Middag den 31 juli

Återigen dags för "mitt-i-sommaren-middag" med vingänget. Vi började med en riktigt läckert stram, fortfarande ung men redan komplext rostad 1999 Cuvée Belle Époque från huset Perrier-Jouët. Det här är helt klart en av mina favoritchampagner, och det är tråkigt att man så sällan ser eller dricker den. Trots denna stilfulla öppning tog nästa champagne smaken och nyansering till en högre nivå, och det är inte konstigt eftersom det rör sig om en av de allra finaste champagner som görs - denna kväll 1995 Comtes de Champagne från huset Taittinger. Vinet är fortfarande ungt och stramt, friskt syrlig med en trevlig mineralton, just nu med bara en knappt urskiljbar nyans av den eukalyptusmjölk som är så typisk för detta vin med lite mer mognad. Som vanligt njöts vinerna till ett stort fat med lövtunna potatischips, och ikväll även med små smörstekta toaster med dillcrèmefraiche och Kalixlöjrom. Cat Woman tog med ett mognare bubbel, 1989 Brut Millésime från Louis Roederer, ett vin som idag har tydliga toner av nougat och torkad aprikos, lite krämigare än väntat, men faktiskt inte så moget som årgången visade sedan flaskan hade avtäckts. Som vanligt provas alla viner helt blint - diskussionen är minst lika viktig och intressant som smakupplevelsen. I alla fall på Café Rotsunda.

Första serveringen bestod av smörrostad brioche med grillat äpple, hyvlad ankleverterrrin, tryffelhonung och machésallat - rikt smakande, skönt fett och med en liten släng av sötma. Därmed behövdes smakrikare viner med en antydan av fruktsötma. Mina två viner, båda 100% Chardonnay, kom från Sonoma i Kalifornien och bröderna Morlet på sina respektive firmor. I första glaset en först sötaktig, smörig, kolalik och intensiv 2006 Ma Douce från Morlet Family Vineyards, ett vin som först upplevdes oförlöst och kanske inte helt nyanserat, men med en riktigt fint integrerad ek. Med luft växte vinets doft och blev mer och mer elegant under den halvtimma plus det stod i glaset - och därmed vann det uppskattning hos gästerna. Till anklevern var det dock alldeles perfekt hela tiden. Det andra vinet var en redan från början torrare och stiligare, men mer nötkryddigt ekig 2006 Cuvée Indigène från Peter Michael Winery. Även det vann med luftningen i glaset, inte minst tonades den kryddnejlikeliknande fattonen ner. Båda har en fin naturlig syra och är utmärkta exempel på stora men välgjorda chardonnayviner från Sonoma Coast, respektive Knights Valley i Sonoma.

Björnen hade vänligheten att ta med sig ett otroligt gott anklevervin - helt ovetandes om kvällens meny, men gammal vän i huset och med god känsla för krögarens stil. Vinet var moget, vackert gyllene, tydpiskt rieslingaromatisk i en mogen och mer komplext intorkad stil, och med en strålande balans mellan syra och den ljuvliga sötman. Den av ålder sargade etiketten talade om att det var en 1983er Rüdesheimer Klosterlay Riesling Auslese från Weingut Georg Breuer i Rheingau. Mums!

Mer vitt, och nu från Bourgogne (mitt tema för kvällen var Chardonnay och Pinot Noir). Jag ville visa att vit bourgogne av modernt datum inte alltid blixtoxiderar inom några år - ett annars välkänt gigantiskt problem i Bourgogne. Första vinet var en väldigt fin, elegant och mycket ren 1999 Puligny-Montrachet Premier Cru Clos de la Mouchère från fina firman Jean Boillot i Volnay. Här fanns inte ens ett spår av oxidation, vilket hade varit väntat, istället var vinet frint citrusfruktigt med en tydlig ton av kalkstensjorden och ostronskal. Det var också den sist nämnda nyansen som gjorde att jag ställde det först, för att lura gästerna att det var en chablis, och 2002 Chablis Grand Cru Les Clos från Domaine Laroche i glas nummer två. Visst fanns här tydliga chablistoner, inte minst sedan vinet hade avslöjats, men det var lite fetare och till och med lite smörigare än det första - och även nästa vin - trots att här fanns klassiska toner av mussel- och ostronskal. Flightens bästa vin - helt klart - var den alldeles fenomenalt täta men ändå eleganta, stramt friskt och mineraldrivet komplexa 2002 Meursault Les Luchets från toppfirman Domaine Roulot, en av de bästa i byn och (enligt mig) allra bästa vinvinsproducenterna i Bourgogne. Oj, vad detta vin var gott, och oj vad det växte i bredd, djup och intensitet under tiden det stod i glaset.

