måndag 25 juli 2011

Skärgården den 23 juli

Sovmorgon, frukost, bad. Himlen sprack upp strax före tolvslaget, och då blev det dags att friska upp sinnet med lite vin. Vitt vin, vill säga. Det första av dem hade dessvärre en inte helt ren doft, men någon korkdefekt kunde vi inte urskilja. Mer av en fadd, lite kryddig och jordig ton. Smaken var betydligt bättre och godare - därför kunde vi undanröja misstankarna om korkdefekt - en lite svalare och stramare stil än det tidigare provade chardonnayvinet, för att det här var en chardonnay stod klart. Syran var fräsch, kroppen medelfyllig, faten en aning kryddiga. Det vi hade i glasen var 2008 Chardonnay Larry Hyde & Sons från Carneros och firman Aubert Wines, en (enligt mig) av de allra bästa i Kalifornien idag när det kommer till stora chardonnayviner.

Vi fortsatte på vitt vin, nu till lite salt tilltugg av den goda lufttorkade vildsvinsskinkan som hade många likheter med finaste jamón iberico, och en utsökt sardisk salsicca, också den av vildsvin. Det nya vinet var mycket blekare i färgen, nästan lite svagt grönskimrande, och det hade en elegant druvig på gränsen till blommig doft med inslag av citrus och gröna äpplen. Min första tanke var faktiskt Galicien, kanske druvsorten Albariño eller snarare Treixadura. Samtidigt var vinet lite grönare och mer gräsigt med inslag av krusbär än då. Kanske var det Sauvignon Blanc som gömde sig i glaset? Så var det, Kalifornien till och med. Vem gör en sådan? Min gissning var först Spottswoode trots att det för mig inte var så troligt (eftersom det bara sålts en enda gång i Sverige). Men så var det i alla fall, i glaset alltså en 2009 Sauvignon Blanc från Spottswoode och Napa Valley. Att jag helt missade exakt vilket vin det var, berodde på att det som ett av få högklassiga sauvignonviner från Napa Valley är jäst i stål och cement. I regel har kalifornierna en mer eller mindre uttalad känsla av fat, vilket jag tycker är riktigt gott.

Därpå serverade jag en bourgogne, ljuvligt rödfruktigt parfymerad med nyanser av rosor, röda bär, blodapelsin och kalkstensmineral, därtill en liten örtkryddig nyans av de få stjälkar som har ingått i jäsningen. Vinet kom från en av de (många) producenter jag håller högt, Domaine Robert Groffier i Morey-Saint-Denis, en producent vars viner nästan alltid har den där läckert sensuella parfymen. För ett år sedan fann jag deras nollsjuor vara mindre läckra än idag, de var på något sätt lite jordigare. Idag är de, åtminstone denna 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Haut Doix (den ligger alldeles nedanför de magnifika vingårdarna Les Amoureuses och Le Musigny) precis så förtjusande jag vill att vinerna från Chambolle-Musigny ska vara. Vilket härligt uppfriskande aperitifvin!

Lunch med sill stod på tur – då hoppar vi vinet, såklart. Okej, låt gå för att det är rätt läckert med en god matjessill, serverad med brynt smör och färskpotatis, och till det en god gewurztraminer från Alsace. Så gjorde inte vi. Vi körde istället på den goda Gilde Non Plus Ultra Aquavit från norska Arcus, en av de lenaste av akvaviter, och till den som törstsläckare helt vanlig mjäkig lager från Jamaica, Red Stripe. Märkligt att en så enkel och neutral öl kan upplevas så kultig. Kanske är det mina ungdomsår med Jamaica och reggaemusik som får mig av må gott av denna bleka, milda lager.

Mer bad. Jag älskar skärgården – bästa rekreationsområdet i Sverige, tveklöst! En fyrmastad lyxkryssade av pinsamt fånigt exklusiv modell glider förbi, tiotals miljoner euro på köl. Ändå har vi det bättre. Vattnet svalt, luften ljum. Låt lyxet och skrytet passera, vi har det bättre på vår holme.

Vi tar en magnum 1996 Blanc de Blancs Brut från Pierre Peters och spelar gastronomiskt sällskapspel. Denna champagne var så läckert frisk, precis så som förväntat av huset, stilen och årgången, och den var just nu i ett alldeles särskilt trevligt läge, där både ungdomlig citrus och friskt äppelfrukt balanserades av en frisk men inte stram syra, en nyans av nobel mognad och en god längd i eftersmaken. Det är kul när man prickar in ett vins allra bästa drickfönster så som Bagaren gjorden med denna champagne.

