Middag den 18 maj

Så var det dags för den årliga middagen med LG Boys. Den inleddes i härlig tidig kvällssol med champagner och öl i en stor balja fylld med is. Innan vi gav åt hän till vinet, skulle en trio öl från det spännande Nørrebro Bryghus i Köpenhamn avhandlas, alla alkoholstarka (8.5 till 9.5 procent), omjästa med vildjästen Brettanomyces och lagrade i ekfat. Inga publika raggaröl med andra ord. Först ut blev en Triple de Lente Sauternes Barrel, en belgisk trippel med ljust bärnstensgult och grumligt utseende, god syra och rätt intressant fruktighet – både från jäsningen och från ekfaten. Nästa öl såg inget vidare ut, men var desto godare, Stevns CCC Vintage 2009. Ölet, en sur belgisk ale som är omjäst med körsbärsextrakt och matchande nog lagrat i ekfat som tidigare hållit vin av Pinot Noir, var läckert sursötfruktig med en torr och komplex eftersmak. Sist en Imperial Skärgaards Porter Cabernet Barrel, mörk och fyllig med en läcker chokladliknande men också fruktaromatisk frukt. Det sista ölet satt som en keps till de små snittarna av syrlig kavring toppade med gravat kött och gräslök.

Till den första champagnen, den läckert mogna men också friska och lite fatnötiga 1999 Brut Grand Millésime från den lilla familjefirman Egly-Ouriet, serverades en cocktail av räkor som var bra, men inte helt perfekt till. Räkor (såvida de inte är anrättade med massa annat gott)passar egentligen aldrig till vitt vin, dess höga halt av umami sätter sig alltid på tvären till vinet och ger spår av rå fisk och metallisk beska. Däremot fungerade nästa champagne aningen bättre, NV Origine Brut från Jacques Selosse. Denna champagne var i och för sig helt mogen, kanske till och med lite väl mogen (dégorgerad 1997) och hade en tydlig ädelsöt äpplig nyans och nästan flack kolsyra.

Allt provades därefter blint. Till bords skänktes två viner, strama och nyanserade och mycket eleganta och gissningarna föll väldigt snabbt i klassisk vit bourgogne, i byn Puligny-Montrachet och hos firman Etienne Sauzet. Det var otroligt väl gissat, men riktigt så var det dock inte. I det första glaset en stram, mycket elegant och mineralnyanserad 2007 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Folatières från Domaine Jean-Louis Chavy, som var underbar och i stort sett lika stringent som vinerna från Sauzet, men något mer laktisk och fet. I nästa glas en lite djupare, tätare och också aningen mer fatnyanserad 2007 Puligny-Montrachet Premier Cru Les Champ Gains, från samma firma. Vi njöt dessa viner till en skummande ostronkrämsoppa med en tartar av lax och pilgrimsmussla. Perfekt matchning!

Vi fortsatte med vitt vin, och druvan Chardonnay, men helt annan stil och annat ursprung. Även här dröjde det inte lång tid innan gissningen föll mitt i prick – åtminstone avseende ursprung och producent, Peter Michael Winery i Knights Valley, Sonoma. Duon bestod av den fylligare och något mer utvecklade 2007 Cuvée Indigène och den stramare, en aningen torrare och mer friskt strukturerade 2008 Cuvée Indigène. Båda görs uteslutande av Chardonnay, framför allt från en vingård uppe i Alexander Mountain som ägs av Jess Jackson, och båda vildjästa i helt nya franska ekfat. Visst har de båda en fet kropp och viss smörighet, men samtidigt en så fin syra och mineralton att man inte fullt ut förstår att de har genomgått full malolaktiskt jäsning och bâtonnage varje vecka under 11-12 månader. Förklaringen ligger i jorden.
Till dessa viner åt vi krispigt nykokt vit sparris från Gotland, serverad med en hollandaise av lättbrynt smör (för att matcha vinernas feta kropp, och den nötiga fatkaraktären), och detta toppat med lite riven parmesan. Återigen en alldeles perfekt kombination.

Temat i nästa servering var årgången, Bourgogne och status grand cru. Dock var vinerna inte övertygande (inte helt överraskande – firmorna är tveksamma, men på väg upp). I det vänstra glaset en 2001 Echézeaux Grand Cru från Mongeard-Mugneret, som var lite jordig och nästan animalisk med en god men inte särskilt aromatisk fruktighet och en silkig, medelfyllig kropp med viss mineralton. Nästa viner var något bättre, och lite djupare, vilket är att förvänta av 2001 Mazis-Chambertin Grand Cru från Faiveley, en firma som räknas till de klassiska och förvisso har gjort en hel del gott genom tiderna, men som har skötts lite slarvigt under många år, men som sedan några år tillbaka har börjat ta sig upp igen. Båda vinerna köptes på Viking Line förra veckan (ca 600 och 650 kr styck) och kanske inte direkt rekommenderas ...
Tack och lov hade LG Boys med sig en läckert parfymerad (massor av ljusa och mörka körsbär, samt rosor i kubik) 2006 Chambertin Grand Cru från Armand Rousseau, en mycket pålitlig producent. Detta goda vin räddade kombinationen med pärlhönan, långsamt stekt och serverad med lite rotsaker (som speglar vinernas jordiga och söta nyanser) och en mycket elegant consommé av kalvfond som hade lyfts till vinernas parfymerade nivå med en liten skvätt fin hallonvinäger. Ja, det blev en mycket lyckad kombination.

