Bortamatch den 24 april

Med påsken kom försommaren, och med den invigdes grillsäsongen i goda vänners och viners lag. Redan till lunch började njutningen genom en riktigt god skagentoast, gjord med handskalade räkor (burkräkor gör sig icke besvär på Café Rotsunda), majonnäs spetsad med fin cognac, och generöst smaksatt med grovplockad dill. Till den goda toasten njöts en underbart god och både fruktigt och beskt humlekryddig Armageddon IPA från de nyzeeländska Epic Brewing Company, en riktigt fin vårlanserad öl som dessvärre är slutsåld.

Medan kvällsgrillens glöd satte sig, provades ett par stringenta, briljanta tankprover från den begåvade vinmakaren Bernard Ott i Wagram i Österrike. Årgången ter sig ytterst intressant, och vinerna bjöd på stort djup och vibrerande mineralitet i tillägg till den friska syran.
I första glaset trodde jag först att jag hade fått en grenache, troligen en riktigt högklassig tappning från Châteauneuf-du-Pape. Frukten var tät, vildhallonaromatisk och något fruktsöt, men smaken fortfarande tanninrik med måttlig syra. Min gissning föll tyvärr i fel jord, i glaset hade jag nämligen en 1999 Syrah Stolpman Vineyard från Ojai Vineyards i Santa Barbara, ett vin som med tydlighet visar att de kaliforniska syrahvinerna har god lagringspotential. En lätt syrlig ton i eftersmaken kan möjligen ses som ett litet minustecken, men elegansen var det inget fel på.

Än större elegans stod att finna i nästa vin, ett vin som initialt bjöd på en storslagen burgundisk körsbärsfrukt, frisk syra, sval mineralton, och unga fina tanniner, men som med lite luft (vinet hade dock dekanterats redan två timmar innan) utvecklade lite mer av sitt kaliforniska djup. Vinet kom från Cobb Vineyards i ett av de svalaste lägena i Sonoma Coast, och att det kom från den av skogsbränder så svåra årgången 2008 mörktes faktiskt inte alls. I glaset hade jag skänkt upp 2008 Pinot Noir Coastland Vineyard.

 

Doften av lammkotletterna och den nygjorda lammkorven (av typen merguez) som långsamt och förföriskt spred sig från grillen, matchade det nydekanterade mörka vinet alldeles perfekt. Frukten var tät och djup, laddad med söta moreller, initialt trodde jag det var en riktigt fin kalifornisk cabernet, men vare sig syran eller tanninstukturen var sådan att jag kände mig nöjd med gissningen. En liten jordig kryddighet, en antydan av peppar och violpastill satte myror i huvudet på mig. Att det ska vara svårt att tänka om när man ”nästan har bestämt sig”. Jag skyllde min fantasibrist på doften av lammet, känslan av försommar och den berusande känslan av att faktiskt vara lite ledig – vilket inte hör till vanligheterna.
Och så glömde jag bort att jag brukat ”reta” Gun och Lenny med att jag inte har förstått den närmast religiösa hajpen kring vinerna från Châteauneuf-du-Pape och att de därför alltid svarar på mina pikningar med att ställa fram ett eller ett par toppviner just därifrån. Så också denna gång, och det fantastiska vinet var inget mindre än 2005 La Combe des Fous från firman Clos Saint Jean, en av de allra bästa i appellationen. Denna cuvée domineras till 60-70 procent av Grenache, och innehåller alltså inte en enda lite enstaka druva av Cabernet Sauvignon. I stället för att sola mig i segern av en perfekt gissning, njöt jag av vinet och försökte hålla käften ett par minuter.

Det gick sådär med den biten – nästa vin hade också hällts upp blint (såklart, alla viner vi serverar i vänkretsen hälls upp blint, alltid) men var betydligt lättare att sätta fingret på. Det finns nämligen bara fyra firmor i världen som gör vin som luktar och smakar så här; Sine-Qua-Non (ibland), Alban Vineyards (rätt ofta), E Guigal (bara topptrion från Côte-Rôtie) och Château de Negly och deras två monumentala syrahviner Porte du Ciel och Clos de la Truffière (de smakar alltid så här).
Färgen var opak, doften koncentrerad och mörkfruktig med en viss kryddighet och en intressant och massivt rostad fatsötma som först för tankarna till Kalles Kaviar (det är just den nyansen jag alltid tar dess viner på, framför allt de två sist nämnda). Det hela är märkligt nog inte vulgärt, utan bara magnifikt – men såklart inget för de vindrickare som är rädda för viner med stor kropp, tät frukt och kryddiga fat. Jag satsade rätt på firma och årgång, men tog fel på vilket av de två vinerna det var – i glaset alltså 2003 Clos de la Truffière, som är ett samarbete mellan Château de Négly och deras amerikanska importör.

Efter lammet fortsatte vi på utsatt spår och körde vidare på kraftfulla men stilfulla röda. Nästa vin var nämligen påtagligt kraftfullt, koncentrerat och nästan blåfuktigt – ändå med en så massiv söt röd vildhallonfrukt att de flesta andra frukter helt abdikerade och ställde sig i skymundan. I glaset hade vi, utan att jag gissade rätt, fått en 2004 The Factor från Torbeck i Australien, ett vin som var solmoget och rikt men också hade en finstämd känsla över sig, och eftersmaken var förunderligt silkeslen och elegant. Att årgången var förnämlig i den här delen av världen framstod tydligt.

Nästan samma söta fruktighet, men med lite mörkare toner, hade också nästa vin, men det hade också mer kryddighet med inslag av sydfranska örter och lavendel, därtill en liten fin mineralton. Den här gången gick min gissning till Châteauneuf-du-Pape, trots att syran var av det piggare slaget. På något sätt upplevdes vinet förena solvärme och svalka. Kanske en sval årgång eller svalt läge i en varm region? Eller en varm årgång i en normalt sett sval region? I glaset hade vi fått 2007 Grenache Thompson Vineyard från Ojai Vineyards. Läckert!

Ytterligare en blind röd stod på tur i karaff att serveras. Det här vinet var betydligt mörkare, tätare, fortfarande så ungt att det upplevdes massivt och knutet. Trots sin unga struktur, var vinet elegant nyanserat och hade en fin balans. Syrah helt klart, Kalifornien lika säkert, men därifrån gick jag vilse, rakt söderut mot Santa Barbara. Istället skulle jag ha sökt mig norrut, till Mendocino County, för i glaset hade vi fått 2006 Syrah Alder Springs Spirit Block från den allt bättre detaljorienterade firman Copain.

Avslutningsvis fräsch vitt, ungt halmgult i en försiktigt disig stil, med en stor och intensiv doft av sval gul äppel- och citrusfrukt med bara en liten nyans av honung som vittnade om sol. Faten fanns helt klart där i en liten rostad och svagt vaniljsöt nyans, men på det hela taget var vinet väldigt fint balanserat. Eftersom vinet var mitt, slapp jag gissa att det var 2007 Chardonnay Vine Hill Vineyard från Kistler Vineyards. Istället njöt jag bara ohämmat av vinets dofter och smaker – och det är ju i slutändan precis därför man dricker goda viner.