Kunde inte låta bli att springa in i köket och rodda ihop en skön sallad av lövtunt hyvlad grön sparris, morot och krispig frisésallat, och på den smörfrästa färska kantareller med salami, sticklök och kruspersilja. Ett skönt tilltugg i all enkelhet, mat behöver inte vara komplicerad för att vara god, det viktigaste är alltid råvarorna och smakbalansen. Både kantarellsalladen och champagnen försvann fort som smör i solsken.

Såklart kunde vi inte hålla oss, varför vänta mellan lunch och middag när man kan köra ett par mellanspel för att fylla ut den tråkiga dödtiden mellan måltiderna. Först såklart, ett riktigt gott vin, nu en 2009 Pinot Noir Salomon Hills Vineyard Pinot Noir Suerte från Paul Lato. Återigen ett ypperligt vin från denna skickliga vinmagiker – för min del, och för Mr Z som tog med vinet, helgens bästa vin. Det var fullkomligt bombarderat med solmoget söta vildhallon och söta körsbär, jösses så publikfriande gott det var, ändå seriöst strukturerat med läskande syra, fina tanniner och bara ett halvt uns fat. För en stund fick jag samma vibbar som jag får när jag provat toppvinerna från Domaine Bachelet eller Domaine Fourrier i Gevrey-Chambertin, men smaken var såklart inte lika mineralisk.

Nästa pinot var inte alls lika imponerande, i alla fall inte i disciplinen ”snygg och elegant”. Däremot kanske det hade varit ett riktigt gott vin till lite mer brutal grillad mat, typ barbeque. Passningen till mat är, för mig i alla fall, en lika viktig stil- och kvalitetsfaktor som vinets egen inneboende kvalitet. Tyvärr verkar ett vins användningsområde inte vara särskilt viktigt för en vinjournalist eller vinbloggare – alla viner verkar bedömas enbart utifrån sina dofter och smaker, inte hur det kan matcha mat. En märkligt inställning som troligen handlar om att bedömaren inte kan särskilt mycket om mat och heller inte förstår sambandet de två emellan. Som bara drickvin betraktat var denna 2009 Stanly Ranch Pinot Noir från firman Cherry Pie, bakom vilken Jason Woodbridge (som gör kultvinet Hundred Acre) står, ett gott men inte direkt imponerande vin. I alla fall inte serverat efter det förföriska vinet från Paul Lato.

Mr Z hade tack och lov rott ihop en liten smårätt till pinotvinerna, en variation av kokta rödbetor som serverades med vildsvinsbog som hade bakats långsamt över natten på eftervärmen i vedugnen tills den närmast föll isär. En liten spets av lök och dragon, sedan toppat med brynt smör till en sötsalt nötig perfektion. Så in i helskotta gott, och återigen i all enkelhet.
Pinot Noir älskar dessutom rödbetor. Eller om det är tvärtom. Minns inte …

Varmrätten var ett gäng korvar från Taylor & Jones, biff och peppar som den ena, en ren och god fläskkorv som den andra, och en skön lammkorv med rosmarin som den tredje. Grillade i all enkelhet, och serverade med diverse grönsaker som bakats i olivolja i bleck i grillen. Som sagt, enkelt.

I första glaset skänkte Mr Z upp en närmast burgundiskt elegant grenache, 2001 Châteauneuf-du-Pape från Château Rayas, en klassisk vinegendom jag har njutit vin från i 20 år och som fortfarande är lika förtjust i. Långt mer komplex än dagens kraftfullare och mer omtalade viner från Châteauneuf-du-Pape. Det här var ruskigt gott i sin eleganta, hallonfruktiga och försiktigt fänkålskryddiga arom.
Det ställdes mot ett vin som på alla sätt uppförde sig minst tio år yngre, 2001 Descendent från Torbreck, en cuvée dominerad av Syrah med ett uns Viognier för att toppa kryddigheten. Vinet var tätt, mörkt, nästan oförlöst när jag slog upp det i karaffen, och som först en halvtimma senare ville dela med sig av sina mer kryddiga toner. Visst fanns här fat, men mer av mörk solmogen men på inget sätt syltigt söt övermogen frukt, och tanninerna gav fortfarande vinet en fast och lite återhållen struktur.

Sist, men inte minst. Violpastill, vildhallon, plommon, ett uns lakrits, en liten släng jordighet. Gott! Det är något särskilt när ett vin fångar så många doftgrupper i en och samma sniff. Vinet som Bagaren hade skickat upp som sista nattfösare, var 1999 Côte-Rôtie från Jamet, en given favorit som går hem hos de allra flesta jag har hällt upp vinet till. För vår del blev det en värdig final på en av lika många som efterlängtade hedonistiska mathelger. Tur att man har valt rätt kompisar …

Inga kommentarer: