Middag den 20 juni

Pete, en god vän som njuter av livet och de allra bästa kaliforniska vinerna, är på långbesök i Sverige. Tillsammans med gemensamma vännen Gun blev det en underbart spontan middag med en meny hastigt skjuten från höften.

Först provades snabbt igenom gårdagens slattar, där 2005 Riesling Smaragd Achleiten från Prager stod sig utmärkt och var ”den allra godaste riesling jag har provat” (enligt Pete). Det fanns också en släng kvar av 2005 Russian River Pinot Noir från Kosta-Browne, vars viner oftast är lite väl stora för att ha finess. Men nu, dagen efter, stod sig den till en femtedel fyllda flaskans innehåll alldeles utmärkt, och vinet var till och med elegantare idag än då det var nyöppnat. Nästa gång jag serverar viner från Kosta-Browne ska jag lufta dem rejält – något jag annars är mycket försiktig med när det gäller Pinot Noir (vill inte vädra bort vinets mer elegant bäriga och blommiga primäraromer).

Dagens vinlista inleddes med 2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Lavaux-Saint-Jacques från Denis Mortet. Hans viner får ofta kritik att vara för stort fruktiga och även aningen ekiga, därmed inte särskilt eleganta. Men bjuder man vänner som också har en kalifornisk smakpreferens på detta vin låter beskrivningen annorlunda (på Café Rotsunda provas alla viner alltid blint). Alltså dök det upp ord som elegant, parfymerad rödblommig doft, intensiv, torr och frisk, fin tanninstruktur, viss mineralkänsla – ja, allt det där som elegant pinot ska vara. Och gissningarna var Oregon, eller möjligen Bourgogne.
Till detta åt vi en toast med en sallad av confit på anka, champinjoner, strimlad grönsallat och ärtskott, smaksatt med fin olivolja och en gnutta tryffel.

Nästa röda vin var nog det sällsyntaste som har serverats på Café Rotsunda. Åtminstone ett av dem. För att få tillgång till det, måste man vara medlem i den ytterst exklusiva klubben Napa Valley Reserve som grundades av Bill Harlan men idag också samägs av Screaming Eagle. Antalet medlemmar är litet, och medlemskapet kostar idag 150 000 dollar! Pete, som var en av de första medlemmarna, dekanterade och blindserverade den första årgången, 1997 Napa Valley Reserve. Vinet var storslaget, intensivt och förföriskt bordeauxliknande elegant men med ett större djup, nu med en fint begynnande mogen rostad och försiktigt stallig nyans och i smaken finns en tydlig känsla av bergsfrukt. Jag trodde vinet var Dalla Valle, fast ändå påminde det om Harlan Estate. Och nog var det så, även om det aldrig har avslöjats, att man i denna första årgång blandade i en inte oansenlig mängd druvor från Harlan Estate. Jag håller detta vin som bättre och mer elegant än 1997 Harlan Estate. Jösses vilket vin!

Ur min egen karaff skänktes en för tre timmar sedan dekanterad 2001 Le Désir från Verité i Alexander Valley, Sonoma. Vinmakaren Pierre Seillan, en av de allra skickligaste i Sonoma (och Kalifornien) på gebitet bordeauxdruvor, är fullkomligt driven av terroir och menar att det i Kalifornien finns flera typer av jordar, lägen och mesoklimat än det finns någon annanstans i världen. Kanske har han rätt. Detta vin, som är ett i hans trio av bordeauxtolkningar, har hämtat sin inspiration från St-Emilion. Cuvéen består av cirka 45-50% Merlot, 40% Cabernet Franc och resten Cabernet Sauvignon. Doften är mörk och intensiv, koncentrerad med ändå elegant klassisk, och av de nya ekfaten känner man knappt något. I munnen noterar man tydligt den strama strukturen av tanniner, syror och mineral från de magra vulkaniska jordarna uppe i Alexander Mountain, och vinet är såklart (alldeles för) ungt och lovar gott. I glaset växer det fantastiskt under en timma, och vinet bjuder till slut på en komplex ton av tryffel.

