Bortamatch den 13 augusti

Grillparty brukar innebära tre saker, avskalat enkel och smakrik mat utan krusiduller (bra!), väldigt många viner av olika slag som provas och dricks hur som helst (också det bra!), och att man sitter utomhus och provar (svårt!).
Det började i och för sig hyggligt enkelt, nästan i alla fall, eftersom vi började med en champagne. Ljus till färgen, medelstor men intensiv i doften, en aning mognad, men samtidigt ungdomligt stram, gul citrus såväl som blodapelsin, en anstrykning av äpple och även brioche. Jag fick först känslan av att det var 1996 för stramhetens skull, men 1995 för mognadens och kroppens skulle, samtidigt fanns där något yngre. Jag har alltid tyckt det varit svårt att gissa på champagne, och inte blir det lättare av så mångfacetterade champagner som denna. Jag insåg senare att mina tankar om den här champagnen blev mer intressanta när vi fick reda på vilken champagnen var, eftersom det var en årgångsblandning, NV Blanc de Blancs Extra Brut (3.5 gram dosage) från Gosset. Vanligen gissar man nämligen först på druva/blandning, därefter år, därefter vinhus, i det här fallet fanns "alla årgångar där" utan att ens tanken på blandning dök upp. Därtill kände jag inte igen den som ett vin från Gosset, jag hade ett par andra vinhus på tungspetsen.

Till champagnen små ugnsbakade snittar med champinjonkräm, stekta champinjoner och Gruyère, som med sin sälta, jordiga svampton och feta textur från osten blev ett perfekt tilltugg till champagnens friska syra, jordiga mognad och goda kropp.

Chardonnayvinet som sedan serverades hade en fint intensiv gulaktig färg, en stor och generöst fruktig doft med en lätt blommighet som fick mig att misstänka att man använt sig lite av den aromatiska klonen Chardonnay Musqué. Faten fanns där, först något vaniljiga, sedan (och framför allt i smaken) snarare kryddpepparkryddiga, men med facit 75 procent nya fat i handen, måste jag medge att fatkaraktären var betydligt mer återhållen än förväntat. Stilen var definitivt Kalifornien, och snarare Sonoma än något annat, och producentmässigt fick jag känslan av Martinelli, men hade ingen vidare känsla för vilket av deras viner det kunde vara. I glaset hade Gun skänkt upp en 2005 Zio Tony Chardonnay, och den var riktigt god.

Nu stod det en duo pinotviner på tur. Det första var inledningsvis stum, vilket delvis kunde förklaras av vinets ålder, men troligen något mer på miljön - att prova vin utomhus är inte lätt eftersom både temperaturer, små vindilar som stjäl med sig dofter, och fuktigheten får vinets dofter att bli mer svårtydda. Frukten var rödbärig åt det mörkare och något koncentrerade hållet och det fanns också en lätt fatkryddighet, men tack vare den tilltagande stramheten i smaken, med både syra och sur jordmineral, föll min slutsats i Bourgogne, och årgång 2007. Årgången fick jag korrigering på, och lyckades fånga vinet exakt, 2009 Corton Clos de Roi Grand Cru från Domaine d'Ardhuy.
Nästa vin var betydligt mer charmigt, mer öppet och tilltalande med en något yppigare röd fruktighet och en silkigare textur, samtidigt med en frisk syra. Det var inte svårt att placera vinet i Kalifornien och i distriktet Santa Rita Hills, det var skolboksmässigt ur den synvinkeln. Min gissning på producent föll dock en aning fel, för den svagt örtiga ton vinet bjöd på lockade mig till Brewer-Clifton, vilket var fel. Rätt hade varit att leverera svaret 2007 Pinot Noir Rancho Santa Rosa från den lilla men naggande goda firman Flying Goat Cellars.

Mitt eget vin var stort, fylligt och djuplodat fruktigt, ändå med en elegans och silkighet. Av den söta vildhallontonen, svaga kryddigheten och höga alkoholen (strax över 15 procent), förstod jag gissningen på Grenache som levererades, men de flesta runt bordet höll sig på Pinot Noir. I vinet fanns en god kombination av både solmognad (mogen frukt, stor kropp och alkohol) och svalka från kustinfluenser och vindar. Summeringen av detta ledde en av provarna till Santa Lucia Highlands i Kalifornien, och det var rätt. Gissningen på firman Kosta-Browne hade redan levererats på grund av vinet storlek, och nu kneps slutpoängen med vinet 2005 Pinot Noir Rosella's Vineyard.

Gästerna arrangerade nu sina egna foliepaket av grönsaker, örter, olivolja, salt och annat gott, och satte dem på grillen att bakas. Det här är ett fantastiskt gott och enkelt sätt att laga mat på, och dofter och smaker fångas verkligen inne i paketet. Resultatet blir ett utsökt och explosivt smakande grönsakstillbehör. Först till en skönt grillad hängmörad entrecôte, sedan till en rosagrillad lammfilé. Ett par kalla såser att välja mellan skickades runt bordet. Grillmiddag när det är som bäst - individuellt anpassat, enkelt, smakrikt och gott!

