Reunion den 11 november

I maj i år guidade jag nio personer på den mest spektakulära vinresan någonsin. Samtliga så kallade "cult wineries" i Napa Valley och de två allra bästa i Sonoma County stod på programmet under den veckolånga resan, som också inkluderade alla bästa restauranger i Napa Valley och ett par i San Francisco. Under veckan provades 135 kultviner, och vad hela denna vinlista skulle kosta på den öppna marknaden vågar jag inte ens tänka på.

Det hade nu gått ett halvår sedan hemkomsten, och det var dags för återträff. Superba superbra viner stod på dagordningen den här gången, och hela styrkan plus ett par närstående vinälskare till  var förväntansfulla för den härliga blindprovning som stod för oss.

För att värma upp och stilla den tidiga kvällshungern, serverades två magnum av millenniumtappningen 2000 Vintage Brut från Taittinger till en stor silverbricka med goda kanapéer med skagenröra, rökt lax och rökt renstek. Efter en halvtimma var vi reda att ta för oss vid provningsbordet.

Tio glas stod uppdukade vid varje kuvert, en timmas grundprovning, sedan sammanfattning och diskussion om vilka vinerna var. En snabb genonsniffning av vinerna gav följande första idé, vin nummer ett och tre skiljde sig högst väsentligt från de andra, helt klart andra druvsorter, och de andra vinerna i den främre raden var unga, medan de bakre var mer mogna och komplexa.

Första glaset var en pinot, saftigt rödfruktig i yppig och absolut ren stil med inslag av både solmogna trädgårdshallon och tunga röda rosor, syran läskande och tanninerna behagligt smeksamma i munnen. Gissningen föll i föll i rätt jord, det borde ha varit stjärnan Paul Lato som bakom detta vin, och det var det. I just detta fall 2009 "Suerte" Pinot Noir Solomon Hills Vineyard från soliga men svala Santa Maria Valley, och Fashion S hade tagit med vinet.

Nästa glas gick jag helt vilse på, och det störde mig oerhört eftersom det råkade komma från en producent som jag har provat vinerna från ofta under tolv års tid. Visst var doften både stor och tät, och nog fanns där en tydlig fatnyans av kola och vanilj, och nog för att frukten visade på söta blåbär, men vinet upplevdes blygt, silkeslent, ytterst elegant. Jag förstod att de kom från en strikt sorteringsmanisk vinmakare, men jag fick fel när jag tänkte på merlotvinet från  Kapcsándy Family Winery. Jag måste ha sett ut som ett fån när jag fick höra att vinet kom från Sine-Qua-Non och att det var 2007 Labels. Jag fick inte helt ihop det - vinet var så otroligt elegant. (En knapp timma senare hade det blommat ut och visade på en mer typisk intensitet.)
Nästa vin spikade jag direkt, men tog fel årgång. Att det supertäta, närmast opaka och koncentrerat fruktiga, kryddiga och fatrostade vinet kom från Alban Vineyards i Edna Valley stod utom alla tvivel, stilen är för typisk. Denna 2006 Syrah Reva tog hem priset som kvällens vin av de tio som ingick i provningen.
Ed och Barbie hade varit generösa och bidragit med dessa läckra syrahviner.

I skuggan av det täta syrahvinet stod ett av provningens mest eleganta och försynta viner, vilket ledde till att det nästan försvann i sammanhanget. Att det dessutom var ungt och hade behövt mer luftning än de 20 minuter det fick innan vi satte oss, gjorde det inte lättare för vinet att hävda sig. Jag noterade "väldigt ren, klassisk elegans, nyanser av mandel, diskret gräsig finess, och rätt så Harlanesque". Men ändå inte. Och så tappade jag spåret och tänkte att det hela får ge sig när vi får facit. Och när det kom, av Elle som hade tagit med sig det utsökta vinet, blev jag irriterad på mig själv igen. Klassisk blindprovarmiss att inte se helheten, utan snöa in på ett par detaljer. I glaset 2006 Cabernet Sauvignon Eisele Vineyard från Araujo.
Hal hade tagit med sig ett mycket tätare fruktigt vin som bjöd på stor koncentration med typiskt mörk och strukturerad bergsfrukt. Renheten i den mörka bigarråfrukten vittnade om högsta kvalitet, typiskt modern men inte överkoncentrerad och väldigt, väldigt god. Ett tag trodde jag att vi hade ett vin från Ovid i glaset, och tanken var inte dum - jag hade bara behövt sänka mig ett par hundra meter på samma bergssida, för att placera in denna ovanliga 2005 Cabernet Sauvignon Backus Vineyard från Joseph Phelps Vineyards i mitt glas.
Leaf kontrade med ett annat mörkt, generöst körsbärs- och vinbärsfruktigt vin i samma moderna men något mer polerade och eleganta stil. Renheten och den mjuka fatsötman fick mig ett tag gissningsvis till Kapcsándy Family Winery, och där skulle jag ha stannat. Denna 2005 Estate Cuvée State Lane Vineyard var liksom föregående vin egentligen alldeles för ungt, och visade därför nästan bara primärfrukt och elegans än den jordiga komplexitet som kommer tränga fram ur frukten om låt säga fem år. Ändå var det så gott. En tanke som slog mig var att jag saknade en god grillad stek!

