Bortamatch den 13 februari

När sommeliergänget träffas blir det oftast lite mer i glasen än på tallrikarna, men det här kvällen hade Don Daniele köpt åtta kilo oxrygg till de hungrande nio sommelier som bänkade sig till bords. Därför skalades måltiden av till just köttet, var det tänkt, men ändå kändes det tvunget att börja med lite tilltugg först, och efter köttet fylla på med lite ost och till och med dessert. Inte så mycket mer än så …

Vi började med en magnum 2000 Cuvée Spéciale Les Chétillons från Pierre Peters, en blanc de blancs från ungefär 45 år gamla stockar i den tre hektar stora vingården Les Chétillons. På doften upplevdes vinet mognare än det var, det hade den där typiskt läckra nästan rostad jordiga doften och en fin äppelnyans, men smaken var stramare och yngre än väntat av doften. Supergod, verkligen.

   Därefter rosa bubbel med en trevlig mognadskomplexitet som drog åt den man finner i eleganta röda bourgogner. För min del blev det första gången jag provade denna 1997 Grand Cellier d'Or från Vilmart, en vackert rosafärgad champagne som bjuder på en diskret eknyans och med lite luft ett mer subtilt doftspektrum än direkt då det hälldes upp i glaset. Ändå hade Don Daniele dekanterat denna champagne en stund innan vi serverades den, dekantering av champagner är något jag själv tycker vi borde ägna oss mer åt.

Det blev bara ett enda vitt vin denna afton, dock på magnum och av riktigt ädel valör. Att det kom från Bourgogne stod klart direkt, trots att det hade en generös fruktighet åt det gula hållet, och en lätt kryddig fatnyans (som förbryllade mig). Jag ville få vinet till en grand cru från Chassagne-Montrachet, men riktigt så var det inte. Rätt by dock, 2009 Chassagne-Montrachet Premier Cru La Maltroie från den utomordentligt skickliga Pierre-Yves Colin-Morey (som Totte Dricker hade tagit med). Årgången, 2009, förklarade den lite rikare frukten, men faten var ovanligt tydliga för denna annars så försiktiga producent. Med luft blommade vinet ut och blev mer och mer komplext ju högre temperaturen blev. Den kalkfeta jorden tog allt större plats, smaken blev torrare och stramare, och eftersmaken längre. Jag föredrar alltid stor vid bourgogne ordentligt luftad och absolut inte för kyld.

Sedan följde en trio röda bourgogner, men det för årgången superba 2004 Charmes-Chambertin Grand Cru från Bernard Dugat-Py i första glaset. Den typiskt örtiga årgångstonen fanns där, men frukten var så vital, så djup och aromatisk, så körsbärsintensiv med nyanser av söta vildhallon och jordgubbar att jag genast hade begett mig till nivån grand cru och byn Gevrey-Chambertin. Det här är ett slående exempel på hur fantastiskt bra viner vissa odlare gjorde den svåra och lite väl hårt kritiserade årgången. Smaken var stram, stinn av mineral och läckert fruktig, men absolut torr. För mig överraskande bra och elegant, och utan de kryddiga ekfat som annars kännetecknar domänens viner.

Under tiden vinerna serverades, kom tilltuggen in på brickor. Det blev en samling terriner, bland annat ut sökt lantterrin och en krämig tuppleverpastej, en alldeles fantastisk rillette, fläskkorv kryddad med enbär, friterad fläsksvål, med mera. Enkelt och gott, bara att plocka det man var sugen på.

   Nästa vin förvånade mig lite, jag tyckte det var påtagligt rundare, mer kolalikt och varmt fruktigt än jag hade förväntat mig av 2007 Volnay-Santenots Premier Cru från Domaine Comtes Lafon. Sir Ausonius, som hade tagit med vinet, höll oss på sträckbänken ett bra tag innan flaskan avtäcktes, och under den tiden hade min tvekan fört min gissning utanför Bourgogne och tagit mig runt Oregon ett tag innan jag tvingades återvända till Bourgogne. Så kan det gå…

Det tredje vinet var mer distinkt burgundiskt, det bjöd på en stor och läckert mörkt bärfruktig doft med ljuvliga toner av ljusröda körsbär och nästan också en blommighet. Min gissning gick till Volnay för den absoluta elegansen skull, men i själva verket kom vinet från grannbyn, 2008 Pommard Premier Cru Clos des Epeneaux från toppdomänen Comte Armand. Söker man en pommard med stor elegans, är det här vinet ett perfekt exempel på det. Team JJ hade dessutom haft godheten att välja detta vin på magnumbutelj. Tack för det!

