Middag den 15 augusti

Hastigt påkommet är alltid lika kul. Stämde av med vännerna eftermiddagen innan, bestämde på kvällen, sedan tidigt i ottan åka iväg och handla råvaror. Två rätter och dessert, mer hinns inte med vid spontanmiddagar.
För första gången på år och dag, gick jag på Systembolaget för att köpa vin till kvällen, känns ovanligt när man har så mycket vin i källaren. Kändes också lite typiskt svenskt över det hela, mer än 70 procent av allt vin som säljs på Systembolaget dricks ju upp samma kväll. Nu är jag en av dem!

Det jag köpte var kvällens aperitif, en ung champagne som är förvånansvärt tillgänglig och drickfärdig i sin rika frukt, mjuka textur, inställsamma dosage, men ändå uppfriskande syra som nästan drar åt det strama. Snygg balans är det som kännetecknar denna 2002 Grande Année från Bollinger. Den gick åt som smör i solsken till de vanliga potatischipsen och en läcker fänkålssalami. Salt och fett, perfekta egenskaper till champagne.

Medan jag långsamt kokade skaldjursrisotton med fänkål, schalottenlök, carnaroliris, vitt vin och buljong från havskräftor, serverades vinerna. Två blinda chardonnayviner, nu när Pete är i stan blir det gärna amerikanskt, det är sådant gott han samlar på. Det första vinet var förvånansvärt friskt och blommigt, i stil nästan som en vit bordeaux, vilket också en naturlig gissning blev. Faten lätt rostade, aningen vaniljiga, citrustonerna feta och oljiga och smaken lång, fet och ändå påtagligt frisk. Att vinet kom från Kalifornien framstod mer när det steg från cirka 10 grader till mer lämpliga 12, och då blev gissningen på Chardonnay mer rimlig. Så var det, vinet kom från Kistler Vineyards och var 2007 Chardonnay Vine Hill Vineyard.
I glaset intill var det betydligt mer tropisk frukt, kola och rundlagd kropp, en hel del fat som nyans snarare än utanpåliggande karaktär, därmed kom känslan av en seriös toppsatsning från en producent med prima frukt och modig vinmakning. Gissningen på Peter Michael Winery i Knights Valley, Sonoma, låg nära till hands och gav utdelning. Vinet var deras toppselektering 2007 Point Rouge, ett strikt faturval av de bästa chardonnayvinerna. Sex fat om året har jag för mig, mer än så blir det inte.

Risotton var nu färdig, krämig till konsistensen och med kärna i riset, blandad med riven Comté och spetsad med halstrade havskräftstjärtar, pilgrimsmusslor och även färska räkor. På det lite plockad dill och en torskryggfilé pocherad i vitt vin, smör och lök.

Innan varmrätten var redo, kalvryggfilén behövde ytterligare en stund i ugnen (100 grader), serverade jag ett mellanvin, svalt direkt från vinkällaren vid cirka 14 grader. Vackert rubinhög färg med en aning mognadsnyans i kanten, men fortfarande med djup kärna. Doften stor, rent fruktig med riktigt läckra röda bärnyanser, sval i stilen på samma gång som frukten var mogen, en liten antydan av ekfat och ett helhetsintryck som var fantastiskt läckert, närmast sensuellt. Smaken medelfyllig, ren, intensiv med fin fruktighet, en stram syra och moget silkeslena tanniner. Bourgognelikt men kaliforniskt på samma gång, en mästerlig producent i svalt läge med andra ord. Sonoma Coast, troligen, men eftersom gissningen snarast var årgång 2007 eller yngre (faktiskt) missades producenten, eftersom denna var något av pionjär att göra vin ute vid kusten. I glaset hade vi det utomordentligt läckra vinet 2001 Pinot Noir Hirsch Vineyard från toppfirman Williams Selyem.

Ett mellanspel som satte mig ordentligt på pottkanten hade tagits med av Gun och Lenny. Ungt, tätt, mörkt och djupfruktigt med en extremt ren, närmast sötmogen och kolalikt rund fruktighet som vittnade om en god mognad i varmare region, med en strikt sortering som har avlägsnat varje tillstymmelse till stjälkfragment eller omogen druva. Eken kändes också dyr, tanninerna myckna men mogna och därmed närmast lena. Stilmässigt fanns det likheter med vinerna från Blankiet Estate och Kapcsándy, ändå inte riktigt. Det skulle visa sig att jag kände producenten, Denner Vineyards i Paso Robles (som jag håller som nummer ett i detta nu så omtalade distrikt), men ett vin som jag aldrig hade hört talas om, 2008 Mother of Exiles. Det är en cuvée av 70 procent Cabernet och resten Petit Verdot och Cabernet Franc, högst oväntat i ett distrikt där rhônedruvor och Zinfandel dominerar.

