Middag den 5 augusti

Det blev en liten och faktiskt rätt familjär sittning ikväll, trots att det blev "oväntat besök" i form av en nyligen argsint kritiker till mig, fru Gertrud. Hon tyckte nämligen att det var besvärligt att, för att citera henne, "vissa personer bara vräker i sig, medan andra svälter". Såklart tog jag kritiken till mig, nästan i alla fall, och jag bjöd faktiskt in Gertrud till en middag på Café Rotsunda. Ett kanske dåraktigt försök att tämja en av många kritiker till mig.

Okej, jag hade kunnat valt tillfället bättre, för så här i sommartid och med så kort varsel, var det faktiskt bara mina närmaste vänner Världsmästaren och landets främsta handlare av exklusiva viner från Bourogne som kunde komma, Joka. Gertrud kom också, till en början med tveksamhet men ändå nyfiken på vad jag hade att visa, och hon var mer än lovligt intressant att ha som gäst. Men, på Café Rotsunda låter vi inte person gå före samspel och total njutning. Hon fick helt enkelt ta seden dit hon kom.

Det första vinet serverades öppet av Joka, en av landets allra främsta kännare av viner från Bourgogne. Helt klart ett underbart vin, först lite blygsamt fruktigt och med en försiktig ton av mineral, men efter en liten tids luftning i glaset mer självklart och typiskt. Och fantastiskt! Vinet var en 2005 Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre från distriktets allra bästa producent, Raveneau. Det spelar ingen roll hur många gånger jag provar familjens viner, eller hur många gånger jag besöker den faktiskt oväntat blygsamma domänen på en gata ett par stenkast från torget i den lilla mineralbyn - vinerna från Raveneau är och förblir magiska.

Eftersom jag hade bjudit in grabbarna (ja, och modiga Gertrud) till pastakväll, höll jag som bäst på att laga till första pastarätten när jag serverade första vinet. Det var mörkt i färgen, djupt fruktig men också markerat tanninstrukturerat med en lätt vaniljton från faten och en rätt långt fruktigt orientaerad eftersmak. Gissningar på Italien var kloka - men fel. Istället var det Spanien som var rätt, och en välbekant kompis från förr ... 2001 Calvario, en ren tempranillo från firman Finca Allende i Rioja Alta och en vingård med stockar planterade 1945. Från att ha varit ett totalt frukt- och fatdominerat vin för några år sedan, är vinet idag mer avrundat och till och mer polerat. Jo då, det passade utmärkt till den första pastan, finskuret lamm kokt i många timmar i vitt vin med lagerblad, lök och rosmarin, och därefter toppat med grillad rödlök, tomat och rikligt med färskriven parmesan. Vi tog ytterligare ett vin till denna rätt, en alldeles fantatisk cabernetdominerad blend från Spring Mountain Vineyards (för de flesta betydligt mer känt som skådeplatsen för TV-serien Falcon Crest) i Napa Valley. Det blev deras toppvin 2003 Elivette, dominerat till 88% av Cabernet Sauvignon och ett alldeles förtjusande rikt mörkbärigt vin med en för bergssluttningen tydligt mineraldriven stenrökig nyans och en fast och nästan europeiskt läckert stringent struktur. Det här är ... minst sagt ... ett kaliforniskt vin för den som älskar Bordeaux! Eller tvärtom.

Uteplatsen nästa - och årets totala blåsning. I glaset en fet, aprikos- och honungsfruktigt viting med stram mineralstruktur, rätt låg syra, måttlig till obefintlig fatkaraktär, och rätt lång och komplex eftersmak i stor, på gränsen till imponerande stil. I glaset, på riktigt (när facit hade avslöjats), ett japanskt vin av den obskyra druvsorten Koshu ... 2006 Gris de Koshu från firman Grace Wine (som faktiskt grundades redan år 1923!). Ja jävlar vad jag åkte på den - min självklart självsäkra gissning var ju en vit hermitage, Roussanne och Marsanne från gamla stockar i eländigt mager stenjord på en kulldjävel i norra Rhônedalen! Så kan det bli när Världsmästaren vill leka April med mig ... och jag ÄLSKAR att bli dragen på det här sättet. Det är det enda sättet att lära sig något nytt om den obegränsade vinvärlden.

