Magnum Dinner 2008

I morgon bitti bär det av till Napa Valley för ett par veckors ihärdigt provande och besök på dalgångens allra bästa restauranger. Det blir säkert en och annan restaurangrapport därifrån, kan jag tro.
Men snart stundar sista helgen i augusti, och den är sedan åtta år tillbaka vigd till The Magnum Dinner, ett drygt 20 man stort gäng med sommelierer från Sverige, Norge, Finland, Danmark, Tyskland, Frankrike, Spanien, Ryssland och Österrike som årligen träffas för att prova mängder med vin, umgås och ha trevligt och slutligen njuta av en fantastiskt avsmakningsmeny med viner serverade blint ur magnumflaskor. Varje sommelier tar nämligen med sig en (eller ibland två) magnum av något häftigt vin - och den för eventet ansvariga sommelieren sätter utifrån dessa viner ihop en spännande meny.

Allt sker i lekfullhet, med blindprovning, diskussioner och gissningar. Och kul har vi, såklart. Nu när årets Magnum Dinner står på tröskeln (i Tyskland denna gång), tänkte jag fräscha upp minnet från fjolårets middag som jag stod värd för. Det är alltid kul att titta igenom gamla middagar - vilket egentligen är den viktigaste anledningen till att jag lägger ut det här på bloggen.

Som vanligt började helgen med en get-together på fredagen, på Café Rotsunda denna gång, med en nästan aldrig sinande ström av det ena fantastiska vinet efter det andra. Jag lämnar dem åt sidan nu, men minns bland annat en fullt mogen och helt intorkad 1975 Château La Mission-Haut-Brion (en gång i tiden en 100 poängare), en alldeles förtjusande stram och aromatiskt 2004 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureueses från Robert Groffier (inget problem med att det var en 2004:a, tvärtom!) och en intentisvt mörkt körsbärfruktig, något kryddig, ung och ännu inte utvecklad 1997 Pinot Noir Marcassin Vineyard från hypade men inte alltid toppenbra Marcassin i Sonoma Coast.

Alla viner som härefter presenteras serverades alltså ur magnumflaskor. Middagen började med en alldeles fantastisk, fortfarande ung och lite återhållen och frisk 1998 Comtes de Champagne från Taittinger. Därefter bjöds en större, mer utvecklad och delikat rostad 1988 Dom Pérignon från Moët & Chandon. Jag kinns att jag hade svårt att välja vilken av de två jag föredrog - och eftersom viner aldrig blir svartsjuka på varandra, valde jag faktiskt båda - just för att båda var så förtjusande. Det blev visst lite små tilltugg till champagnerna.

Första rätten var en halstrad terrin på pilgrimsmusslor med smak av ostron, persilja och fänkål, en himmelsk på gränsen till sensuell förrätt. Fyra viner serverades (blint som sagt var, med en sommelier som presenterade vinet utifrån sina provningsnoteringar, och även gissade på vad det kunde vara, innan alla andra sommelier tillåts komma med sida kommenterar). Det första vinet var rätt ointressant, egentligen ett helt felaktigt val för en middag som denna, 2003 Sancerre Les Monts Damnés från Cotat, ett rätt slappt och fett vin med söt citrus men utan stringens. Årgångstypiskt, möjligen. Jag gav heller inte nästa vin särskilt många lovord, även om det var typiskt och rätt gott, 2002 Savannières Clos Papillon från Domaine des Baumard. Jag har sällan fått gåshud av vinerna från denna appellation, jag förstår helt enkelt inte storheten i dem, även om 1988 Savannières från Clos de la Coulée Serrant faktiskt var riktigt fin och förvånansvärt pigg för sina 20 år. Det självklara vinet i denna servering, och fullträff till rätten (som jag lät designas just för detta vin) var en magnifik 1990 Chablis Grand Cru Les Clos från Dauvissat, en av de allra bästa producenterna i Chablis. Visst diskuteras det vilt och även korrekt att vita bourgogner oxiderar för snabbt, men det gäller faktiskt yngre (modernare) viner mer än de som gjordes förr på ett litet annat sätt. Chablis av rang behöver dessutom gärna 10, eller hellre 15 års lagring för att nå yppersta mognadskomplexitet. Särskilt ur magnum.

När vin var korkdefekt, och det var ju tråkigt om än ingen katastrof eftersom vintyp och årgång var lite "enkel" i sammanhanget: 2003 Albariño Selección de Añada från en av de bästa producenterna i Rias Baixas, Pazo de Señorans. Därefter två oerhört sällsynta viner från Sine-Qua-Non - man ser nästan aldrig magnumflaskor från dem. Det första av dem var mäktigt rikt, nästan visköst, generöst fruktigt med en liten släng av botrytis, men helt torrt och med en lätt rostad fatnyans. Vinet, 2001 Rien Ne Va Plus (100% Roussanne) nu på att nå full mognad. Det andra var en fortfarande ungdomligt stram och elegant men kraftfull äldre årgång, 1999 Tarantella (Chardonnay, Roussanne, Viognier). Det var helt klart det bästa av de två! En variation på anka och anklever med lite färska kryddörter satt fint till.

