankrike, men nu i Dijon och efter ytterligare en tid på
fransk mark kom han genom Domaine Dujac i kontakt med vinindustrin, något som
med tiden i Frankrike hade blivit hans ambition. Snabbspolar man historien
några år kom Ted Lemon att 1982 bli den första amerikanska vinmakaren att ha ansvar
för vinframställningen på en domän i Bourgogne, och inte vilken domän som
helst, utan Domaine Guy Roulot i Meursault. Han blev kvar i Bourgogne i flera
år, men flyttade sedan hem till USA, men nu till Kalifornien för att göra vin,
hans nya kall i livet.
Det är nu 20 år sedan han grundade sin firma Littorai och
började framställa fina viner av framför allt Chardonnay och Pinot Noir från
svala Sonoma Coast och Anderson Valley. Just allt det där, som jag så innerligt
gillar, lade vi åt sidan den här kvällen. Den här kvällen skulle vi njuta av
mat och andra viner, av att sommaren hade kommit till Stockholm, av minnen från
Kalifornien och av en kväll på Rolfs Kök.
Det började förvisso med öl, gott från Nynäshamns
Ångbryggeri för vår amerikanska vän, och amerikanskt öl för oss. Jag tog en knäckebrödsmaltig
och fint humlekryddig Hop Head Red Ale från kaliforniska Green Flash Brewing Company, som blev en skön introduktion till
kvällens galenskap. Det vi hade planerat var en vanlig enkel middag med lite gott
vin, det jag inte just då visste, med den goda ölen i handen, var att vi skulle
misslyckas med den ändå rätt enkla intentionen.
Det första vinet till bords blev en 2010 Chablis Premier
Cru Montée de Tonnerre från den nygrundade négociantfirman Maison Samuel
Billaud, en avknoppning från Domaine Billaud-Simon som köper alla sina druvor
från sedan tidigare upparbetade kontakter runt om i Chablis. Doften var rikare
och mer citrussöt än väntat, men med luftning klev en mer mineralisk och
mandelaromatisk ton fram. Smaken var stramt mineralisk och uppfriskande, men
lite oväntat fruktrik, och den växte hela tiden i glaset.
Det andra vinet var en tribut till Teds tidiga år i
Bourgogne, 2007 Meursault Les Tesson Clos de Mon Plaisir från Domaine Guy
Roulot. Stilen var helt annorlunda, något rikare och djupare med en mer nötigt
jordigt komplexitet än smörighet, men dess syra och mineralitet var uttalad på
nästan samma fina sätt som i chablisvinet.
Med dessa viner i glasen lät vi sommeliererna ta in lite
blandat med små tilltugg och förrätter. Först
ett litet fat med jamón iberico samt en liten rullad med en sylta av
grishuvud fylld med sommarkål, och sedan toppat med rostad lök. Syltan var
utsökt med den milda och lite gräddiga kålen och den lite sötkrispiga löken.
Den råstekta glaskrabban hade en lite mer
asiatiskinspirerad sås med chile, jordnötter och koriander, och var i och för
sig helt okej men inte riktigt vad man förväntar sig på Rolfs Kök. Däremot var de
marinerade kronärtskockshjärtana med skrapad oxfilé, ruccola, parmesanost och
en dressning med balsamico riktigt goda.
Hade jag varit i en utbildande position, hade vi kanske
inte tagit in den här typen av mat till de valda vinerna, någon direkt
fullträff blev det nämligen inte. Dock fungerade det väl hyggligt, särskilt
eftersom vi för övrigt hade så trevligt och var så pratsaliga att vi inte
direkt var fokuserade på smakmötet i sig.
Till varmrätt blev det kalvbräss (världens godaste
råvara) med vit sparris och en hollandaise med ramslök. Den rätten passade tack
vare den mjuka sötman från brässen och smörigheten i såsen alldeles
förträffligt till framför allt meursaultvinet, men eftersom de vita vinerna
sinade i glasen fick det bli lite rött också. Det var klokt eftersom Ted Lemon
åt signaturrätten här på Rolfs Kök, de marinerade och under ett halvt dygn
långsamt bräserade oxkinderna med mandelpotatispuré smaksatt med tryffel från
Gotland.
Det första röda vinet var av det elegantare snittet,
syrligt rödfruktigt och kalkmineraligt med en diskret örtig nyans som skapade
komplexitet. Smakmässigt var denna 2009 Gevrey-Chambertin Vieilles Vignes från
den lilla men strålande familjefirman Domaine Bachelet silkeslen och läckert
fruktig med en fin men inte stram syra. För årgången var det lite tjurigt, och
de örtiga tonerna kom som en överraskning eftersom man avstjälkar alla druvor
helt inför vinifieringen.
Det andra vinet kom definitivt från Bordeaux, och min
gissning på Pomerol eller åtminstone ett vin med dominans av Merlot, föll i god
men inte helt rätt jord. Jag hade en känsla av ett riktigt bra slott och en nu
begynnande mognad, och även om jag först trodde att det var en 1998:a, gissade
jag inte på det eftersom jag faktiskt inte trodde att de kunde ha ett vin av
den här typen och med den här mognaden på Rolf Köks vinlista. Så dumt av mig, i
glaset hade vi fått 1998 Château Belair från Saint-Emilion, och det var
väldigt, väldigt gott. Och tack vare att det inte var alltför kraftigt, passade
det också bra till maten.
Så kom ett tredje rött vin, och där kände jag mig betydligt
mer säker. Den djupa men samtidigt rätt eleganta lakrits- och fänkålskryddade
plommon- och vildhallonfrukten som också hade något lite rustikt över sig,
förde mig direkt till den makalösa Henri Bonneau, den verkligen superstjärnan i
Châteauneuf-du-Pape, och visst var det så. Det vin som Mr Z hade beställt in
var 2003 Châteauneuf-du-Pape Cuvée Marie Beurrier. Superbt gott, och utan någon
direkt konkurrens kvällens vin.
Desserterna på Rolfs Kök är alltid av det mer rustika och
hemlagade snittet, vilket jag tycker är så vansinnigt gott. Och är säsongen den
vi är i just nu, var det inte särskilt svårt att besluta sig för en god
rabarberkräm med vaniljglass och lite rostad mandel. Så barnsligt gott, helt
enkelt.
Fram till nu, hade vi skött oss helt enligt planen. Lite
mat och lite (okej, mycket) vin, och klockan hade hunnit bli tio och
sommarkvällen var alldeles underbar.
Exakt hur det kom sig att vi tog oss till AG för att
"titta på stället", som vi sa till Ted, minns jag inte riktigt, men
det kan gott vara. Men hur det kom sig att vi helt plötsligt satt till bords på
AG med ett fat olivoljestekta pimientos de padrón, lite grillad chorizo och ett
fat jamón iberico bellota, och till det njöt av en flaska 2010 Riesling Heiligenstein
från Weingut Hirsch, det har jag mindre
grepp om. Det kände ju märkligt nog helt naturligt trots att vi ju precis hade ätit
en fantastisk middag!
Men nu är vi som vi är, och har man väl gett sig in i
leken är det bara att leka den. Alltså tog vi också in ett vin till, en
alldeles charmerande blommig, rödfruktig, sensuellt silkeslent texturerad men
ändå mineraliskt stram 2009 Gevrey-Chambertin Premier Cru Combe au Moines från
toppfirman Domaine Fourrier. Och av bara farten blev det också en stor
porterhouse med sedvanliga tillbehör till. Ja, varför inte. Två middagar på
samma kväll är kanske inte så tokigt ändå…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar