Skärgården den 31 maj

Dags att packa kylväskor, vinlådor och badkläder för säsongens första tripp i skärgården, den här gången uppstyrd av kapten Tom Nicola. Besättningen bestod, utöver honom, av sju vinsugna sjömän med bus i blicken och vinfest i sinnet.

Första bubbelvin blev 1996 Brut från Henriot som Sir Ausonius med skicklig hand öppnade på stadsskärgårdens måttliga vågor. Läckert brödig, torr och årgångstypiskt frisk med begynnande mognadstoner som rågbröd och honung. Nästa bubbel var betydligt enklare, men ändå lättsamt publikt och gott för sitt modesta pris, NV Bin 30 Sparkling av Chardonnay, Pinot Noir och Shiraz från australiska Lindemans. Lättdrucket var det dock och utan vidare kommentarer om vinet öppnades nästa champagne upp, och den var betydligt stramare och friskare, 2004 Blanc de Blancs Brut från Deutz, en given favorit vars stringens och syra spritter i alla skrymslen i munnen. L12 stod för den flaskan. Gott, gott, gott!

Tillbaka till enkelt publikfrieri från Lindemans, denna gång med NV Brut Cuvée Bin 25, som var okej och drickbar men inte så mycket mer än så. Dock ett utmärkt studentbubbel i tider som dessa. Nej, nu krävdes champagne, och den som korkades upp av L12 var helt underbar. Efter att ha gått i lära hos Anselme Selosse, började Jerôme Prévost göra egen champagne, och stilen på hans NV La Closerie Les Béguins gick helt klart i läromästarens smakspår. Torr, fet och lite lätt nötig, förmodligen med en litet inslag av fat (mer texturen än doften och smaken), och läckert blommig och honungsfruktig med en fin nyans av bröd. Just ja, vi fick ju såklart lite tilltugg till bubbelvinerna, tunt skivad lufttorkad skinka, mozarella, tomat och sallad i härligt gott, segt surdegsbröd. Innan vi lade till på den lilla holmen ungefär 2 timmars båtfärd rakt ut i skärgården (efter tidigare utfärder har vi döpt holmen till Montrachet), tog vi en snabb smak av 2004 Thomas Hyland Chardonnay från Penfolds. Inte stor, men helt okej, med mindre ek (stavar) än i tidigare årgångar men med en lite sötaktig vaniljighet.

Medan Diamond Lager kastade ankar, kapten Tom Nicola styrde in båten mot klipporna, hoppade L12 i land och förtöjde båten. Sedan blev det såklart full aktivitet i fältköket och fältvinkällaren. Två vita kaliforniska chardonnayviner korkades snabbt upp, den första 2006 Chardonnay från Chateau St Jean i Sonoma, som var alldeles för ekad och därmed saknade finess, och den andra en mer elegant, klassisk och tydligt friskare 2007 Napa Valley Chardonnay från Stags Leap Winery - som var påtagligt bättre. På hällarna dukades upp rikligt med skagenröra, bröd och ta mig tusan ett kilo löjrom. I all enkelhet, med den feta Napa-chardonnayen, blev det en riktigt skön och passande start på ölivet medan grillen tog sig.

Pinot Noir stod på tur, en föga intressant och för ekkryddig och sötfruktig 2007 Pinot Noir från Chateau St Jean i Sonoma, och en avgjort bättre strukturerad och elegantare sötrödfruktig 2006 Pinot Noir från Etude, med druvursprung i svala Carneros. Den var rätt god, men (om man är kräsen) lite väl fruktdriven för att vinna finesspoäng. Här ute på den soldränkta ön satt den dock bra!

Från Etude kom också en rätt hygglig 2005 Napa Valley Cabernet Sauvignon, som kombinerade generös mörk bärfrukt med ett lätt gräsigt inslag, en tydlig men ändå välintegrerad fatkrydda och en fast med mogen struktur. Nu när majskycklingen och den gröna sparrisen var färdiggrillad, och vi dukade upp sauterad färskpotatis, kokt vit sparris, och smörstekt svamp, och till det god bearnaise, passade vi på att öppna en bunt shirazviner från Penfolds. Det första var den rätt stora 2001 St Henri Shiraz, som nu med några års mognad bjuder på ett betydligt större elegans än i sin nykläckta fruktmassiva barndom. Jag är ingen stor fantast av australisk shiraz, men helt klart passar de till rustik och smakrik grillmat som den vi åt. Dessutom tycker jag att den här typen av viner bör lagras i fem till tio år. Idagsläget är denna 2001:a riktigt trevlig, men silkiga men inte slappa tanniner, och en mer nyanserad frukt som inte bara är söt och lakritskryddig. Den ställdes mot en mindre, men faktiskt rätt elegant och fint mogen (dock med potential att växa vidare) 2001 Kalimna Bin 28 Shiraz. Även den har utvecklats positivt med lagringen. Jag höll den som något mer intressant än 2004 Kalimna Bin 28 Shiraz, som i och för sig bjuder på en utsökt mörk vildhallonfrukt i sin unga intensitet. I den senast lanserade årgången bjuder 2006 Kalimna Bin 28 Shiraz på en sötare och mer undomligt massiv fruktighet. Helt okej, men jag föredrog de två något mognare årgångarna. Som väntat.

Stekheta, mätta och lagom "sköna" blev de bad i det uppfriskande havet, skulle tro att vi flöt omkring i en 18-gradig sjö. Välbehövligt, minst sagt.

Mer vin, nu en ljuvligt mogen, komplex och nästan helt torr 1990 Rheingau Riesling Spätläse Rosasilber Trocken på historiska Schloss Vollrads. Vinet hade en lätt klädsam nyans av botrytis, men ingen direkt ädelsötma. Den fick gå till ostarna, en nästan rinnande och perfekt mogen Langres, en utmärkt Camenbert och en oigenkännlig rackare som hade fått solsting och mer eller mindre flöt ut på tallriken. Jag återgick istället till vinet, som hade tagits av Diamond Lager.

Näst på tur stod 2005 Napa Valley Merlot från Stags Leap Winery, sötknäckig och lite fatkryddig i en publik och inte vidare komplex stil, men passande till picknick och lite mer rejält tillyxad mat. Sist upp i glaset kom 2000 Château Moulinet från Pomerol, ett av fjolårets Nobelviner. En skärgårdsö är kanske inte rätta elementet för ett mer nyanserat vin som detta, men dess mörka och hyggligt täta bärfrukt och fint sandiga struktur gjorde sig ändå rätt bra.

I kvällsolen njöts sedan iskall Newcastle Brown Ale i stora klunkar direkt ur flaskorna. Tänk vad det är gott med öl! Men det klart, det dröjde ju inte länge innan vinklockan ringde igen, och därför skickades korken ur en alldeles fantastiskt god 2005 Gevrey-Chambertin Aux Echézeaux från magiskt skickliga Fourrier, en byns allra bästa producenter. Sötyppig, rosenaromatisk, frisk och ungt stram med sammetslena tanniner och en formidabel och lång eftersmak. Det var ett utmärkt sätt att stänga kvällen på.

Dagen innan hade Robinson final på TV. Jag följer aldrig serien, men under stundum står TVn på och visst har jag sett en och annan glimt av programmet. Det som slår mig är hur mycket alla gnäller på att vara på den förbaskade ön. Av detta gnäll förstår jag inget - och det gjorde ingen annan heller som var på Montrachet-holmen den här dagen.