Esperanto den 27 februari

Den legendariska Jacques Lardière från Maison Louis Jadot var på besök i Stockholm för att efter 42 år som vinmakare och källarmästare tacka för sig. Det firades med ett par vertikalprovningar hos importören VinUnic på eftermiddagen, och en omfattande vinmiddag på Esperanto på kvällen.

Kvällens enda udda inslag var välkomstdrinken, 2003 Brut från Louis Roederer, serverad ur magnum och hur läcker som helst. Den hade trots sin ungdom en slags mogen rostad nyans, men också en fet fruktighet med toner av kanderade citronskal. Till champagnen lite tunt skivad lufttorkad skinka, var feta textur och sina sälta gjorde det strama vinet utmärkt sällskap.

Middagen skulle bestå av fyra rätter till vilka tre viner vardera serverades. Vi började med vitt, med en riktigt fin, något gulfruktig och fet 2006 Beaune Premier Cru Grèves Le Clos Blanc från den del av stora Louis Jadot som ägs av Domaine Gagey. Tidigare på dagen hade vi provat sex årgångar av denna spännande vita beaune, där nollfyran var den årgång som stack ut allra mest!

   Intill denna serverades en 2003 Meursault Premier Cru Perrières från Maison Louis Jadot (det vittnar om att man köper druvorna). Detta vin var betydligt mer typiskt för sin årgång än för sitt ursprung, det hade förvisso en rätt trevlig blommighet och något mineralrostad nyans, men saknade den mineralspets och den stringens det normalt sett har. Dock var finishen god och helt torr, och till maten passade vinet riktigt bra.
   Det vin som passade allra bäst till första rätten, var 1998 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Combettes från Domaine Louis Jadot (egna vingårdar), som trots sina drygt 13 år fortfarande upplevdes ungt, friskt och blommigt, och som hade en stram och mer mineralisk smak än de första två vinerna.  

Till denna vita trio serverades en havskräfta, rå och kryddad och bara hastigt uppvärmd på ytan. Den var väldigt smakrik, läckert umamisöt med hela registret av levande nyanser kvar, och till den en pralinée av hasselnötter med späd garnering, bland annat av ett par dragonblad, som gav en fint aromatisk brytning till det subtila.

Därefter tre nya vita viner, där det första vinet med god marginal var min favorit, 1997 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Grandes Ruchottes från Maison Louis Jadot. Trots att det idag bjuder på en läckert nötig mognadskomplexitet, upplevs vinet ungt och friskt och har en härlig intensitet i eftersmaken.

   Nästa vin, 2003 Bâtard-Montrachet Grand Cru, också det av köpta druvor med Maison Louis Jadot som avsändare, hade samma solmogna och nästan tropiska frukt (persika, aprikos) som firmans andra vita nolltreor jag har provat, men också en läcker blommig parfym. I munnen är vinet rikt, som det ska vara, och närmast silkigt. Jag tycker nog att det är ett oväntat bra vin för årgången, men jag skulle hellre välja deras 2002 eller 2004 av samma vin och jag kunde. Just för att få lite mer stringens och fräschör i smaken.
   Slutligen en mer gyllene mogen, men fortfarande vital 1978 Corton-Charlemagne Grand Cru från Domaine des Héritiers Louis Jadot, ännu en del av firman där man äger sina vingårdar. Vinet var väldigt välbevarat, moget såklart, men utan oxidation, och dess eftersmak var lång och riktigt läcker med en fin mineralitet och stor fräschör.

Kalvbrässen var marinerad i sojasås och mirin, sedan stekt och serverad på en liten toast med kräm av färskost och tryffel, till det en krämigt bakad äggula och ett brödkrisp smaksatt med alger. En elegant och välsmakande rätt med det typiska signum av asiatisk-europeiska smaker som kökschef Sayan Isaksson är så duktig på.