Mina två pinotviner var förvisso goda, men fick duktigt med stryk av de mycket mer eleganta bourgognerna. De kom båda från den välkända firman Flowers Vineyards längst ut i Sonoma Coast, och de förenade därför en djupt intensiv solmogen frukt med en typisk frisk syra, men lite mer lena tanniner än väntat. Hur goda de än var, kunde de inte mäta sig med den finess de röda bourgognerna bjöd på, dessutom var ekfatskaraktären något väl tilltagen. Det mest eleganta och rödfruktiga av de två var 2007 Pinot Noir Sea View Ridge Vineyard, medan 2007 Pinot Noir Frances Thompson Vineyard (från en något varmare vingårdslott alldeles intill) bjöd på en lite mörkare frukt och lite större kropp.

Nu började stora fat med kött serveras, rosastekt, saftigt, medium rare - allt annat tycker jag är slöseri om man har riktigt bra kött. Till detta riktigt bod pommes frites, béarnaise av yppersta klass och en rödvinssky. Jag vet inte om jag var obstinat eller bara missade det, men den goda tomatsalladen kom i alla fall inte i mitt blickfång. Nåväl, vad gör det, både pommes frites och vin är ju vegetariskt, så jag fick nog ihop hela kostcirkeln ändå.

Nu blev det fart på de sommelierer som hade med sig de riktiga köttvinerna, pinotvinerna var ju faktiskt bara föråkare. Den här kvällen.

Det mest fantastiska vinet hade Mr Z tagit med sig, och det upplevdes både större, tätare, djupare och yngre än vad jag hade förväntat mig. Denna 2002 Cabernet Sauvignon från Dalla Valle visade inga mognadstecken, såsom eleganterna 1999 och 2001 av samma vin gör idag. Nolltvåan var ett bländande vin, ett alldeles perfekt köttvin.
   Alldeles intill detta vin skänkte Sir Ausonius upp en förvånansvärt fin 2002 Ornellaia från Tenuta dell'Ornellaia. Att årgången var fuktig och sval märktes faktiskt inte annat än möjligen i den något glesare eftersmaken. Gissningarna for åt både bordeaux av modernt snitt från en lite soligare årgång, eller möjligen en kraftig med elegant kalifornier. Det fanns ändå något klassiskt, lite kaffenyanserat, lite jordigt, lite rostad över vinet. Det passade också till köttet, såklart. Kraftiga röda viner gör ju som bekant det.

Det tredje vinet kom från Team JJ och bjöd på en stor, parfymerad, lite stenigt mineralisk och även något fatbränd doft. Den med känslig näsa upptäckte också ett stänk av brettanomyces, dock på en nivå som jag själv anser tillför viss komplexitet. Med luft skulle detta magnumtappade vin blommat ut och visa små noter av viol och peppar, och jag fick med ens för mig att vinet kom från Saint-Joseph eller Cornas. Så riktigt, i glaset hade vi fått 2000 Cornas Granite 60 från firman Vincent Paris. Stilfullt, klassiskt … och gott!

Diamond Lager har grävt djupt i sin källare och gått till andra årgången hos Bond Estates. Denna 2000 Melbury var i mycket gott skick, de två nittionior jag har provat från Bond Estates har varit mycket mer utvecklade, medan nollettor och nolltvåor fortfarande är unga och knutna. Denna nollnolla var sötfruktig med inslag av cassis, violpastiller, fortfarande med en vaniljsöt och försiktigt rostad ton av eken, och med en fint blommig överton.

Vi fick nu in lite ostar. En god, fet och något kryddig tvåårig prästost från Sivans Ost, samt blåmögelosten Sörmlands Ädel och kittosten Ängalunda, de två senare från Jürss Mejeri i Flen. Helt ärligt var jag för mätt för ostarna … mycket kött hade det blivit.

Don Daniele tog fram ett bonusvin, ett riktigt elegant kraftpaket med en stor doft och djup fruktkropp med lite finstilta röda frukttoner som märkligt nog - utan att vara det såklart - bjöd på en nästan burgundisk känsla. Jag var i rätt del av Napa Valley, i det nordöstra hörnet, men tog fel på vin. Det här vinet kom från Eagle's Trace och var 2004 Cabernet Sauvignon.

Dessertvinet var rött, intensivt sötfruktigt på det sätt som riktigt söta reciotos från Valpolicella kan vara, här bjöds en slösande körsbärsfrukt, toner av choklad, en viss tanninstruktur och en lång eftersmak som mot slutet upplevdes något torrare tack vare tanninerna. Söta röda viner hör inte till vanligheterna, men denna 2007 Montefalco Sagrantino Passito från Fattoria Colleallodole Milziade Antano hade jag kommit i kontakt med tidigare under en resa i Umbrien. Vi njöt av det till en fin chokladfondant med bananglass.

Den här delen av kvällen slutade med en skönt vederkvickande humlestint fruktig The American Dream från bryggarundret Mikkeller. Just då hade jag trott att det skulle bli min sängfösare, men natten ville helt annat med mig. Trots att det var midnatt, skulle jag ha ytterligare fem timmar kvar innan butiken stängdes.

Tänk att jag aldrig växer upp …