Manresa den 21 augusti

Sommaren resa till Kalifornien skulle avslutas på en restaurang som ”alla” säger ska vara en av de bästa i Kalifornien. Alltså värt en omväg en knappt timma söder om flygplatsen i San Francisco med extra övernattning och allt, tänkte både Mr Z och jag. På vägen ner från Napa Valley passerar man ju genom San Francisco, och gör man kring lunchtid måste man ju stanna och äta. Inom den disciplinen finns det ett närmast outtömligt utbud i denna fantastiska stad. Tiden var dock lite knapp – och därför valde vid fast food. Efter flera snabba och lyckade besök på den restaurang vi styrde mot, är vi båda övertygade om att det kanske är världens allra bästa snabbmatsrestaurang. Eller åtminstone en av de bästa!

Bilen styrdes därför till 49 Stevenson Street mitt inne i centrum av San Francisco. Att parkera bilen var varken svårt eller dyrt – det ligger nämligen ett bevakat parkeringshus mitt över gatan. Restaurangen heter Yank Sink och är kinesisk. Den är bara öppen lunchtid, och trots att den numera utbyggda matsalen är knökpackad med folk, behöver man inte boka bord. Här går det nämligen undan – minst sagt! Är det fullsatt, får du i alla fall bord inom en kvart.

Vi fick bord inom en minut, och i samma stund som Mr Z hade bänkat sig stod första maten på bordet. Yank Sink är specialiserad på deem sum, små kinesiska rätter (nej, glöm fyra små rätter på den lokala tjingtjongkrogen intill ditt jobb) av allehanda delikata råvaror. Ett tiotal tjejer rullar omkring på vagnar fyllda med nytillagade delikatesser, frågar vad man är sugen på, ställer snabbt ned allt det goda på bordet och gör en liten notering på bordsnotan. Inom 5 minuter hade vid närmare 10 rätter på bordet (totalt sett finns det ungefär 60 rätter på menyn). Det hela var över på 27 minuter – från det att vi öppnade dörren till restaurangen.
Vi njöt i fulla drag av shrimp dumplings, de mest fantastiska spring rolls jag har ätit (krispiga, varma och välsmakande), Peking duck slices med Hoisinsås, baked pork buns, sauted string beens (wow, knapriga, kryddiga) … bland annat.
Maten är fantastiskt god, vällagad och smakrik. Det här är autentisk kinesisk mat när den är som bäst. Alldeles billigt är det inte – 50 dollar per näsa betalade vi, inklusive en burk med läckert het och smakrik chiliröra att ta med hem - men det bör betonas att det rör sig om hög hantverksmässig kokkonst. Yank Sink är ett måste. Det bara är så.

Så kom vi då till den lilla charmiga staden Los Gatos söder om San Francisco. Vi tog in på hotellet och promenerade till den hyllade tvåstjärniga restaurangen Manresa där vi blev varmt och vänligt mottagna i dörren och visade till vårt bord. Krogen har ett 60-tal platser och är trevlig inredd. Eftersom vi hade middagsbord här hade solen gått ner, och det var mysigt med små ljuslyktor men lite väl mörkt i matsalen. (Våra bordsgrannar fick en liten ficklampa så de kunde läsa menyn).

Vi valde 95-dollarsmenyn med fyra rätter – efter orgien på Yank Sink vågade vi oss inte på den stora menyn för 160 dollar – och det lite ”bättre” vinpaketet för 95 dollar. Först fick vi en champagne, NV Brut från Diebolt-Vallois i Cramant, torr och frisk med en mycket ren doft av nypressade gröna äpplen och en fin ton av citrus. Sedan hände det faktiskt inget på närmare en kvart! Till slut fick vi in den första av två amuse bouche, en sötsyrlig och av basilika något kryddig gazpacho av jordgubbar med ett litet inslag av rostade nötter. God och lite annorlunda, men egentligen lite för söt för champagnen och som inledning på en måltid. Nästa aptitretare var betydligt roligare – ett ägg som hastigt hade bakats i sitt skal till en krämig och inte helt stannad konsistens och sötsyrligt smaksatt med sherryvinäger och ett stänk av lönnsirap. Utsökt gott.

