Lunch den 5 november

Det är alltid lika kul och intressant att servera de mousserande vinerna från Roederer Estate i norra Anderson Valley (Mendocino, Kalifornien) blint. Nog för att alla tycker att vinerna är riktigt goda, men de allra flesta placerar dem i Champagne, men noterar att syran förvisso är frisk och vinet stramt, men att det saknar skjutsen i mineraltonerna. Så var det också med denna NV Brut. Den dracks som den var – helt utan tilltugg (inte ens potatischips!) eftersom lunchen var så hastigt påkommen att det mesta fick improviseras. Temat var dock klart – att prova ett par bordeauxviner blint mot ett par kaliforniska toppcabernetviner. Men sådant behöver man ju inte förbereda, det är ju bara att plocka fram vinerna ur våra vinkällare.
Vi blev dessutom bara tre personer, och en lunch till tre snor man lätt och snabbt ihop.

För att stilla den akuta hungern och komma igång, bjöd jag först på en rätt med färsk svensk hummer, försiktig ljummad i smör och lite vitt vin, till vilken en sallad av avokado, hummer och forellrom i en sojamajonnäs. Ruskigt gott, om jag själv får säga.

Till det skänkte jag upp ett vitt vin som jag misstänkte att mina sommelierkompisar inte skulle knäcka, hur skickliga de än är. Blekt ungt till utseendet, medelstor och bara försiktigt fruktig doft med nyanser av citronskal och lite mandel, helt klart ståltanksjäst och rätt elegant. Smaken var lätt, en aning fet och frisk utan att vara påtagligt syrarik. Däremot fanns en läcker, nästan salt mineralton som smaken spänst.
”En ickearomatisk druvsort i Kalifornien”, levererade Världsmästaren som svar. Och det var väl riktigt. I glaset en 2009 Chenin Blanc Limestone Ridge at Vista Verde Vineyard från San Benito County och stjärnproducenten Williams Selyem. Gott, och passande till hummerrätten.

I väntan på att varmrätten blev färdig, skänkte Världsmästaren upp en ljuvlig, skolboksmässig och ultrakomplex 2004 Clos de Vougeot Grand Cru från den nu nerlagda Domaine René Engel i Vosne-Romanée. Av årgångens erkänt örtiga drag fanns inget, däremot ett uns av de stjälkar som följer med under jäsningen. Vinet har fortfarande en underbar rödsensuell primärfrukt som också bär inslag solmogna aprikoser, en silkeslen textur och frisk syra med ett litet och elegant motstånd. Oj, vilket vin!

Nu stod så alltså The Rotsunda Challenge Part 1 på ordningen. Två moderna toppviner från Bordeaux skulle möta två moderna men inte alltför uppumpade kaliforniska cabernetviner. Tanken var att se om de täta moderna bordeauxvinerna verkligen är så ”kaliforniska” som kritiker hävdar. Så brukar de nämligen beskrivas när de jämförs med mer klassiska viner från Bordeaux. På samma sätt kan en del kaliforniska viner upplevas ”bordauxliknande” när de på plats i Kalifornien provas mot andra, mer rika och täta kalifornier. En blindprovning, den första i en svit vi kommer att göra, skulle därför sättas upp, den här gången med årgång 2006.  Fyra valda viner, i botten diskret markerade karaffer med motsvarande koder på ett papper med vinernas namn, vilt blandat så vare sig jag, Världsmästaren eller Diamond Lager hade en blekaste aning om vad som var vad.

Det var såklart hur lätt som helst att avgöra vilka två viner som kom från Bordeaux, de upplevdes verkligen klassiskt eleganta trots sin kraft, och vilka som kom från Kalifornien, som var avgjort mer fruktdrivna och generösa – dock eleganta.

I första glaset bjöds en stor, något djup och tät doft, men med klassiska förtecken i form av en nästan kafferostad ton. Doften var fantastisk, och egentligen var smaken det med, men i nuläget var denna 2006 Château Pavie från St-Emilion oväntat knuten, förvisso riktigt fint till sin tanninstruktur och en fördömlig längd, men också lite fatbitter, vilket gör att vinet helst ska mogna till sig och poleras i ytterligare ett par år. Att vinet skulle vara ”kaliforniskt” i sin stil går inte att hålla med om, i alla fall med min erfarenhet av kaliforniska viner (15 års regelbundna resor dit, över 600 vinerier besökta, säkert 1 500 provade kaliforniska om året).
I min omröstning, innan vi tog fram facit, kom detta vin på plats fyra av fyra.