Till dessa viner serverades en hastigt bräckt gösrygg från Hjälmaren, med en smörig stomp av potatis som kryddats med persilja och finhackad ansjovis, och en smörsås av fiskfond, champagne (faktiskt en tredjedels flaska 2002 Taittinger som var kvar från två kvällar innan) och soltorkade körsbärstomater från min mors ekologisk odling. "Bättre fisk än vad den gamla göteborgaren kan laga", sa Björnen och gjorde high-five. Tack för varma ord!
Eftersom det var ett tag sedan Björnen var på Café Rotsunda, hade han haft godheten att i tillägg till ett strålande partyhumör och lika knivskarpa och reptilsnabba humoristiska bidrag som vanligt, kånka med sig ett antal flaskor vitt. Här bjöds nu mycket god, mogen och lite citruskaramelligt intorkat doftande 1983er Rüdesheimer Berg Schlossberg från Weingut Georg Breuer. Det var såklart ett utsökt vin, men saknade lite djup i mitten av smaken ... men det var gott ändå, inte minst till maten.

Så blev det dags för Pinot Noir, alla från min vinkällare. Först en oväntat intensiv, djup och mörkt bärfruktig och fortfarande lite ungdomligt knuten och sträv 2002 Don Miguel Vineyard Pinot Noir Cristina från Marimar Estate i Russian River, Sonoma. Med luft i glaset vann vinet lite mer generositet, och det här vinet (och Marimars andra också) behöver faktiskt minst fem men ännu hellre tio års mognad för att utveckla sin fulla komplexitet. Nästa vin förvånande mig än mer, för pinotvinerna från Hirsch Vineyards brukar inte imponera lika mycket som de som andra vinmakare gör av druvor de köper från familjen Hirsch. Jag fann denna 2002 Hirsch Vineyards Pinot Noir, som ligger intill den vingård som Marcassin äger ute i Sonoma Coast, vara alldeles strålande, den bästa någonsin från dem. Doften var stor, djup läckert körsbärsfruktig i en stil som inte ligger långt från vinerna från Morey-Saint-Denis i Bourgogne, dock med en lite sötare frukt och silkigare tanniner, men med en mycket fint livlig fruktsyra. Men vad gjorde det när tredje vinet formligan krossade sina två grannar. Gissningarna stannade kvar i Bourgogne, men nu på Richebourg Grand Cru från Domaine de la Romanée-Conti - faktiskt. Inte så dumt ... men vinet var mer sällsynt än det föreslagna. Djupet och längden var imponerande, tanninerna silkiga samtidigt som de gav vinet en fin struktur, och frukten i olika nyanser låg i flera lager. Vinet, 2002 Pinot Noir Kistler Vineyard Cuvée Catherine från Kistler (som bara blir bättre och bättre) i Russian River, tog oss alla med storm.
Gun och Lenny hade tagit med sig ett pinotvin som tyvärr var korkdefekt, men raskt plockade jag fram en frisk flaska av samma vin, det typiskt svalodlade kaliforniska, friska och körsbärsfruktiga 2007 Couloir Pinot Noir Monument Tree från Grant Family Wines och den högintressanta appellationen Anderson Valley långst upp i Mendocino County. De fyra pinotvinerna ackompanjerades av en kalvfilé, långsamt lågtemperaturstekt (90 grader) till perfektion, och serverad med ett ordentligt lass smörstekta kantareller och en utsökt sås kokt av ljus kalvfond, kantarellfond, vitt vin och en slösaktig mängd grädde. Tillbehör: klassikerna hasselbackspotatis och baconlindade haricots verts. Kan mat bli godare?
Don Daniele slog oss alla med häpnad genom att blint (såklart) lära oss att det faktiskt går att göra fantastiska viner av den ogästvänliga druvsorten Sagrantino. Vinerna från den (märkligt nog) hyllade firman Arnoldo Caprai går ju knappt att dricka ... i alla fall inte unga eller om man samtidigt vill njuta av vinet. Däremot var 2005 Montefalco Sagrantino Collealldole från Fattoria di Milziade Antano ett otroligt läckert, fint koncentrerat, mörkfruktig, djupt och smakrikt vin med en i och för sig påtagligt struktur, men med fullt mogna och otroligt väl integrerade tanniner. Varför ska så fantastiska viner vara så sällsynta? Produktionen ligger kring hundra lådor per år.

