Bortamatch den 2 april

Så skönt att bara köra på, utan att fundera. Grabbarna är samlade, alla är på G, inget kan gå fel. Några av oss samlades ett par timmar tidigare på Oliver Twist, detta vattenhål för dem som förstår sig på riktigt bra öl, eller åtminstone har ambitionen att göra det, om inte annat kommer att göra det. Gud vet att vi behöver fler ställen som detta – ölet måste till slut få det erkännande det förtjänar. Kanske var det dumt att gå ut så hårt som med en fyllig tioprocentare till öl, men suget efter den riktigt goda Hercules Double IPA från Great Divide Brewing Company i Colorado var stort. Och ölet var såklart gott. Middagen var planerad hos köksesset och vinälskaren Mr Z, som hade bjudit in en betydande del av Sveriges vinelit till sina kulinariska excesser och sitt skickliga hantverk att kombinera vin och mat. I stort sett alla som ger sig på det gastromiska kallet, ligger i kraftigt lä för att inte säga slagsida när det kommer till den nivå som denna mästare håller sig på. Efter att ha njutit ett stort antal avsmakningsmenyer på finrestauranger där maten förvisso är utmärkt och välsmakande, men ofta lite väl puttenuttig och tillkrånglad, kändes det verkligen befriande att få sig ett rejält skrovmål av fantastisk, genuin och rejäl mat.

I glaset, skänkt ur magnum av L12, inleddes orgien med en alldeles fantastiskt god, aningen mogen men fortfarande stram 1990 Cuvée des Enchantaleurs från Henriot, en firma som nästan alltid övertygar och imponerar. Den här årgången är typiskt varm och rik, och den bjuder idag på fina toner av kanderade apelsinskal och mandel.

Till champagnen serverades hastigt halstrad, fortfarande rosa tonfisk toppad med citronaioli och rom, en väldigt god smårätt som satt fantastiskt väl till champagnen. Nästa champagne var svalare, yngre och stramare och hade både nyanser av gräs och mineral, och nog fanns det ett litet stråk av ekfatslagring i den. Stilen kändes igen, men ändå kopplade jag inte producenten Jacquesson innan flaskan avtäcktes och avslöjade vinet, NV Cuvée 731. Visst var den god, men den försvann lite mellan de två champagnerna.

Tredje champagne var nämligen strålande, oerhört komplex och nästan eukalyptusaromatisk med en fin nyans av apelsin, en lätt rostad ton och en otrolig längd och fräschör. Min första tanke var att detta måste vara Comtes de Champagne (typ 1998) från Taittinger, men det visade sig vara 2000 Vintage Collection Brut. Det är liksom firmans vanliga vintage en cuvée av cirka 55-60 procent Chardonnay och resten Pinot Noir, men det är ett annat vin. Hur som helst var det min favorit av de tre champagner som serverades.

Hastigt bräckta pilgrimsmusslor med mandel, kapris och russin med brynt smör och citroncest var första rätten, lika elegant som matig och fabulöst god. Men fingertoppskänsla lyckades Mr Z totalspegla alla aromer i rätten med den solsöta frukten, citrustonerna och syran och de rostade ekfatsnyanserna i de två vinerna, båda amerikanska och båda av Chardonnay föreföll det sig. Det första vinet var lätt att känna igen, som stil betraktat – det är nästan bara Aubert Wines och Peter Michael Winery som gör den typen av nästan fet, ananas- och citrussöt men också strukturerad och kryddigt fataromatisk chardonnay. Det visade sig vara den senare firman, och vinet var 2006 Ma Belle Fille, från den högst belägna vingårdslotten.

Nästa vin var lite mer Rhônelikt, på något sätt, med intensiva toner av honung, vita blommor och kryddpeppar (från faten), men det var samtidigt förvånansvärt friskt och stramt och hade till och med mineralitet. Jag fick ett tag en känsla av Kongsgaard, men kände mig inte nöjd med den gissningen – jag var helt enkelt vilse. Inte konstigt, jag hade aldrig tidigare druckit det sällsynta vinet från Maybach, 2008 Eterium, en ren chardonnay som fatjästs till stor nyansrikedom och komplexitet.

Don Daniele satte nytt svenskt rekord i disciplinen ”pausvin”. Han presenterade det som ett lite elegantare vin med mognad. Att vinet var moget insåg vi alla vid första sniffen, men det var inget lätt vin, snarare väldigt djupt men närmast sammetslent och stilfullt moget. Vi gick alla fel på det tryffeldoftande, ädelt mogna, ceder- och blyertsaromatiska vinet – vem hade kunnat tro att det vi hade i glaset var 1955 Château Cheval Blanc? Ett fullkomligt magiskt vin, och det stod i all sin prakt under den nästan hela timmen som jag tjyvhöll på vinet. Sanslöst!

Två rieslingviner härnäst, fortfarande unga men med en första strimma av mognadsnyanser. I det första glaset hade vi en 2004 Nonnenberg från Weingut Breuer i Rheingau, fint citrusfet och rabarberfruktig med stenig mineralton och utsökt längd, i andra glaset en något mer mogen, auktoritär, blommig och sötaktigt citrusfruktig men torr och skolboksmässigt läcker 2001 Riesling Cuvée Frédéric Emile från F E Trimbach. Den var verkligt god! En kväll utan gris hos Mr Z, är ingen riktig kväll. En skön fläsksida, sönderfallande gott tillagad och knaprigt stekt, serverad med en serbisk surkål som stekts långsamt i ugn under 13 timmar så att den nästan blivit karamelligt söt, blev ett strålande tillbehör till grisen. Och till vinerna satt rätten utmärkt. Sältan polerade av vinernas syra, och lyfte därmed fram vinernas frukt som passade perfekt till grissältan och surkålssötman.

