Brasseri Bobonne den 9 maj

Vinmakaren Josep Angel Mestre från Cellers Fuentes i Priorat gästade Stockholm och togs emot av det regnväder man så sällan får i Priorat. För att visa upp vinmakare med viner bjöd VinUnic till lunch på den trevliga restaurangen Brasseri Bobonne på Storgatan.

Kombinationen Brasseri Bobonne och Priorat känns för mig svår att motstå, distriktet Priorat har i 15 års tid varit ett av mina spanska favoritdistrikt, och Brasseri Bobonne lagar precis den typ av klassisk mat som väcker tidiga restaurangminnen inom mig, mat från en tid då mat var okomplicerad och rättfram med ett par råvaror och vare sig speciella kryddningar eller märkvärdiga presentationer. Rakt upp och ner klassisk, vällagad och god mat.

Vi började med Cellers Fuentes sällsynta vita vin, av totalt cirka 60 000 flaskor om året blir det sällan mer än omkring tusen flaskor av det. Den 2008 Gran Clos Blanco vi njöt av, är gjord till ungefär lika delar Garnacha Blanca och Macabeo, den förra samplanterad med de blå druvorna och skördad separat ranka för ranka på de magra stenterrasserna, den senare planterad i ett par lotter med cirka tusen stockar totalt i. Jäsningen i ekfat har inte märkt vinet med annat än en viss rondör och vaniljnyans, det är snarare den markerade stenmineralen och feta gulfrukten som ger vinet dess personlighet, samt en frisk syra (typisk för Macabeo, och för årgång 2008) som skänker liv i den långa, komplexa och läckert fruktiga eftersmaken. Jag kan inte nog understryka hur svag jag är för de vita vinerna från de vulkaniska och skiffermagra stenjordarna i Priorat och dess omgivande distrikt.

Rätten var klassisk, ett par halstrade pilgrimsmusslor vars umamisötma gifte sig alldeles utmärkt med vinets fina fruktkropp, därtill en beurre blanc som fångade upp vinets oljiga textur och doft samt finstrimlad och hastigt sauterad fänkål som speglade vinets lite örtiga kryddighet och mineralton. Garnityret av forellrom skulle säkert kunna ha stött sig lite med vinet, det brukar rom göra, men tack vare vinets kropp och djup klarade det av rommen på ett förtjänstfullt sätt.

Till varmrätten blev det en minivertikal av vinet Finca el Puig, ett vin som beroende på årgång görs av en dominans av Garnacha (någonstans 40-55 procent) och Cariñena (20-40 procent) med tillskott av Syrah, Cabernet Sauvignon och Merlot. Josep Angel menar att de tre senare druvorna förvisso numera är att anse som både typiska och klassiska för Priorat, men att de snarare används för att ge fenoler och aromämnen till de mycket mer autentiskt kropps- och karaktärsgivande spanska druvorna.

   Vi började med en 2002 Finca el Puig, ett vin som tack vare en svalare årgång med nederbörd under september men solvärme i oktober har gett ett lite lättare vin med en aning kort eftersmak. Det bjuder dock på en fint stenig mineralton i den först försiktigt fruktsöta men mot slutet mer strukturerade och torra eftersmaken.

   Även om denna nolltvåa var rätt god, höll jag själv den av solvärmen och torkan mer rikt fruktkoncentrerade och yppiga 2003 Finca el Puig, ett vin som bjuder på en generösare kropp och aningen sötaktig eftersmak, men som fortfarande har en god struktur och en läcker, nästan lite stenrökig mineralitet. Precis som många andra spanska nolltreor saknar vinet dock en viss spänst i eftersmaken. Denna liksom nolltvåan bör nog drickas nu och ett par år framöver.
   Det allra bästa vinet var 2004 Finca el Puig, inte helt överraskande med tanke på att årgången är riktigt bra och förenar både fruktdjup och terroir. Även om kroppen inte är fylligare än den i nolltrean, är intensiteten mycket större. Dessutom har vinet en underbar komplexitet med nyanser av både färska och torkade frukter, cederträ, grafit, valnötter och krossad sten. Hade jag några sådana här i vinkällaren, skulle jag inte vara rädd att spara dem i ytterligare fem till tio år. Frågan är om jag skulle vilja vänta så länge att njuta av dem.
Sist ut en ung och rätt knuten 2006 Finca el Puig, som ändå bjuder på en riktigt fin, ren och ganska elegant röd garnachafrukt, viss kryddighet och fin stenmineral, och en just nu rätt markerad tanninstruktur.
  
Det kanske är på sin plats att notera att det här vinet kostar under 200 kronor på Systembolaget, om och när det lanseras. Det är alltså en minst sagt billig priorat som ändå lever upp till ursprung och karaktär.

En rejäl portion rosastekt lammkotlettrad serverad med en råstekt potatis toppad med sparris, morötter och sockerärter (åh, vad jag minns den här typen av goda garnityr från början av 1990-talet … jag bara älskar detta). Till det två såser, dels en klassisk lammfond med hög smak, dels en murkelgräddsås, också det en kompis från förr som jag håller som en av de godaste av såser. Och murklorna var såklart toppmurklor!

Till prioratviner krävs det smakrik mat, gärna lite åt det rustikare hållet och absolut med någon sorts fet textur som fångar upp den steniga mineralstrukturen och tanninerna. Det var precis så den här kombinationen var uppbyggt. Återigen en klassisk fullträff av teamet på Brasseri Bobonne.

Till de två ostarna, en Comté och en Brillat-Savarin, blev det två viner. Gjort på ungefär samma sätt som Finca el Puig, men från mycket äldre stockar (60-80 år, samt en del ännu äldre), framstår den bara hundralappen högre prissatta toppselekteringen 2005 Gran Clos som ett mycket tätare och fylligare vin. Det har en mer uttalad mörk bärsötma men stramas upp fint av både tanniner och mineral, och vare sig detta eller något annat av firmans viner har en noterbar ekfatskaraktär, i detta fall är i och för sig bara en dryg tredjedel av faten nya.

   Det sista vinet var firmans allra mest exklusiva, gjort till cirka 75 procent av Garnacha och 25 procent Cariñena från drygt 100 år gamla stockar, lagrat i helt nya franska ekfat under 20 månader. Trots den enorma koncentration och en alkoholhalt som tangerar 16 procent, är denna 2005 Cartus ett närmast elegant vin som inte alls upplevs vare sig fruktsött eller eldigt. Tvärtom finner man en slags kraftfull elegans i vinet, och, vilket jag är så förtjust i, en finish som trots den sötyppiga början av smaken är helt torr och kittlande mineralisk.

Kaffe dricker jag inte, men jag kunde låta bli att sno åt mig en liten nybakad sockerkaka med grädde. Mest för att jag är ett kakmonster och gillar sötsaker, inte alls för att jag behöver dem. Särskilt inte ikväll, då det stundar köttfrossa på AG med tillhörande röda kraftpaket.