Nu skickade jag ut gästerna på uteserveringen för att röja bordet och göra iordning för ost och nästa vinservering. I glasen fick de med sig ett rätt sällsynt bordeauxblendsrosé från den nya toppfirman Kapcsándy Family Winery i Napa Valley, 2007 State Lane Vineyard Rosé. Vinet har en mörkrosa färg, en stor och rätt intensiv men väldigt god rödbärig doft och en för att vara rosé fyllig smak med god fruktighet, torr men samtidigt generös.

Till osten, en Morbier från affineuren Hervé Mons, blev det nya pinotviner. Först en i och för sig fint fruktig och smakmässigt godkänd men lite väl ekkryddig och därmed något obalanserad 2001 Musigny Grand Cru från Domaine Jacques Prieur. (Det var godare dagen efter, då ekkryddan hade lagt sig). Många resor bättre var en intensivt fruktiga (griotter), lite yppiga men också friska och läckert välnyanserade 2006 "Duende" Pinot Noir Gold Coast Vineyard från den rättvist superhyllade vinmakande sommelieren Paul Lato i Santa Maria Valley i den norra delen av Santa Barbara. Det här, liksom hans andra viner, är så förtvivlat välgjort och gott att man nästan blir tårögd. Vilken precision! Det mäktade faktiskt med att ställas sida vid sida med en stramare och mer rödblommigt aromatisk 2006 Bonnes-Mares Grand Cru från Robert Groffier utan att förlora stilpoäng. Med dessa två sista röda viner, stängde kvällens fantastiska pinotorige.

Björnen passade på att skänka upp kvällens mest udda vin, intressant snarare än gott och med en oroväckande tidigt uppkommen äpplig oxidationston. Vi log varmt när han avtäckte flaskan, som var en 2006 Chardonnay från Coteaux de Torgny, med det ovanliga ursprunget Vin de Pays des Jardins de Wallonie ... i Belgien. Hans 1971er Erdener Treppchen Riesling Auslese från Weingut Erben Heinrich Franz Schmitges i Mosel-Saar-Ruwer var mycket bättre, enkel och såklart fullt mogen, men ändå rätt god - inte minst till den sista ostbiten.
Oftast hinner vi inte med dessert - det beror väl på att vi har så mycket viner att prova och prata om. Men denna sommarnatt tvingade jag kvar gästerna (det var faktiskt inte så svårt att övertala dem), och kunde därför bjuda på jordgubbar marinerade i eiswein, apelsinskal och lite Cointreau, i all enkelhet toppat med lite vispgrädde. Middagens sista vin blev en sent skördad och kraftigt botrytsangripen chardonnay, ett enormt sött (cirka 280 gram per liter) och mäktigt men ändå underbart och silkigt strukturerad med en massiv söt, gul tropisk frukt. Vinet som satte punkt för middagen var det excpetionellt sällsynta 2005 Mr K The Noble Man från Sine-Qua-Non. Druvorna hade ägaren och vinmakare Manfred Krankl köpt från Alban Vineyards.

Kvällen tog dock inte slut - Björnen blev kvar på nattmat (framåt morgonkvisten), en tortellini kokt med rikligt med Karljohan och toppat med grädde och parmesan. Till det öppnade jag upp en 1999 Barbaresco Vigneto Starderi från La Spinetta. Det passade bra till pastan och snacket, men morgontimmen och alla tidigare viner satte stopp för orken att egentligen notera (eller klart minnas) vinets nyanser.

Summering: 8 gäster, 24 viner och 40 Riedelglas.