Dags för ytterligare ett pausvin. Mitt sådant bleknade dock och ställde sig själv i skuggan av femtiofemman från Château Cheval Blanc – dock inte i skamvrån, inte alls. Att det var en amerikansk pinot förstod alla direkt, vinet sötaktiga hallon- och körsbärsfrukt såväl som den fina syran och silkeslena texturen röjde det, men gissningarna gick längre söderut än till Sonoma Coast, som skulle ha varit rätt. I glaset hade vi en utsökt god 2007 Pinot Noir Camp Meeting Ridge från firman Flowers.

Sedan blev det anka, rosastekt och serverad med en smörig ankskojs och god, kraftigt inkokt ankfond. Till det två ännu fylligare pinotviner. Den första skulle ha varit 2005 Over and Out, den sista årgången från Sine-Qua-Non, men då den var korkdefekt hämtade Mr Z en annan årgång, 2004 Covert Fingers. En lätt rostad nyans gav den sötsilkiga, relativt mörka frukten en lite mer nyanserad personlighet, men i nuläget är de brända fattonerna något för uttalade.

Det andra vinet upplevdes därför mer elegant, både ljusare i frukten och mer intensiv, men utan att vara lika tät. Små nyanser av blyerts, vinbär och oliver gav den uppenbara pinotfrukten en större komplexitet. I glaset en 2006 Botanica Pinot Noir från Antica Terra i Oregon.

Sir Ausonius bättrade på den redan utsökta gästvinlistan med ett tätt, koncentrerat, mörkfruktigt, tanninrikt och kryddigt vin som av allt att döma kom från Napa Valley och var byggt av Cabernet Sauvignon. Mycket riktigt, och vinet hade gjorts av Sloan som husvin till The French Laundry, och var 2002 Modicum. Sagolikt gott, och ett referensvin för alla världens restauranger som har fått för sig att husets vin ska vara ett billigt allroundvin.

Till varmrätten bjöds två stora cabernetviner från Napa Valley. Det första var lika elegant och mineralrikt som det från Ovid, vilket jag trodde det var, men djupare och mer mörkfruktigt intensivt. Det visade sig vara det urläckra vinet från ett av de yngsta kultvinerierna, Scarecrow, och deras toppårgång 2007 Scarecrow. Så härligt, så gott, så mycket cassis, björnbär, tuggbar textur, stenig mineral, och märkvärdigt kvardröjande smak.

Vinet görs av toppvinmakaren Celia Welsch, som också ligger bakom nästa vin vi drack, 2007 Cuvée Eileen från Buccella. Vanligen är jag inte så imponerad av vinerna från Buccella. Hur goda och välgjorda de än är, finner jag dem oftast vara lite för sötyppiga och koncentrerade, och att de därmed saknar lite finess. Men den här tappningen, som är en sällsynt specialcuvée, var alldeles utmärkt … till och med riktigt läcker!

Till de två supervinerna njöts välmarmorerad, grillad entrecôte av typen wagyu, till det en långkokt oxsvansragu med tryffel från Périgord, och en sötjordig, mycket god palsternacka, som om jag förstod (minns?) det rätt var kokt confit. Rejäl mat för rejäla killar. Ruskigt gott, och alldeles fantastiskt till vinerna. Platter dekanterade sitt extravin, som jag också hann prova till kötträtten.

Tillbaka till Bordeaux igen, återigen med mognad men inte alls ”gammal”, snarare mitten av 1990-talet. Jag förlade min gissning till 1994, vilket visade sig rätt, men vinet i sig missade jag, 1994 Château Troplong-Mondot från Saint-Emilion. Storstilat gott, ceder, multna löv, lite tryffel, generös och riktigt långsmakande. Som förfriskning serverades en 2006 Meursault Premier Cru Poruzots från Mikulski. Jag finner oftast dessa viner vara lite grovt huggna, förvisso rent fruktiga, friska och strama med mycket mineral, men de är ofta en aning för mycket ekkryddiga och saknar därmed med den sista dimensionen, åtminstone när de provas ”seriöst”. Så här, som en uppfriskande fläkt efter en rad täta och koncentrerade röda viner, framstod den dock som ytterst elegant och stram.

Glass och ananas stod på tur som avslutande frestelse. I glaset ett elixir så djupt, koncentrerat, mättad av gul tropisk frukt som tangerade sötaste ananas, men med en fin syra och skapar rätt balans, kunde det inte vara någon annan än Sine-Qua-Non som låg bakom. Mycket riktigt, men vinet var faktiskt ett par år äldre än jag hade väntat mig. Detta nobla sötvin visade sig vara 2001 The Noble Man från Sine Qua Non, gjorde uteslutande av riktigt sent skördad och botrytisangripen Chardonnay. Så kan det gå, en helt vanlig kväll med grabbarna och med Mr Z som värd.