Jag blev väldigt förtjust i vin nummer två, mörkare i färgen, tätare i doften, sötare i frukten, och helt klart kalifornisk. Faten var inte lika rostade som i bordeauxvinet i glas ett, dock lite kryddiga på ett angenämt sätt. I munnen var vinet fylligare, och hade ungefär likadana tanniner som bordeauxvinerna i provningen, men de upplevdes silkigare tack vare den rikare frukten och den halten av texturgivande glycerol. Helt klart amerikansk i stilen, på inget sätt bordeauxlik. Åtminstone inte nu, men med fem till tio års vidare flasklagring kommer nog denna 2006 Materium från den nya toppfirman Maybach i Oakville upplevas mer ”fransk” i sin mogna elegans. Det är också därför vi senare kommer att göra om provningen, men med andra viner och årgång 2001.
Detta vin knep min andraplats.

Glas nummer tre var allas vår favorit, den vann en överlägsen seger som det bästa vinet. Och modernt som det var i sin täthet, rika frukt, lite lätt rostade fatkrydda, var det ingen tvekan om att det här vinet kom från Bordeaux. Djupet var större än i Château Pavie, strukturen i stort sett identiska men utan den fatbittra efterslängen, och på det hela taget var denna 2006 Château Pape Clément från Péssac-Léognan ett skolboksexempel på hur man i Bordeaux kan (och bör) göra sina viner. Ett vin som jag alla dagar i veckan skulle vilja dricka, hellre än flera av de dessutom betydligt högre prissatta och välrenommerade slott.

Ett vin som jag hade trott skulle kunna upplevas ”bordeauxlikt”, åtminstone mer så än vinet från Maybach, var den 2006 Cabernet Sauvignon State Lane Vineyard från Kapcsándy Family Winery i Yountville. Hela konceptet bygger på de bästa kvaliteterna och metoderna från Kalifornien och Bordeaux, och med alkoholhalter kring 14 procent – precis som i Bordeaux nuförtiden – blir ofta känslan aningen mer ”bordeauxlik”. Det finns emellertid en skillnad, att man hos Kapcsándy sorterar druvorna så otroligt noggrant att vinerna nästan blir för perfekta, för rena i frukten. Det som slog mig i den här jämförande provningen var att just det här vinet var det allra mest kaliforniska, det fruktsötaste, med en nästan kolaliknande känsla.

För att verkligen stämma av hur supermoderna och ”påstått kaliforniska” vinerna från Château Pavie och Château Pape Clément är, öppnade jag som extravin upp en 2006 Château Pibran från Pauillac. Även detta vin, betydligt enklare och billigare än de andra, upplevdes rikt och mörkt fruktigt i en modern stil, men det hade (såklart) inte alls samma intensitet, djupt eller längd som sina mer hyllade landsmän. Men gott var det ändå, och på inget sätt torrt och syrligt glest.

Provningen var såklart riktigt bra och intressant, och med glasen fyllda med de goda vinerna kunde vi ge oss i kast med den i smör långsamt rosastekta kalvkotletterna, som Världsmästaren hade tagit med sig från en duktig slaktare i Bordeaux. Till det i smör och vitt vin lättkokta morötter och brysselkål, smörstekta champinjoner, en god velouté av kalvfond vitt vin och Dijonsenap, och – inte minst – hasselbackspotatis bakad i ankfett. Enkel, rejäl, rustik mat. Och god!

Den här typen av vin passar alldeles förträffligt till de flesta typer av röda viner, och rätten var lika rätt till bordeaux- och cabernetvinerna, som till den nollfyra från René Engel, som nu hade blommat upp ordentligt i glaset.

Den tidiga kvällen fortlöpte med återstoden av vinerna, nu mer luftade och öppna, till sköna musik-DVD och kultfilmernas kultfilm, Snuten i Hollywood!

Lite dessert fick det också lov att bli, en god fransk citrontarte med lättvispad grädde. Till det tog jag, av någon underlig anledning (berusning?) fram ett helt annat vin än jag först hade tänkt mig, 2005 Colecctión 125 Reserva Vendimia Tardia från Chivite i Navarra, ett vin som är gjort av sent skördade muskatdruvor och alltså uppför sig därefter. Gott förvisso, men inget stort vin, dessutom med lite för låg syra för att matcha den sötfriskt smakande citronpajen. Så kan det gå …

När den ljuvliga bourgognen hade sinat i glasen, blev det dags att öppna upp ännu en, och det fick bli den fantastiskt rödblommiga, friskt och saftigt bärfruktiga och förföriskt kalkmineraliska 2008 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från den lilla hantverksfirman Domaine Robert Groffier et fils. Det var en underbar avslutning på den härliga långlunchen.

Summering: 3 gäster, 24 Riedelglas och 9 viner