måndag 11 oktober 2010

Middag den 10 oktober


Äntligen! Det var flera månader sedan caféet fylldes av landets bästa sommelierer, tiden har helt enkelt inte räckt till förrän nu. Därför var det extra roligt att öppna upp lite speciella viner och därför blev middagen en aning mer hedonistisk än vanligt.
Vi började som vanligt med champagne, den här gången en mycket frisk och ovanligt rik och krämig, nästan lite blommig 1988 Krug Brut från Krug, en utmärkt champagne som om den inte hade fått sätta livet till den här kvällen, mycket väl hade kunnat lagras i 20-30 år till. Vi njöt av den till en god fänkålssalami, friterad palsternacka och helt vanliga salta lantchips.
Diamond Lager hade, helt ovetandes om min åttioåtta, tagit med sig en krämigt god 1988 Rare Vintage från Veuve Clicquot Ponsardin, en sent dégorgerad tappning som har en spännande ton av surdegsbröd och kanderade apelsinskal.

Själva middagen inleddes med tre chardonnayviner från Kalifornien. Först en stram, frisk och nästan vitbordeauxliknande (vilket var lite förvånande) 2007 Chardonnay Vine Hill Vineyard från Kistler Vineyards, som några kring bordet tyckte var anemisk och tråkig, medan andra fann den elegant, något fatkryddig men för övrigt klassiskt stram. Nummer två var betydligt fetare, generös och något smörig och lätt fatkryddig i en hustypisk stil för Peter Michael Winery, 2007 La Carrière. Med tid i glaset kom det här vinet att bli både stramare och mer elegant. Luftning är ofta en mycket viktig detalj för att lyfta fram de finaste sidorna i stor kalifornisk chardonnay. Det gällde också vinet i det tredje glaset, 2007 Ritchie Vineyard Chardonnay från Sonoma Coast och firman Aubert Wines. Min favorit var nog vinet från Peter Michael Winery. Med mat till vann samtliga tre viner elegans … kalifornisk chardonnay är framför allt matviner. De kan rätt ofta upplevs lite för kraftiga att bara dricka som de är. På tallriken låg en god terrin av långkokt oxlägg, morötter och anklever, försiktigt toppad med en kräm av färska fikon och serverad med en späd sallad med lite hasselnötsolja och rostade pumpakärnor. De feta texturerna i terrinen fångade på ett strålande sätt upp vinernas lite smöriga kropp, medan de rostade pumpakärnorna speglade de rostade fattonerna på ett perfekt sätt. Svårare än så är det inte.

Nästa rätt blev en smörstekt filé av lubb på en bädd av stompad mandelpotatis med finstrimlad tryffelsalami och confitkokt brysselkål. Till det lite rödvinsinkokt kalvfond med brunoise av morötter och försiktigt aromsatt med färska hallon för att spegla vinernas röda bärfruktighet. Matchningen blev ur den aspekten alldeles utsökt, men vinerna höll tyvärr inte alls måttet – de nådde inte upp till de högt ställda förväntningarna. Gula på gränsen till röda kort delades ut av en enad samling sommelierer runt bordet. I den första bourgognekupan stod en märkligt murken och jordig 2001 Pinot Noir Blue Slide Ridge från Marcassin Vineyards i Sonoma Coast. Doften var tyvärr inte så komplex som väntat, men den djupa fruktkroppen och seriösa texturen var riktigt fin. Nästa vin hade även det en bättre smak och kropp än doft. Detta vin, 2001 Chambertin Grand Cru från négociantdelen av firman Louis Jadot i Beaune, hade jämför med dess kaliforniska parhäst en stramare kropp och tydlig kalkstensmineralton, men även det vinet var murket och lite tråkigt. En dyrköpt besvikelse.


För att råda bot på det svåra pinotsuget slogs en ungdomligt återhållen, rent körsbärsfruktig och mineralstram 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Cras från den skickliga Christophe Roumier upp i glaset. Den var strålande god, men lite för knuten för att man skulle uppleva alladess nyanser och därför räckte den inte till att stilla pinotbegäret. Det lyckades emellertid L12 med genom sin medhavda flaska, en 2007 Charmes-Chambertin Grand Cru frånden lilla naggande goda familjefirman Domaine Bachelet i Gevrey-Chambertin. Här bjöds ett omfång av rosor, nypon, vildhallon och söta körsbär och smaken vara lika yppigt som frisk och välstrukturerad.