Kalvryggen var nu rosastekt (cirka 60 grader, men jag slarvar alltid med temperaturen, känner på köttets stuns och motstånd istället), serverat med hårt stekt trumpetsvamp, trattkantarell, karljohansvamp och blodriska som kokats in med vitt vin, mörk kalvfond och lite brunoise av rökt sidfläsk till ett ordentlig smakdjup, till det haricots verts och morötter som slungats i smör. Vid sidan om en krämig potatisgratäng med Comté. Trots att kalv är ett ljust och milt kött, ville jag servera två djupfruktiga syrahviner från Kalifornien till, därför valde jag att ge rätten extra tyngd med svampfonden och den krämiga potatisgratängen. Ett enkelt sätt att skapa intensitetsmässig balans mellan maten och vinerna.

Första vinet var tätt och djupt mörkfruktigt, ytterst elegant och fortfarande ungt, ändå polerat och lent. Det hade precis börjat utveckla sina första mognadskryddiga toner, men alltjämt var det plommon, björnbär och viol som dominerade arombilden. Att vinet kom från Ojai Vineyards förvånande tydligen sällskapet, denna 2003 Syrah Melville Vineyards var hur som helst ett väldigt uppskattat vin, och det passade utmärkt till rätten. Inte minst tog gratängen vinet till sig med öppen famn.
Mitt andra vin var tyvärr korkdefekt - så typisk med tanke att jag bara hade en flaska av denna 2003 Walker Vine Hill Vineyard från svala Russian River Valley och den numera nerlagda firman Pax Cellars (den heter idag Donelan Cellars och är bättre).

 Det är kul med kompisar som har samma djupa passion för vin som man själv har, och som dessutom tycker om det lekfulla med vinprovning. Nästa vin, medhavt av Millie, var ett exempel på just detta. Färgen var tät, mörk och koncentrerad, faten lite kryddiga och frukten djuplodat tät i modern, exklusiv stil. I den rika mörka vinbärsfrukten fanns spår av gräs och vegetation, på inget sätt omoget, som fick oss alla att söka kalifornisk tappning dominerad av Cabernet Franc. Jag hade min gissning, vinet var så stort att det egentligen inte kunde komma från någon annan producent än Jonata i Santa Ynez Valley, från vilket jag själv tog med buteljeringen med Cabernet Sauvignon häromkvällen. Den här kvällen var det 2005 El Alma de Jonata som fick stå för underhållningen.

Då jag vet att Pete känner ägarna väl till en egendom i Napa Valley vars viner både är sällsynta och dyrbara, ville jag öppna en flaska från dem för att visa min uppskattning att han kommit och hälsat på. Trots att diskussionen under provningen gick i cirklar runt just det här vinet, hela beskrivningen av doft och smak och vem som gör den här typen av viner var så gott som fullträff, nämndes inte den här producenten. Kanske var det för osannolikt att jag har flaskor från dem?
Vinet var hur som helst väldigt bordeauxlikt, till och med stalligt med ett litet stråk av brettanomyces, men på den nivån då det fortfarande ger stor komplexitet. I övrigt hade vinet en god fruktighet, som i och för sig skulle kunna vara bordeauxlik men som nu placerades i Napa Valley (enkelt med tanke på vilka som satt runt bordet - slutsats efter som har hällt upp vinet är vanlig i blindprovningar). Syran var fin, tanninerna myckna och markerade men ändå mogna, frukten mogen men inte laddad med sötma som i de andra vinerna under kvällen, och alkoholen måttlig, i detta fall under 14 procent.
Till slut frågade Pete om vinet kom från Grace Family Vineyards, eftersom det smakade så, och det var helt riktigt. I glaset 2003 Cabernet Sauvignon.

Jordgubbar, hallon och lite blåbär, i all sin enkelhet, serverade med en skummande sabayonne med cognac och apelsin fick runda av kvällen. Till det ett sött vin som var svårplacerat av den anledningen att sent skördade viner av Sémillon och Sauvignon Blanc har en större likhet med varandra än direkt ursprungskaraktär. Den andra anledningen var att jag förutsatta att ingen hade provat det här vinet förut, knappt ens visste att det gjordes.

I glaset hade jag nämligen slagit upp det årgångslösa La Miel de Jonata från firman Jonata. Extra roligt med tanke på att vi nu hade provat två viner från Jonata de senaste dagarna. Och så värst ofta dricker man dem nämligen inte - de har redan från första årgång nått ett slags kultrykte och hamnar därför bara i privata samlares vinkällare. Och som nu, på bordet hos en vinsamlare.

Summering: 6 gäster, 9 viner, 24 Riedelglas