Under tiden som risotton slutfördes och smaksattes med rostade kronärtskockshjärtan och hastigt olivoljestekta små körsbärstomater, lite vin och en generös hand av färskriven parmesan, serverade Gun ett stort, djupt fruktigt och silkigt strukturerat vin ur sin karaff. Det var uppenbart gott, ambitiöst och seriöst, och definitivt Napa Valley. Pete och jag vred länge på våra gissningar, och fick inte ihop den sötmogna frukten med den fina mineraltonen, de väl integrerade faten och de fint mogna tanninerna. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad när flaskan avtäcktes – 2005 Napa Valley Red Wine från Pahlmeyer. Detta cabernetbaserade vin som huvudsakligen görs av druvor från den egna vingården uppe på Atlas Peak, har nog aldrig varit finare än i denna (ännu för unga) årgång.

Vi njöt av de kraftiga vinerna till den krämiga risotton, som serverades i stora djupa tallrikar med perfekt stekta kycklingbröst från friland i Skåne. Bara lätt toppat med flingsalt och ett par stänk citron. (Saltet och citronen för den goda smaken såklart, men också för att lite bättre integrera de tuffa vinerna tanniner, vilket också den krämiga texturen i risotton gör.)

Eftersom Pete egentligen inte håller Pinot Noir särskilt högt, medan Gun gör det, kändes det helt rätt att öppna upp en riktigt trevlig kalifornisk pinot, 2003 Pinot Noir Cuvée Alyce från den lika trevliga som fantastiska Stephen Hansel som driver firman med faderns namn, Walter Hansel, i Russian River. Denna toppcuvée är rik och intensivt hallonfruktig med en ljuvlig rosenarom, en silkig kropp och ursprungstypisk syra - och en alldeles underbar och sensuellt inbjudande lång eftersmak. Gun älskade den, och till och med Pete tyckte vinet var strålande!

Som vanligt när en vän för första gången blir gäst på Café Rotsunda, erbjuds ett önskevin. Pete ville ha något av rhônedruvor, och så fick det bli. Vinet dekanterades och bjöds blint. Färgen var mörk, fortfarande ung och tät, och doften var massiv och nästan explosiv i sin kraft, sitt djup och sina kryddiga och mörkfruktiga övertoner. En ton av vanilj och dyr ek fanns mitt i frukten, men den hörde perfekt hemma i doftpaletten. I munnen var vinet lika intensivt och övertygande, med fasta med ändå silkeslent polerade tanniner, och av eken fanns bara en lätt krydda. Eftersmaken var alldeles enastående – och lång. Jag har följt det här vinet sedan fatprov i vinkällaren, och genom många flaskor sedan lanseringen för några år sedan, och det har alltid varit fenomenalt gott! Så vad var det då? Jo, 2002 Just For The Love Of It från Manfred Krankl och Sine-Qua-Non. Om man kan älska ett vin, älskar jag detta!

Vitt vin behövdes, både som uppfriskning och till osten, en 30 månaders Comté som serverades i all enkelhet med fin tryffelhonung. Ostens fina sälta och mjölksötma, toppad med honungens sötma, brukar bilda en perfekt balans till fylliga, men ändå strama chardonnayer. I vårt fall blev den en 2004 Chardonnay McCrea Vineyard från Sonoma Mountain och firman Kistler. Fet och stram på samma gång, frisk och fruktmättad också för den delen, och med en lite kryddig men ändå väl integrerad fatton. Det var en absolut perfekt avslutning på kvällen.

Det låter kanske märkligt att man har exklusiva råvaror som confit på anka, tryffel, tryffelhonung och Comté hemma bara sådär, men så är det på Café Rotsunda. Här är vi beredda på lång belägring, antingen av fiendemakt, men ännu hellre av vänligt sinnade gäster!

Summering: 3 gäster, 7 viner och 9 Riedelglas.