Världsmästaren passade på att slå upp sitt vita vin, en bländande fin 2008 Les Plantiers du Haut-Brion från just Château Haut-Brion i Péssac-Léognan. Vinet görs uteslutande av Sémillon från yngre stockar och uppfostras i lika delar nya och äldre ekfat. En stor härlig doft med nyanser av vita liljor, citronskal och vanilj med en läcker ton av honung slog upp ur glaset och träffade alla sinnen med full kraft. Otroligt gott vin, till en märkligt låg prislapp!

Världsmästaren fortsatte att förgylla tillvaron runt bordet med fantastiska viner från hans (och vårt) älskade Bordeaux. Och gjorde det med stor stil. Eller vad sägs om en magnifik, välhållen, traditionellt rustik men förträffligt mognadskomplex 1937 Pomerol som hade buteljerats av Jouard Père et fils, en négociant i Beaune! Vinet hade stått dekanterat i tre timmar, och fortsatte att blomma ut i de stora bordeauxkuporna under tiden vi njöt av det.
Därefter en trio av riktigt goda pomerolviner, en ytterst komplex och klassiskt moget elegant 1989 Vieux Château Certan och en lite rikare ungfruktig och tät 2001 Château Certan de May och sist en förbluffande tät, mörkfruktig, jordig, animalisk och djupt långsmakande 2002 Château Le Bon Pasteur, Michel Rollands hemegendom. Att beskriva årgång 2002 i Bordeaux som gles, kommer på skam när man provar detta magnifika vin. Provad blint skrev jag ”ung, tät och klassiskt nyanserad bordeauxblandning från Napa Valley … kanske Dominus?”.


Det är sannerligen inte lätt att kontra Världsmästarens flight av bordeauxviner, men jag gjorde mitt bästa medan vi fortfarande hade den ljustrosa helstekta (90 grader i knappt 3 timmar) gödkalventrecôten med smörstekta haricots verts och 80-talsklassikern gräddkokta murklor. Jag skänkte upp en 1994 Château Trotanoy, som vad god, klassiskt stram och lite kafferostad med både jordiga och merlotknäckiga undertoner. Den satte alla i Bordeaux, såklart. Nästa vins ursprung var inte lika självklart, några satte det i Bordeaux, andra i Napa Valley. Någon satte det till och med i högt belägna, vulkaniskt steniga Howell Mountain i Napa Valley – och det var helt rätt! I glaset stod en 1994 Howell Mountain Merlot från Duckhorn Vineyards, en firma som har specialiserat sig på Merlot och gör det med bravur. Vinerna behöver emellertid många års lagring för att vinna komplexitet, som unga är de ofta fruktsöta och lite tråkiga.

Sir Ausonius fortsatte på inslaget spår och hade, som av en händelse, också ett vin från Howell Mountain, 1993 Petite Sirah från Dunn Vineyards (ett vin som egentligen ”inte finns” eftersom produktionen är så minimal och egentligen bara säljs till ett fårtal kunder). Här bjöds stor och tät kropp, sötkryddig frukt med ett djup och en intensitet som knappast hör till den svaga årgångens signatur. Här uppe i Howell Mountain är dock förutsättningarna så tuffa att man lyckas göra viner med djup även i glesare årgångar. Den här tappningen var riktigt bra och upplevdes betydligt yngre än 17 år.

Ytterligare en tät amerikan kom upp här, denna från Mr Z som hade fått tag på världens bästa ”husets vin”, det från The French Laundry i Yountville, Napa Valley. Här låter man toppfirman Sloan tillverka ett vin enkom för dem. Jag har själv köpt en del av vinet och serverat här på Café Rotsunda, men det var första gången jag fick möjlighet att njuta av den täta, lite kryddiga, djupt mörkfruktiga och seriöst strukturerade 2004 Modicum som enligt uppgift på baksidesetiketten framställs av Vita Morrell Vineyards.

