Bortamatch den 19 juli

Spontankalas i all enkelhet är trevligt - tyvärr blir det alldeles för lite av den varan för min del, resor och jobb i stort sett varje dag sätter stopp för det. Jag hade därför ingen tanke på att det skulle bli en riktigt bra vinkväll, men så blev det i alla fall. Finmat skulle det dock inte bli, bara en helt vanlig grillad entrecôte med små kryddiga chorizos, späda lättkokta morötter med olivolja och citron och till det bara en lätt grönsallad. Det är härligt med vanlig mat - jag behövde verkligen landa mitt i vardagen efter alla stjärnkrogar och alla fantastiska "asiatiska" luncher i London (nu senast).

Vinerna kanske inte hörde till vardagen dock. Eller?

Det blev ett glas 2007 Savigny Premier Cru Les Peuillets från Domaine d'Ardhuy, ett modernt och för årgången sällsynt tätt vin (vinmakaren Carel var en av de sista att skörda, och var dessutom noggrann i sorteringsarbetet). Inte konstigt att vinet var så gott, så läckert mörkt körsbärsfruktigt, så drivet av sin terroir men med en djupare frukt och större kropp. Efter att ha varit lite tveksam till den här producenten, är jag nu - inte minst efter att ha besökt dem för två veckor sedan - mer förvissad om att de är på väg att nå en betydligt högre kvalitetsnivå än tidigare. Inte minst för deras vita viner, ska tilläggas.

Än mer imponerad blev jag faktiskt över att den här flaskan hade varit öppen över ett dygn. Det visade den inga negativa tecken på.

Därefter ytterligare en pinot, helt klart, och högst troligt från Oregon. Mörkt körsbärsfruktigt även den, men med en lite jordigare nyans snarare än kalkstenssyrlig - ett tecken som ofta för mig till Oregon, trots att aromprofileni just det här vinet var tämligen burgundisk. Även den här flaskan hade öppnats dagen innan, men mådde alldeles utmärkt. Underbart sötsylig rödfrukt, snygg stringens och elegant struktur. Vinet visade sig komma från Ken Wright Cellars, en av mina favoriter i Oregon, och var 2009 Pinot Noir Shea Vineyard.

Nästa vin var mitt, 2009 Pinot Noir Cargasacchi Vineyard från pinotspecialisten Siduri, som har sitt vineri i Santa Rosa i Sonoma. De har inga egna vingårdar, utan arrenderar lotter i flera av de allra bästa vingårdarna i Kalifornien, i just det här fallet köper de druvor från Cargasacchi Vineyard i den kalla dalgången Santa Rita Hills. Då den var nyöppnad var den först lite tjurig, med en mycket frisk syra som gav den silkeslent nästan körsbärs- och vildhallonsöta fruktkroppen en livfullstruktur. Ett litet uns av ek kryddade näsan och gav även smaken en liten bitter nyans, men med luft vädrades detta bort och kvar stor en förföriskt läckert vin. Det dröjde faktiskt inte så länge innan den här flaskan var tömd.

Dags att friska upp gommen med vitt, detta i form av 2008 Lauren Chardonnay från Aubert Wines, en av de allra bästa kaliforniska firmorna i disciplinen Chardonnay. Som vanligt svagt slöjigt - här filtreras inga viner - med en stor och svagt nötig doft med fint svalfruktiga toner av gråpäron och citrusskal, men också med en glimt av solen i form av passionsfrukt. En lätt kryddpepparkryddig ton från faten fanns i detta fortfarande unga vin, vars smak var fyllig och rik men också frisk och välbalanserad. I den soliga kvällsvärmen serverade jag vinet vid cirka 10-12 grader, vilket var klokt. Till en smakrikare maträtt skulle jag gärna sett vinet vid cirka 14 grader, men inte mer.

Att plocka Sine-Qua-Non blint på nästa vin var inte särskilt svårt, det är något speciellt med den kraft och koncentrerade frukt som de vita vinerna från Manfred Krankl har, i detta fall 2006 The Hoodoo Man, en cuvée av Roussanne, Chardonnay och Viognier. Trots kraften och den mogna frukten, upplevs vinet ändå fräscht, inte så att de bjuder på en frisk syra, mer att det är så rent och vansinnigt gott. Ordentlig luftning krävs dock för att vinerna från Sine-Qua-Non ska blomma ut - tack och lov hade den här flaskan öppnats dagen innan.
Sedan blev det rött igen, och även här tog jag producenten direkt - Sine-Qua-Non. Återigen, kraften och tätheten med den säregna kryddiga fattonen, den absolut rena och sötmogna frukten, silkigheten och texturen. Däremot tolkade jag den söta vildhallonfrukten och läckra lakritskryddan som att vinet var gjort av Grenache, men det var fel. Det fullkomligt lysande och vansinnigt goda vinet var 2005 Atlantis Fe2O3 Syrah, och nyupphällt som det var skulle de utvecklas mer och mer ju längre tiden gick (det sista glaset drack jag kvällen därpå, och då hade det blommat ut fullt - och var märkligt nog ännu mer vildhallonfruktigt då!).

Stöddig som jag är, åkte jag på en örfil med uppmaning till lärdom i nästa blindservering. Det vin som skänkts upp var mörkt, tätt och riktigt läckert. Jag tänkte märkligt nog direkt på en stor tät cuvée från Châteauneuf-du-Pape tack vare vinets söta, återigen hallonliknande fruktighet, men det hade också en speciell kryddighet. Jag gick helt fel på detta vin, verkligen helt fel, men jag tyckte faktiskt om det. Såklart var det ett vin som jag har klagat på under flera års tid, ett vin som överöses med lovord och skyhöga poäng, men som aldrig har landat i mitt hjärta. Jag har helt enkelt aldrig förstått storheten i det. Men så hade jag fram tills nu knappt druckit det vid mognad. Vinet visade sig vara 2001 Cabernet Sauvignon från Quilceda Creek i Washington State. Så typiskt, och jag som bara en halvtimma innan hade ondgjort mig på just det här vinhuset. Okej, med tio års mognad var vinet faktiskt rätt gott. Och det höll måttet även dagen efter. Fast helt ärligt (en dåres försvarstal?) slår det inte en riktigt bra cabernet från Napa Valley. Det bara är så ...

Ändå, tänk att jag aldrig lär mig att knipa käft!