Bortamatch den 9 april

Äntligen vår, och äntligen en trevlig långlunch i vårsolen att se fram emot. Det är något speciellt med långlunch. Hela dagen blir så skön – långsamt uppvaknande, stå över frukosten, plocka fram något skönt ur vinkällaren, känna suget efter det välsmakande växa fram, och sedan ge sig iväg i underbar vårsol till vännerna. Cat Woman stod värdinna, och då blir det alltid trevligt, mycket skratt, god mat och inte minst god champagne. Det var också så det började – med en alldeles förtjusande frisk, torr och stramt citrus- och äppelfruktig champagne ur magnum med en första nyans av nougat i slutet av den fina eftersmaken. Att det var viss mognad i stod klart, samtidigt var denna 1989 Brut från Louis Roederer så vital, så briljant och klar. Vi njöt den till gåsleverterrin på rostat bröd, med bara lite flingsalt över (så tycker jag att man gör om gåslever serveras till champagne – söta tillbehör förvränger bara champagnes elegans), och till löjrom med crème fraiche. Egentligen ger jag inte särskilt mycket för löjrom (eller annan kaviar) till champagne, det är för mycket umami i rommen och vinet blir lätt bittert, men tack vare fetsyrlig crème fraiche går det hyggligt. För min del blev det mer gåslever. Nästa champagne, som tagits med av NikE bjöd på en kombination av djup, kraft, ungdom och mognad. Mer citrus, till och med kanderade apelsinskal, men frisk syra och fantastiskt lång, urgod eftersmak. Det kändes Taittinger, det kändes prestige, och det var den precis nylanserade 2000 Comtes de Champagne, och den var ruskigt gott.

Borden prunkade som vackra blommor och så mycket Riedelglas att man blev lycklig i själen och insåg att det skulle komma att bli många goda viner. Redan första glaset vittnade om att kvalitetsambitionen var satt på topp. Helt klart skönjdes en mognad i det halmgula vinet, en stor och påtagligt mineralfet doft med lätt nötighet, en jordig komplexitet, söt citrus och gula äpplen. Vit bourgogne, helt klart, och från extrem kalkjord. Mina gissningar gick till Les Perrières i Meursault eller någon av de två grand crus Chevalier-Montrachet eller Corton-Charlemagne. Det var det senare, 1996 Corton-Charlemagne Grand Cru från toppfirman Domaine Bonneau de Martray, ur magnum på ett storstilat sätt! Lucky Car stod för förrätten, en riktigt fin carpaccio på färsk lax som var perfekt smaksatt med kapris, dill, olivolja, salt och grönpeppar (som jag egentligen tycker smakar sunkigt, men som var ett riktigt fint pikant inslag i denna rätt). Kombinationen med den vita bourgognen var mycket bättre än jag först trott den skulle var.

Nykokt vit sparris och gott smör. Svårare än så behövde det inte vara för att göra alla runt bordet nöjda.

Lucky Car tog med sig ett vitt vin med god mognad, fet och lite citrusoljig som en mogen riesling, och med en motsvarande syra och mineralton. Vi gick nog alla fel på detta vin, som inte bara visade sig vara en österrikare av Grüner Veltliner, utan också var en nästan skämtsamt billigt vin. I glaset hade vi fått 1997 Grüner Veltliner Terrassen Thal från Freie Weingärtner Wachau, och det var förbluffande gott och komplext. Det var också nästa vin, som dock var stramare, mer drivet av mineral och med en ljusare och mer distinkt citrusfrukt. I denna riesling, 2004 Berg Schlossberg från Weingut Georg Breuer, fanns det en liten nyans av mognad som fick mig att tro att vinet var ett år äldre. Båda passade väldigt fint till sparrisen.

Sedan blev det blindprovning på riktigt. Flaskorna hade inte ens etiketter, de hade försvunnit med tidens tand i vinkällaren, och det rörde sig därför om mogna viner – från Bordeaux ska tilläggas. ”Mest på kul”, sa Cat Woman. Båda två var tydligt bitna av ålder, det första (1975 Château Soutard) bjöd på en trevlig doft med viss vitalitet, men det föll snabbt i glaset. Hur ofta har man druckit riktigt goda bordeauxviner från 1975? Nästa vin, som vi fortfarande inte vet vad det var annat än det hade härtappats av Vin- och Spritcentralen på 1950-talet, var fullmoget, animaliskt, jordigt med inslag av tobak, och det bjöd till och med på en skön ton av finaste chorizo. Jag höll det som det bättre …

Den riktiga uppställningen inleddes med lika mycket mognad, men med fastare struktur, men det första vinet, 1975 Château Lafite-Rothschild, föll förvånansvärt snabbt i glaset, torkade in och blev slappt. Även om nästa vin var lite dilligt av övermognad, var det lite djupare och hade en riktigt fin kropp – innan det efter 20 minuter tackade för sig. Vinet visade sig vara 1970 Les Forts de Latour från Château Latour, ett vin som jag många gånger har njutit av och tidigare tyckt varit kraftfullt och elegant. Idag har det börjat falna, däremot upplevdes storebror 1970 Château Latour väldigt sofistikerat, djupt och fortfarande strukturerat med en läckert ädelmogen sötfrukt och förföriska nyanser av blyerts, cigarr, söt tuggtobak och tryffel.