En god samling ostar stod på tur, bland annat den eleganta milda komjölkosten Chaourche, en krämig och väldoftande Epoisses och en fin hård alpost. Här blev det vitt vin, uppfriskande och fräscht efter allt komplext moget eller stadigt ungt rött. I den charmiga stilen vann den mjukt sötfruktiga och friskt eleganta 2004 Scharzhofberger Riesling Spätlese från Egon Müller i Mosel-Saar-Ruwer som L12 tog med. Den torrare men lika eleganta 2007 Achleiten Riesling Smaragd från Prager i Wachau (som Team OK tog med) passade såklart också utsökt till ostarna, precis som den helt annorlunda, fetare och honungsdjupa 2006 Cuvée Vieilles Vignes av Roussanne från gamla stockar hos Château de Beaucastel.

Ett stående inslag är att gäster som är på caféet för första gången får önska lite godsaker ur vinkällaren. Önskemålet om bourgogne uppfylldes med en riktigt god, något yppigt rödfruktig men också fast strukturerad 2006 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Clos de la Maréchale från Jacques-Frédéric Mugnier. Ett annat önskemål förde oss till Priorat, från vilket vi drack en stadigt mineralstinn, samtidigt generöst mörkt fruktig och begynnande mognadsnyanserad 2001 Dits del Terra från Familia Sadia. God!


Sedan fick jag för mig att vi skulle prova (okej, dricka) en samling riktigt sköna, komplexa och på gränsen till mogna kaliforniska toppviner. Vi började med en bordeauxliknande, riktigt god 1995 Diamond Mountain Cabernet Sauvignon från Lokoya, vars mäktiga ungfrukt har börjat ge vika för mer komplexa mogna nyanser. Strävheten har under de 15 årens polerats av, och idag är strukturen mer finlemmad än i unga tappningar. Jag ville också visa upp två eleganter från den varma och stort hyllade årgången 1997, med en silkeslen, fortfarande mörkfruktig men med sekundärt jordig och stilfull 1997 Insignia från Joseph Phelps Vineyards. Insignia är i de allra flesta årgångar ett utmärkt vin, tyvärr något bortglömt i det stora bruset av alla moderna, nya viner som poppar upp på marknaden.
I en stor vertikalprovning jag gjorde tidigare i år, framstod 1997 Cabernet Sauvignon från Dalla Valle Vineyards i Napa Valley som ett lite svagare kort. Nu, utan konkurrens från andra starkare årgångar hos denna magnifika producent, upplevdes vinet mer storslaget och elegant. Visst har det en lite kantig struktur, fortfarande, men den kan avhjälpas genom ytterligare ett par års lagring eller genom att servera vinet till en maträtt som fångar upp tanninerna. Ur ett doftperspektiv har vinet dock en alldeles sagolik arom.
Ett av kvällens allra bästa viner fick sätta punkt för middagen – 1998 Harlan Estate från just Harlan Estate är vad man än säger om den nersablade svala årgången ett fullkomligt förbluffande vin. Om det från början var ett lite ogint och knutet fruktigt vin med årgångstypiskt kärva tanniner, har det nu med tolv års lagring blommat ut och bjuder på en riktigt fin tät mörkfrukt, en betydligt med förfinad struktur och inte någonstans ett endaste litet spår av omogen frukt. Det är ett alldeles makalöst fint vin, ett av de allra bästa från den svårare men på inget sätt dåliga årgången 1998 i Napa Valley. Personligen höll jag det här vinet som kvällens godaste.

Sist, men inte minst, lite skön tequila – en av de mest nyanserade av världens spritslag. Ett litet glas med citrusblommig, lätt kryddig och agavedoftande Herencia del Plata Tequila Reposado från Tequilas del Señor blev en underbar nattfösare.

Summering: 8 gäster, 27 viner, 1 sprit och 56 Riedelglas

2 kommentarer:

zwampen sa...

Vaknade med ett leende på läpparna i morse/förmiddags, om än något tung i steget?!
Tack för en underbart trevlig kväll och kanonmat.
Vinerna var inte så dumma dom heller ;)

Anonym sa...

Hej, ni sommelierer dricker mycket franska och amerikanska viner, vad tycker ni om portugal? Finns viner som är minst lika bra som dom bästa franska och italienska där.

MVH Bertil