2006 Pinot Noir Rustenberg från Weinbau Wenzel i Rust, Österrike, blev en ung, rödfruktig och oväntat bra inledning på pinotserveringen. Pinot Noir är (tycker jag) en av de mest lyckade blå druvsorterna i Österrike, och Wenzel är en mycket pålitlig producent. Men med två mogna viner, direkt från den svala vinkällaren på Domaine de la Pousse d'Or i Volnay, stal fokus från österrikaren. Jag minns faktiskt inte vilket av dem som jag höll högst, det var urgogda båda men inte stora; 1993 Volnay Premier Cru Les Jarollières och 1991 Volnay Premier Cru Clos de la Pousse d'Or. Bäst i test, för sin lite stramare profil, tydligare mineralton och mer komplext utvecklade fulländning, var 1988 Volnay Premier Cru Champans från den i byn Volnay legendariska Domaine de Montille. Det var vi nog alla överens om. Till dessa sensuella pinotviner serverades en glaserad gårdsgriskind med sommartryffel, rödbetor och vattenkrasse.

Mer tryffel blev det i nästa rätt, ett gotländskt unglamm med morötter och en vinspetsad lammfond med färska örter. Det första vinet av fem i denna servering var en alldeles bländande bra, tät och fruktig men moget komplex och stramt strukturerad 1989 Viña Pedrosa Gran Reserva från Bodegas Hermanos Perez Pasquas - enligt många av oss ett av de finaste vinerna på kvällen. Det här är en av mina givna favoritproducenter i regionen. Nästa vin var förvisso gott och mörkfruktigt med en liten kryddighet, men inte stort, och så brukar det heller inte vara: 1990 Domaine de Trévallon från Provence. Det var en stor besvikelse att min 1976 Cabernet Sauvignon Martha's Vineyard från Heitz Wine Cellars i Napa Valley (det var på den här tiden Heitz var riktigt, riktigt bra!) var lite trött - inte korkad, men bara lite oren och väg utför. Helt klart fanns det stora men väldigt mogna kvaliteter i vinet. Shit pommes frites!
En rätt god 1978 Château Brane Cantenac från Margaux, också den fullt mogen men ändå trevlig, fick se sig rejält påsatt av efterföljande vin som helt klart intog en topposition när vi summerade kvällen. Det var ett mäktigt vin, djupt och koncentrerad med klassiskt stor bordeauxkostym gjorde sig denna 1988 Château Haut Brion alldeles utmärkt till lammet tack vare tryffeln. Det var förtvivlat gott, och vinet stod sig väl och till och utvecklades i den stora bordeauxkupan under den halvtimma jag kunde behålla de välskänkta 8 centilitrarna. Fasen också att det inte var en dubbelmagnum!

Jag har inte riktigt koll på det vinet som sedan serverades, annat än att det kom från Sydafrika och var modernt och generöst fruktigt i en mycket ren stil (inget rökigt här inte) med en fin och troligen rätt dyrbar fatkryddoghet. Vinet var en 2005 Allée Bleu l'Amour Toujours, och jag fick aldrig grepp om vad det var för vin. Blindprovning till och med sedan flaskan hade avtäckts. Jo, jag tackar jag! I min noteringsbok var den alldeles för unga, men imponerande 2004 Ermitage Pavillon från Chapoutier kvällens allra finaste och mest komplexa vin. Det formligen skrek av granitmärkt terroir om vinet, och frukten var föredömligt ren och mogen, men på inget sätt söt. Logiskt sett borde det här vinet utvecklas sagolikt väl under de kommande 10-15 åren. Vi drack dessa två unga och lite kraftigare vinerna till en hjort (tror jag det var) med inslag av svamp plockade i de lokala skogarna.

Nästa vin passerade heller inte obemärkt. För flera av gästerna var det kvällens vin, och jag sällar mig gärna till den skaran, godisgris som jag är. Det var en söt, kristallklart rent fruktig och frisk 2005 Johannisberger Klaus Riesling Beerenauslese från Prinz von Hessen i Rheingau, ett fullkomligt bedårande vin som satt gjutet till de svenska ostarna (har nu glömt vilka det var), där en av dem var av blåmögeltyp. Ett perfekt balanserat fruktsött tillbehör blev den brygga som gav vinet full pott till osten.

Det söta tog inte slut med denna sötvinare. I nästa glas skänktes en mäktigare, mer koncentrerat fruktig, sötare och lite kryddigare 2004 Gewurztraminer Séléction de Grains Nobles från Albert Mann i Alsace. Visst, det var otroligt gott (jag tycker att den vinstilen i sig är en av de mest intressanta i Alsace), men det nådde inte upp till det föregående rieslingvinets elegans. På temat omöjligt sällsynta viner blev kvällens sista vin det mest unika. En av sommeliererna hade fått Blaxsta Vingård utanför Flen att specialbuteljera en 2003 Vidal Ice Wine, ett vin som förenar en stor koncentration av sötmogen och till och med kanderad frukt med en liten ton av akaciahonung, en frisk syra och en viss blommighet. Det är inte vidare komplext, dock rätt gott och spännande ur provningsperspektiv. Och det, liksom gewurztraminern, passade väldigt bra till den blandade desserten, där vit och ljus choklad slog följe med hjorton.

Om jag var mätt och lite skönt salongsberusad?
You bet!