Mitt eget vin hade jag först svårt att hitta, men bestämde mig strax innan avtäckning att det borde ha varit det i glas sju. Så var det! (pust)
Vi hade nu kommit till de mogna vinerna, vilket som precis alla belackare av kaliforniska viner borde bekanta sig med innan de bestämmer sig för att kaliforniska viner är för fylliga, fruktsöta, ekiga, alkoholstarka. Men det är väl som det mest, okunskap ger ju helt fel slutsatser, och det har blivit straffet för Kalifornien. Om det ens är ett straff - vem vill frälsa gnällspikar? Skicka dem till Frankrike istället ... där finns det gott om sura viner som passar deras smak.
Som vanligt noterar man "riktigt god årgång av först- eller andraklassigt slott i Bordeaux" i sina provningsnoteringar när vin som detta dyker upp i glaset. Jordig, järnig, undervegetation, lite stallbacke, finaste cigarrtobak, en svalt gräsig nyans, superklassisk och förföriskt lång, men samtidigt med en lite djupare kropp och frukt än vad mogen bordeaux brukar uppvisa. Vilket vin, ett av kvällens bästa enligt sammanräkningen, skulle det visa sig. I glaset en 1999 Cabernet Sauvignon Howell Mountain från toppfirman Lokoya, en av de allra bästa i Napa Valley.

Mellan nästa två viner blev det jämnt i form av ursprung, vinerna kom nämligen från samma egendom. Det första vinet hade tagits med av Al, och efter lite hjärngymnastik klippte jag vinet ner till årgång, 1994 Harlan Estate från just Harlan Estate. Som ungt var vinet tätt, koncentrerad och silkigt fruktfylligt med stor finess, idag är det så "bordeauxlikt" att det påminner om en riktigt fin årgång från Château Latour eller Château Haut-Brion. Det är auktoritärt, klassiskt nyanserat, lite drygt medelfylligt med en generös men torr och elegant kropp, balanserad alkohol och bara ett litet stråk av eken, eller snarare cederträ. Det var ett fullkomligt fenomenalt vin som till en början var mycket mer blygt och knutet än mitt eget (som jag själv röstade på som ett av kvällens två bästa viner, faktiskt), men med luften i glaset började det bredda ut sig som en påfågelsstjärt och visade sig fullkomligt formidabelt.  

Meringue kontrade med ett vin som jag själv aldrig hade provat, därför gissade jag inte på det förrän hon hummade lite när jag gissade på 1992 Harlan Estate, för att det kom från Harlan Estate var jag så övertygad om att producentnamnet var bland det första jag skrev i mina noteringar. Vinet 1991 Harlan Estate hade förvisso stora likheter med just detta, och med nittiofyran vi hade intill, men det var lite lättare i stilen och hade en lite torrare ton i eftersmaken. Men vilket vin, wow!

Kvällens sista vin var det äldsta, dock inte det mest mogna. Såklart hade denna nästan trettioåring en mer uttalad mognadskaraktär i doften, klassiskt bordeauxiskt med järn, ceder, ädelmogen bärfrukt, ett uns mognadssötma och en lång, superkomplex smak, men det typiska bergstanninerna var alltjämt vitala och höll eftersmaken i ett fint grepp. Då jag visste att vinet kom från Mr Z, och vilket det var, 1982 Gravelly Meadows Cabernet Sauvignon från den första riktiga kultfirman i Napa Valley, Diamond Creek Vineyards.

Därmed var den officiella blindprovningen över, och till sorlet av kommentarer kring vinerna, minnen från resan och alla fantastiska människor vi träffade, restaurangerna (se mer om dem vid fliken "Maj" detta år) och nästa års superresa i Bourgogne, serverades vi varmrätt. Det blev en grillad tournedos med smörstekta trattkantareller, rostad sparrispotatis och en vanlig hederlig bearnaise. Svårare än så är det inte att hitta en perfekt kombination till stora viner.

Men det skulle bli mer - två extraviner från den fantastiskt stora och djupa vinkällaren hos Meringue skulle ta oss på en nya resa i smaker och njutningsstön. Det första av dem blev åtminstone min absoluta favorit för kvällen, den var lika magnifik som toppvinerna från Harlan Estate och var liksom dessa drivet ur seriöst välskötta bergsvinrankor. Det var dock tätare och bjöd på en ljuvlig kombination av ädelt mogen frukt och mer vital, försiktigt söt primär frukt. Det som slog mig var den fenomenala balansen, så sensuellt att jag helt abdikerade. Min gissning, jag var så gott som säker, blev en fullträff, Bryant Family Vineyards uppe på Pritchard Hill. Vinet, moget och läckert men på inget sätt trött eller på väg utför, var 1992 Cabernet Sauvignon. Får jag önska mig något i julklapp, blir det nog ett par flaskor av just det här vinet. Tio år till är inget problem för detta toppvin, under förutsättning att man gillar mogna viner.

Sista ut blev ett lika moget men livfullt vin, som emellertid bjöd på en lite försiktigare och mer stilfull koncentration, också det med något som runt bordet beskrevs som lite "bordeauxlikt". Jag hade mina gissningar på Araujo, och så var det, men årgången knep jag inte. Det vi hade fått skänkt i våra glas var 1994 Cabernet Sauvignon Eisele Vineyard. Vilken ynnest!

 Det blev dessutom dessert, en som väckte minnen till liv från alla år jag drev restaurang och arrangerade hundratals bröllop och festmiddagar, en klassisk Nobelglass med spunnet socker. Det blev ett härligt återbesök i minnet.

Sedan släckte någon min lampa, en enorm trötthet sköljde över mig. Efter en veckas idogt resande i Côte d'Or och provande av hundratals viner från den fantastiska årgången 2010, var det nog lite övermäktigt att sätta sig i taxin från Arlanda direkt till denna fantastiska provning. Men det var det värt ...