I en uppkommen diskussion om druvsorten Zinfandel, som Gertrud tycker är fin, gjorde jag ett lika lyckat som misslyckat försök stt visa på vinstilens hållbarhet. En 1993 Zinfandel Monte Rosso från en vingård högt uppe i Mayacamas Mountain (men på Sonomasidan) som firman Ravenswood köper druvor från, hade i och för sig både fruktsötma, kropp och struktur kvar - men en dålig kork gjorde sig tyvärr alltför väl tillkänna. Vi övergav därför vinet och bytte glas till en bourgognekupa.

Nu stod Nebbiolo på menyn - helt passande eftersom jag hade bjudit in till pastakväll. Joka lät dekantera en underbart ren, modernt fruktig men ändå välstrukturerad och elegant 2004 Barolo Garblèt Sue från firman Brovia - för mig en helt ny bekantskap, dock mycket trevlig sådan eftersom jag kräver den renhet och fina blommighet som detta vin bjuder på för att tycka om den annars ogina druvsorten Nebbiolo. Detta vin öppnade helt klart mina ögon för både producenten och den högt hållna årgången 2004.

Men vad har sådan nyvunnen vurm med saken att göra när en alldeles magnifik, mogen och ypperligt komplex, auktoritär samtidigt som überelegant och blommig men ändå tryffeljordig 1982 Barbaresco från den då nyuppväckta hjälten Gaja spills upp i bourgognekuporna av en världsvan hand av Världsmästaren. Hade det funnits spår av tvivel på Barbaresco, eller Gaja, eller ens Nebbiolo - hade de varit fulltständigt bortblåsta av vinets sinnliga komplexitet. Nej, det var inget stort och övermäktigt vin - det var bara alldeles förtjusande. Inte minst till den gräddiga tagliatellen som hade koktats in i vitt vin, grädde, ett överflöd av smörstekt Karljohansvamp och grovt skuren Confit de Canard.
Det går faktiskt inte att tacka nej till sådan mat - inte ens kocken eller diskaren på Café Rotsunda mäktar med att stå emot den. Tack och lov fick båda prova varsitt välfyllt glas barbaresco till pastan. Personalvård? Helt klart!

Gertrud hade vid det här laget somnat i den stora vita soffan framför gäst-TV:n. Det krävs mer än en högljudd och kritisk (om än rättvis) röst för att matcha en helkväll på Café Rotsunda.
En sovande gäst i soffan, och två bourgogneälskande gäster på uteplatsen. Alltså ett kängurusprång till vinkällaren. En 2007 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från min alltid så högt hållna Domaine Robert Groffier trodde jag skulle slå knock-out på kvällen, men jag blev faktiskt överaskat besviken på den fruktsöta, onyanserade och fatkryddiga doften och smaken. Suck! Vinet åkte raskt tillbaka i flaskan för en förhoppningsvis bättre uppvisning dagen efter. Det jag hade väntat mig, så som jag mindres just detta vin från fat, och så som äldre årgångar provade vid unga åldrar alltid har bjudit på, var en mer stram och elegant fruktighet och komplexitet. Så blev det inte ... kanske provade vi vinet alldeles för ungt, kanske når årgången inte upp till mina högt ställda förväntningar.

Alltså blev det ett nytt besök i vinkällaren, och denna gång utan att spela roulette med olika vinhus och årgångar. Jag tog helt sonika fram en 1996 La Tâche Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti, ett vin som jag vid så många tillfällen tidigare hade lyft kvällar och middagar med. Den här gången räckte det med en kvart i karaffen för att vinet skulle börja blomma ut i en säregen prakt, ett djup och en längd som bara anstår de allra bästa vinerna från Bourgogne. Att mina vakna (och mycket erfarna) gäster skulle gissa på La Tâche hade jag inte tvekat en sekund på ... och så blev det också. Världsmästaren var "spot on" efter bara en minuts provande. Vi satt nästan tysta under den efterföljande timman som vinet fick chans att ligga kvar i de vida bourgognekuporna. Det är något märkvärdigt med vinerna från DRC!

Till sist, när musiken hade tystnat och Gertrud långsamt vaknade ur sin sköna sömn i soffan, och taxibilarna var på väg, avslutades kvällen med ett stärkande glas av Shareholders Reserve Alambic Brandy från den kaliforniska topproducenten Germain-Robin.
Så kan det gå, en helt vanlig pastakväll på Café Rotsunda.

Summering: 4 gäster, 9 viner och 16 Riedelglas