Dagens pausfågel blev två spanjorer, där temat var ursprung, årgång och producent. Eftersom de var unga, hade jag dekanterat dem tre timmar tidigare, och resultatet var precis det önskade. Båda vinerna var mörka, djupt fruktiga med den typiska sötkryddiga frukt som bara gamla stockar av Garnacha och Cariñena kan frambringa. Samtidigt var det föredömligt torra, tanninstrukturerade (dock perfekt moget) och mineraldrivna – något jag tycker är mycket viktigt för att den här typen av druvsorter ska ge komplexa viner. Det är en av anledningen varför jag sällan kickar loss på vinerna från Châteauneuf-du-Pape, som de senaste tio åren efter Parkers lovord har fått en närmast sektliknande skara vindrickare att sjunga dess lov. Nåväl, tillbaka till mina spanjorer.
Vinerna kom från den nyligen etablerade firman Terroir al Limit i Priorat, bakom vilken sydafrikanska Eben Sadie står. De var båda alldeles magiskt bra, 2006 Arbossar som det aningen elegantare om än lika kraftfulla, och 2006 Dits del Terra som det stora och allra mest komplexa numret. Dekanteringen var verkligen på sin plats – direkt ur flaska var vinerna inte alls lika polerade. Synd att jag inte hade någon mat till dessa, tänk själv vad lite grillat lamm med olivolja, örtkryddor och vitlök skulle ha kunnat åstadkomma.

Nu vankades det kött, en grillad tournedos toppad med en generös sked tryffelsmör och serverad med grön sparris och en potatispuré som hade piffats upp med persilja och parmesanost. Världens bästa rödvinsmat med andra ord. Och det behövdes, för nu skulle två ännu kraftigare viner serveras. Båda kom från vinmakaren Marco di Giulio, som var med och startade upp det absolut magnifika vinhuset Lokoya (ägt av Jess Jackson) 1995, men som sedan dess har slagit sig fram som konsulterande vinmakare. Numera gör han också viner under den egna etiketten Marco di Giulio, och det var två av dessa vi nu drack. Intressant är att båda vinerna görs på samma sätt och från samma vingårdar som de mer kultbetonade, mer kända och väldigt mycket dyrare vinerna från Lokoya.
Det skulle nu bli uppvisning i Cabernet Sauvignon från bergen i Napa Valley, lagrade i helt nya dyra franska fat och såklart väldigt unga. Därför ordentlig dekantering. Först ut blev en 2004 Diamond Mountain Cabernet Sauvignon Mark K Vineyard, tät och kryddig med en sötmogen mörk bärfrukt som satt som smäck till tryffelsmörets höga arom, och med en fin sälta från bergets mineralrika stenjord. Ändå, vilket poängterades runt bordet, hade vinet en sötsilkig frukt som troddes komma från Merlot. Nej, i det här fallet var det den slösande soliga årgången 2004 som gav vinerna denna fruktsötma.
Nästa vin en, som förväntat om man kan geografin i Napa Valley, ännu större och djupare och mer ordentligt strukturerad 2004 Mount Veeder Cabernet Sauvignon Progeny Vineyard. Det var fram till nu, tillsammans med 2006 Dits del Terra kvällens vin, och det var fullkomligt ljuvligt – trots sin unga ålder, men tack vare tryffelsmöret – till maten.

Men vad gör det när 1999 Harlan Estate dyker upp som mitt extravin efter köttet? Det är ett av världens allra största och bästa cabernetviner, och är årgången dessutom fantastiskt (som 1999) och vinet har fått en första mognad kring åtta till tio år, då blir det kvällens vin. Nästan oavsett vilket annat som dukas fram. Det var stort, djupt och mäktigt, och i ett i allra högsta grad exceptionellt fint stadium där både ungdom och första mognadsnyanser dansar för näsa och gom. En ren fröjd med andra ord.

Vi avslutade kvällen med en crème brulée, denna enkla men delikata efterrätt som passar så bra till botrytisviner, och för att spela ännu mer i den vinstilens aromprofil, hade lite mango skickats ner i bruléen. Vinet därtill blev en 1982 Château Suduiraut, knäckig och nötig med tydlig mognad och det där läckra spelet när smaken börjar sött men slutar torrt.

Sedan blev det slattparty ute i den svala försommarnatten.

Summering: 6 gäster, 3 öl, 15 viner och 36 Riedelglas