Sedan tog det ytterligare stund innan brödet kom – ett väldigt gott surdegsbröd – och därefter ännu en liten stund innan våra förrätter kom in. För min del blev det en alldeles makalöst god sashimi av japansk havsabborre, förnämligt smaksatt med olivolja med små nyanser av citrongräs, ingefära och gräslök. Aldrig tidigare har jag ätit en sashimi eller carpaccio eller tartar av fisk som varit så perfekt som denna! Vi hade bett om lokala viner – varför dricka europeiskt när man är i USA – men sommelieren insisterade på att jag borde prova 2007 Albariño från Pazo de Señorans, en av de bästa firmorna i Rias Baixas. Så blev det – och visst var det elegant citrusblommiga och friska vinet alldeles perfekt till min sashimi.
Mr Z fick också en fantastisk förrätt, blandade skaldjur i en grön tomatbuljong med lite örter, och till det en riesling från Mosel som var absolut briljant till skaldjuren.

Därefter fick vi amerikanska viner, Mr Z en strålande stram och frisk 2006 Sauvignon Blanc från firman Scholium Project som leds av den innovativa vinmakaren Abe Schoener som satt som handen i handsken till hans albacore (en tonfiskart) som serverades med havsborrar och en fin confit av melon och lite mandel. Jag valde en lokal torskfisk, hastigt bräckt på skinnsidan och ugnsbakad (aningen för mycket) och serverad med rostad zucchini, en buljong med en spets av saffran och en utsökt kräm av mild vitlök. Det var i grunden en rätt elegant och god rätt (men lite för salt). Hur sommelieren tänkte begriper jag dock inte – in kom en fatrökig, popcornrostad och smörsöt 2005 Home Ranch Chardonnay från i och för sig storartade firman Ridge i Santa Cruz Mountains. Jag är inte vidare förtjust i vinet, och inte blev det bättre av att vinet slog ihjäl den fina fiskrätten.

Bättre matchning blev det till kötträtten, ett fantastisk mört och smakrikt confiterat lamm och lammtunga med bönor och en syrlig yoghurt som balanserade lammfonden. Rätten var i sig försvinnande god och vällagad, men de andades kanske inte stjärnkrog om den. Vinet därtill, 2006 Syrah Pisoni Vineyard från Antiqvas, var en ny bekantskap för mig, och det var typiskt syrahkryddigt med inslag av lakritsrot och torkade örtkryddor, men också en aning reduktivt. Det hade vunnit på att luftas lite mer, noterade jag under tiden jag drack ur glaset.
Mr Z valde en ugnsrostad spädgris (Mr Z är förälskad i mat av gris – han kommer aldrig bli en god muslim) med en otroligt god boudin noir och fint tillagad sommarkål. Han fick en 2007 Sonoma Coast Pinot Noir från firman Flowers.

Som den chokladtorsk jag är fick det bli en tartine på mörk choklad och hasselnötter (något för hård, tyvärr) med en frisk och kakaoaromatisk mörk chokladsorbet som serverades med en mjölkcurd och granité på rödbetor. Innovativt och rätt gott – men utan finess. Sommelieren måste ha rökt på lokalt gräs innan han valde vin. In kom en stor Riedel bordeauxkupa, i vilken han spillde upp en god portion av 2004 Merlot från Corte Riva (vineyard manager på Pride Mountain) i Napa Valley. Vinet går i samma massivt mörkfruktiga merlotstil som vinmakaren Bob Foley, som tidigare gjorde Prides viner, alltid har hållit sig till. Vinet får godkänt som vin betraktat – till en rejäl välhängd köttbit, men inte till en chokladdessert. Stolpe ut och gul kort för sommelieren!
Mr Z tog högvinsten i en pralin av pekannöt och kaffe med nygräddade beignets, och till det en formidabelt intensivt, silkigt söt men ursprungstypiskt frisk 2006 Late Harvest Chardonnay från Baron i Sonoma Coast.

Manresa är definitivt en riktigt bra restaurang, och jag återkommer gärna hit, men efter detta (mitt första) besök ställer jag mig inte i ledet och hyllar dem som en av de allra bästa krogarna i Kalifornien. När jag går på en restaurang första gången, brukar jag ofta låta sommelieren välja vinpaket, just för att få grepp om hur man tänker. Krogens ambition är mycket hög, inget snack om det, men Manresa verkar vara ännu en av de väldigt många bra restauranger där köket vida överträffar matsalspersonalen. Varför ska det så ofta vara så?