Till köttet serverade Gun och Lenny två viner, båda av samma typ men med olika karaktär. Jag hade helst sett dem provas inomhus, nu när kvällssvalkan började smyga sig på blev alla viner stumma i doften. Det första av duon var särskilt svårflirtad, men tog sig med luften och var framför allt gott i smaken. Vildhallon, plommon och en liten kryddighet fick mig till södra Rhône och Châteauneuf-du-Pape, men det var ingen cuvée som jag först trott, utan ett vin gjort uteslutande av Grenache från stockar planterade på 1910-talet. Spontant kände jag inte igen vinet, vilket förklaras av utomhusmiljön och det faktum att jag aldrig tidigare hade provat det, 2009 Adastrée från firman Les Halos de Jupiter. Druvorna kommer egentligen från de äldsta lotterna hos Clos Saint Jean och går till deras vinmakare Philippe Cambie som betalning, för att sedan landa i just det här, hans egna vin. Jodå, det var gott utan att just i den här miljön upplevas exceptionellt.
Spontant var det andra vinet godast, till en början i alla fall. Av de två, var det i alla fall det mest uppenbara i sin yppigare frukt och större kropp, trots det fann man stråk av mineral i den fylliga kroppen. Även det här vinet uteslutande Grenache från nästan hundra år gamla stockar i Châteauneuf-du-Pape, 2008 Grenache de Pierre från Domaine Giraud.

Millie hade med sig ett vin som spelade på samma tema, även om det hade lite andra druvor i sig än bara Grenache. Det hade en mörkare, tätare och lite kryddigare fruktkropp, även en viss eldighet och med en stor struktur av mogna tanniner. Ett uns av modernism med nya kryddiga fat stämde väl överens med förväntat producentstil, Calvet Thunevin. Vinet, som hade ursprung Côtes de Roussillon Villages, hade jag dock inte stött på tidigare, 2004 Les Trois Marie från.

Mitt eget vin stod stolt och kraftfullt i glaset, mörkt fruktigt med en nästan opak färg, ungt fortfarande och tack och lov hade jag dubbeldekanterat det fem timmar tidigare. Gissningen på Napa Valley hade jag förväntat mig, en stor sådan också, men så enkelt var det inte. Istället var det Santa Ynez Valley i södra Kalifornien, firman Jonata och cabernetvinet 2005 El Desafio de Jonata som var rätt svar. Kanske inte världens bästa "drickvin" eftersom det i sitt nuvarande juvenila stadium är alldeles för stöddigt, tätt och kanske också onyanserat, men så är den här stilen på vin något för framtiden. Två till fem år till minst, till att börja med i alla fall. Sedan går det bra att hålla kvar vinet i källaren i minst 15 år till, om man vill.

Nästa vin tog jag (nästan) innan bordsgrannen hade fått sitt glas serverat - så typiskt för sitt producent Sine Qua Non var det. Ungt, tätt, djupt mörkfruktigt med nyanser av björnbär och plommon, kryddat med lakrits, Läkerol, en släng tjära och svindyra nya franska ekfat, massiv kropp snyggt uppstramad av tanniner, men utan hårda kanter. Syrah definitivt, men så tog jag fel på året, det var inte 2005 Atlantis som jag först trodde, utan årgången dessförinnan, 2004 Poker Face. Inte heller det här är ett vin för fegisar som vill ha lättsamma viner, men gillar man absolut kraft fångad mitt i ett danssteg, så är Sine Qua Nona producenten per se.

Meringue hade tagit med sig en läcker champagne, som jag i det skumma kvällsljuset inte kunde se om det hade ordentlig mognad, eller var en rosé. Doften, med sina fina toner av röda vinteräpplen och späda nyanser av smulton, röjde att det rörde sig om en rosé, men det fanns också så fina mognadsnyanser som av torkad svamp att jag misstänkte en ålder på minst 15 år, troligen till och med slutet av 1980-talet. Stilmässigt fick jag en känsla av Pol Roger, och det var det också (man måste ha en god portion tur i sällskapsspelet blindprovning), och vinet var 1990 Brut Rosé. Det är alltid skönt med en uppfriskande champagne mitt i middagar med stora täta röda viner.

Lenny hade bakat en skön paj med mandel och lokalplockade äpplen, och till den gjort en god vaniljkräm. Svenskt i all sin prakt, sensomrigt och väldigt gott. Till den slank det visst ner ett stort glas 1999 Nummer 7 Chardonnay Trockenbeerenauslese Nouvelle Vague från Kracher, ett vin som nu har nått en god mognad med massor av torkad frukt, karamell och honung och som - inte helt oväntat - passade väldigt bra till desserten ...