Sedan bytte vi till rött och fick nu en först rätt blyg och stram 2006 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos Saint-Jacques från Domaine Louis Jadot. Visst var vinet läckert i sin unga, lite tjuriga och delikata rödfrukt, men just nu var kropp och smak något för hårt hållen av strukturen och jag saknade faktiskt lite av det djup som vingården normalt sett bjuder på. Nej, det borde ha varit bättre!

Inte heller var jag särskilt imponerade över 2003 Beaune Premier Cru Clos des Ursules från Domaine des Héritiers Louis Jadot, som är ensamägare till denna lilla lott i vingården Les Vignes Franches. Trots sin generösa och lite sötaktiga frukt, den fina texturen och förvånansvärt stora elegansen, kom avslutet lite hastigt och upplevdes kort och lite kärvt. Dess doft och övergripande finess var det dock inte mycket att klaga över.

Sensuellt rödfruktig, mogen och lite jordig med en delikat mognadssötma, noterade jag för 2001 Latricières-Chambertin Grand Cru från Maison Louis Jadot. Nog för att vinet var gott och bjöd på finess och komplexitet, men kvalitets- och karaktärsmässigt anser jag inte att det hör hemma på nivån grand cru. Det saknar den nerven, djupet, och parfymen. Men så är årgången rätt bevärligt också.

Ett vin som däremot lyfte i denna servering, var 2000 Moulin-à-Vent Clos d Rochegrès från Château des Jacques, en av de egendomar som Maison Louis Jadot äger nere i Beaujolais. Det här vinet är förtjusande, fortfarande ungt, intensivt fruktigt och läckert med en god struktur och fin längd. Att det satte tre på pappret stora viner på plats, var både roligt och upplyftande. Det här är bara ett exempel som visar att vi måste skriva om vår kunskap om Beaujolais, och framför allt stämma upp i mer högljudda hyllningskörer om detta intressanta distrikt.

Nästa rätt hade potential att vara storartad, men tyvärr var min kycklinglever något överstekt, därför torr och fadd i smaken. Det är lätt hänt, men ska inte ske på en restaurang av den status som Esperanto har. Levern serverades med ett lite lättrökt kycklinghjärta, friterad rödkål med svart trumpetsvamp och krispigt kycklingskinn, dessutom en kräm av kycklinglever och bönor, i vilken det också fanns tuppkam och kycklingfötter. Synd att levern var lite överstekt, annars hade det varit en formidabel rätt. Och till vinerna passade den utmärkt.

Då var den fjärde rätten mycket bättre, en välsmakande rosa biff som hade grillats över granved, serverad med en vinägrett av köttbuljong och kolgrillad svartrot med en emulsion av selleri. Till detta en märgben bakat med mie de pain och dragon. En stilfull rätt som gifte sig riktigt bra till vinerna.

Till denna serveringen bjöds tre viner med mognad, och det jag spontant tyckte var godast var 1997 Pommard Premier Cru Epenots från Maison Louis Jadot. Dess eleganta blommighet, den intensiva och nästan sammetslena frukten med nyanser av vinbär, körsbär och hallon är bara för härliga! Smaken är len, lång och intensiv med fina mineraltoner. Ett av kvällens godaste viner.

   Nästa vin hade förvisso en trevlig mognadskomplexitet, men en 1983 Chapelle-Chambertin Grand Cru, denna från Domaine Louis Jadot, borde nog ändå bjuda på lite större kropp och längd. Det som fanns i vinet var gott, tveklöst, det var klassiskt och lite läckert, men som sagt lite glest.
   Då var 1976 Corton-Pougets Grand Cru ur magnum från Domaine des Héritiers Louis Jadot ett betydligt större vin, som känns yngre och mer vitalt än de 35 år vinet faktiskt är. Dess mognad är subtil, rödfrukten någon solvarmt söt och lätt intorkad utan att tappa spänst, och det står till och med en hel del mineraltoner att finna i slutet av smakupplevelsen. Att vinet fortsatte att växa i glaset gav bara ännu mer pondus till det. Ett av kvällens allra bästa röda.

Någon dessert blev det inte, väl små fat med läckra mignardiser. Det är inte fy skam det heller.