Villa Källhagen den 26 oktober

Läge att fira nya boken, som kom från tryckeriet på eftermiddagen - rykande färsk med den härliga doft av nytryckt och nybunden bok som hör till. Sådant firas på krogen, eller åtminstone med god mat och god dryck.

Att Spanien är ett högintressant är skäl nog att fira lite extra så här mitt i veckan. Men nu var det annat som skulle firas – och det gjorde vi till doften och smaken av spanska viner. Någon cava blev det inte, däremot finaste fino från den gamla anrika firman Delgado Zuleta i kuststaden Sanlucar de Barrameda, en stram och delikat mandelnötig och äppelkomplex La Goya Manzanilla som hade uppfostrats under sex till åtta år i solerasystem. Det är något speciellt med dessa läckert komplexa, finessfyllda och långsmakande ljusa sherryviner, de bjuder på en smak som aldrig kan kopieras, en smak som är lika unik som aptitretande. Till den här godingen fick vi lite små tapas, en frityrstekt skarpsill med passande sälta, en bit vällagrad manchego som serverades med lite marmelad med saltrostad mandel samt lite lufttorkad skinka med en fin sälta som gifte sig perfekt till vinets torra men smakliga och kvardröjande eftersmak.

Nästa rätt gick i de vita vinernas tecken – Spanien är ju (faktiskt) ett stort vitvinsland, och deras vita viner blir allt bättre. Det blev två vita, och såklart hade blicken vänts mot Rias Baixas ute i svala Galicien där den gamla Bodega del Palacio de Fefiñanes. Det unika med den tankjästa 2006 Albariño de Fefiñanes III años är att vinet har mognat under tre år på sin fina jästfällning för att ge ökad textur och finess. Det är ett fantastiskt fint albariñovin med en ljuvlig balans mellan syra, mineral och kropp och aromerna drar åt vita blommor och feta citronskal. Grannglaset innehöll en rikare och mer mineralmarkerad 2004 Odysseus PX från den unga firman Bodegas Ithaca i Priorat. Av den lilla produktionen av vita viner i det hyllade distriktet, är de av druvsorten Pedro Ximénéz ytterst sällsynta. Att det här vinet delvis är jäst i ekfat märks knappt – det är snarare den steniga skiffertonen som sträcker sig över den feta citrus- och honungsliknande frukten. Båda vinerna var utsökta, men det som passade allra bäst till den halstrade torsken med en ragu på spetskål och musslor och en skummande velouté av musselfonden som hade spetsats med citron. En av detaljerna i maten som fångade upp vinernas fina mineralton, är musselfonden (ostronfond går också bra).

I avdelningen druvsorter vi inte har hört talas om eller provat hör Rufete. Denna kring Salamanca lokala urgamla druvsort har tidigare mest ingått i enklare viner, förmodligen rustika och lagrade i gamla amerikanska ekfat. Den här tappningen, 2005 Cambrico Rufete från Viñas del Cambrico kommer från en ekologiskt skött vingård med mager granitjord på över 800 meters höjd. Hur var det då?
Doften är, såsom förväntat av druvsorten Rufete, sötsyrligt rödfruktig och lite aromatisk med en i detta fall lite rökig ekfatston (14 månader i franska ekfat) och egentligen är doften lite finare än smaken. Det finns nämligen något rustikt över smaken, en viss kärvhet och en liten släng av värmande alkohol. Men visst, det är ett mycket intressant vin, och det passande rätt bra till den rätt som kallades Paella 2010 – ett krämigt saffransris kokt med havskräftbuljong som matats med bondbönor och toppats med kokt hummer och en saftigt stekt majskyckling från Bjäre.
Allra helst hade jag nog velat ha haft en riktigt god, djup och klassisk rioja reserva eller gran reserva för optimal smak- och doftbalans. Ett vin som passade klockrent var det vita prioratvinet.

Tempranillo (eller Tinto Fino) stod på tur i nästa två glas. Först en alldeles fenomenalt god, djup och tät, nästan lite köttig och fruktkryddig 2001 Protos Gran Reserva från den drygt 100 hektar och 270 medlemmar stora kooperativet Protos i Peñafiel – ett av Spaniens bästa kooperativ. Det här är ett seriöst vin med en stadig men väl motiverad och balanserad tanninstruktur vars kropp är fylld av god, generös och mogen mörkfrukt. Det ställdes mot en modern, lite yppigare och något mer mörkfruktig 2006 Villacreces från den unga toppfirman (grundad 2003) Finca Villacreces som ligger på 700 meters höjd alldeles intill Bodegas Vega Sicilia. Även detta vin har en för druvsorten så väntad stuktur, men den fångades upp och polerades effektivt av den krämiga mandelpotatispurén som hörde till de saftiga och välsmakande lammkotletterna med tillbehör av långsamt bräserat lammlägg och kryddig chorizo. Lite belugalinser i en väl inkokt lammfond med rosmarin och citronsaft satte pricken över i:et.

Ost avstod vi från, och gick istället på desserten, choklad! Vinet vi hade valt var en mäktigt söt och typiskt russin- och katrinplommonfyllig PX från Bodegas Ximénéz-Spinola från Jerez i södra Spanien, som i tillägg till sin sötma och torkade frukt, också hade nyanser av choklad, kanderade apelsinskal och rostade nötter. Det är en magiskt god nektar som dröjer sig kvar i munnen i flera minuter. Den avnjöts sval till en krämig, hjortronfylld chokladfondant med en vanilj- och hjortronkräm av mascarpone. Gott!

En riktigt god tisdag i en längtande och hungrig själs liv.