Bordeauxorgierna fortsatte med den underbara, minst sagt exceptionella 1983 Château Pichon-Longueville Comtesse de Lalande, som Meringue tagit med sig. Såklart var den yngre än de tidigare vinerna, därmed djupare och tätare, men det var också sensuellt mognadskomplext och alldeles fantastiskt god med sin försiktigt mognadssöta frukt, och med luft växte vinet och bjöd nästan på en nyans som kan liknas vid allra finaste svampsoja. Det skulle vid min senare sammanfattning vara ett av kvällens viner. Varmrätten var en helstekt gödkalventrecôte med färskpotatis, sugar snaps och sticklök, samt en fin smörad kalvbuljongsås med slösaktigt mycket murklor. Till de mogna vinerna var denna klassiskt eleganta maträtt alldeles superb. Svamp är gjuten till mogna viner, eftersom de båda bjuder på de jordiga, nästan multna aromämnen som fransmännen beskriver som sous bois. Att servera mer smakrik eller avancerad mat till mogna viner, kan lätt hämma vinernas finstilta mognadsaromer. Rådet är alltså att serva mild, elegant mat.

En oväntat pigg sangiovese (nåväl, mogen med inte hädangången) kom med 1975 Chianti Classico från Castell’ in Villa, som håller till i Cestelnuovo di Berardenga. Normmalt sett tycker jag inte att chiantiviner ska bli mer än drygt tio år, men den här rackaren hängde kvar i livet, och var om inte utsökt så åtminstone drickbar. Hade varit kul att dricka den med lite tryffelsalami.

Andy E hade dekanterat ett vin som var betydligt yngre, större och mångfalt mer intensivt. Det bjöd på en enastående rosen- och körsbärsarom som träffade våra sinnen med samma kraft som i fullkontaktskarate. Strukturen, som i tidigare viner varit intorkad, polerad eller helt silkig, var i detta vin massiv men ändå inte aggressiv. Det var ett så sanslöst läckert vin, och helt klart gjort av Nebbiolo på ett sätt som bara en enda producent lyckas med, att det bara kunde komma från Gaja, och gissningen (sånär som på årgången) föll mitt i prick när vi sa 2003 San Lorenzo. Ett av kvällens viner, helt klart.

Min egen fruktbomb hade krävt 4 timmar i karaff för att lugna ner sig något. Den var tät, mörkt djupfruktig och massiv, varmt alkoholrik i en stil som inte stod Dal Forno långt ifrån, men hade en hygglig syra och en svagt kryddig fatkaraktär. Det jag hade hällt upp var 2001 Estate Merlot från Paloma Vineyards högst upp på Spring Mountain i Napa Valley. Jag blev faktiskt lite förvånad över att vint var så enormt kraftfullt – så mindes jag det inte. Mitt i alla käftsmällar man fick av vinet, var det häftigt, och rätt gott, och särskilt gott hade det varit om det hade serverats till en riktigt rejäl grillad köttbit.

Betydligt mer elegans och komplexitet stod dock att finna i nästa duo, två seriöst klassiska och ultragoda bordeauxviner som var fulladdade med blyerts, cigarr, tryffel, multna löv och stilfullt strukturerad munkänsla. I det första glaset den lite svalare och gräsigare 1977 Château La Mission Haut Brion, i det andra en fylliga och, för att citera min anteckningsbok, ”helt sjukt god och klassisk” 1982 Château La Mission Haut Brion. Det är bara att buga och bocka att flaskor som dessa blir lättfotade och hittar upp ur de mörka och svala vinkällarna.

Jag kunde inte låt bli att föryngra snittåldern på dagens röda viner genom att slå upp en hastigt och välbehövligt dubbeldekanterad 2006 La Tierra de Jonata från Jonata, som har samma ägare som Screaming Eagle men ligger i Santa Ynez Valley i södra Kalifornien. Vinet är gjort av Sangiovese, och har förvisso inte typiska chiantidrag, men i den solsköna mörka frukten träder det fram både körsbär, lite tobak och ett uns av den balsamiska ton som ofta är signum för Sangiovese. Det är fortfarande ungt, knutet och svagt eldigt, men också så gott att jag hade önskat att jag köpt fler av den. Samtidigt tycker jag det blir fånigt att man så ofta säger att man vill ha flera flaskor av samma vin bara för att det är gott, nyfikenheten driver mig att hela tiden prova nya sorter. Dessutom är minnet av det vin minst lika häftigt, som att njuta av det här och nu.

En klassisk Key Lime Pie blev dessert, och till den fick vi ett klassiskt sött vin med mognad. Tonen av kanderade citronskal, karamell och bittermandel ledde tillsammans med den friska syran oss till Loire, och med tanke på att vinet var moget gav vi oss in i gissningsleken vilken årgång av Moulin Touchais från Vignobles Touchais det kunde vara. Svaret var att vi hade 1947 Moulin Touchais i våra glas.

Som vanligt när man leker med Cat Woman blir det champagne, igen. Jag vet inte om jag helt vågar lita på mitt omdöme efter den urladdning som fram till nu hade berusat våra sinnen, men jag noterade i min bok att 2000 Cristal Rosé från Louis Roederer var alldeles sensationellt läcker, syndigt rosafruktig, ytterst elegant och frisk och definitivt ett av dagens allra mest imponerande viner. Mer komplex och formad av mognad och aldehyder var 1996 Fleur du Passion från firman Diebolt Vallois, ett champagnehus som gör väldigt fina viner men som i kampen mot den rosa kristallen fick se sig slagna med hästlängder. Låt gå för att kvällens sista dryck, avnjuten till en högljudd musikalisk nostalgitripp, också var kolsyrerik, men det var allra första gången Cat Woman bjöd på öl, Single Hop Ale från Oppigårds. Och dess pigga humlebeska satt naturligtvis lika perfekt som den överraskade mig.