Bortamatch den 3 juni

Jaha, så var man på igen - men det blir så när man jobbar mycket och helt plötsligt lyckas vika en hel vecka åt att bara festa och njuta av livets skafferi.

En vacker försommardag som denna fick det bli rosévin som start, närmare bestämt 2007 Lacrima Rosa från anrika Mastroberardino i Kampanien i Italien. Vinet görs till 95% av Aglianico och resten Piedirossi, och jäses med några timmars skalkontakt i ståltankar till ett vackert rosafärgat vin med lite försiktig och närapå elegant (kanske lite neutral) doft och en mjukt rödfruktig smak med en hint av bärsötma och spårämnen av druvans annars välkända bitterhet. Aptitretaren blev fantastiskt god, och väldigt lyckad till vinet - en friterad tartar av pilgrimsmussla med Serranoskinka, en kräm på Comté och en sötsyrlig dressing av äpple.

Från Mastroberardino kom också nästa vin, 2006 Greco di Tufo Novaserra, ett vin som görs utslutande av den historiska grekiska druvan Greco, och som bjuder på en fet gulfrukt med nyanser av citronskal och plommon. Av de fat som musten är jäst i finns bara en knapp förnimmelse i form av en polerad textur, och istället är det en ren fruktighet som har bevarats tack vare lagringen i ståltankarna. Tack vare den vulkaniska jorden har vinet fått en fin spets av mineral, och vingårdens lite svalare och högre inlandsläge har också främjat syran. Vinet utgjorde sin del i den kanske bästa kombinationen under kvällen ... en smakrik och krämig skaldjursrisotto med en antydan av sötma från skaldjuren (vilket gifter sig utmärkt med vinets rika frukt), som hålls i balans tack vare sältan från parmesanosten. Ett pikant och lyckat inslag var fänkålen, alltid god till många av Medelhavsländernas vita viner.

Till nästa rätt, en grillad hälleflundra med lättkokt Gotlandssparris, ångande nykokt färskpotatis och en klassisk vitvinssås, togs vinerna från Bourgogne. Det första vinet kom från en för mig i år ny bekantskap, Domaine Barraud i Mâconnais. Denna lilla familjedomän (8.50 hektar) gör en svit av utsökta och förhållandevis billiga vita bourgogner, de flesta av dem urgoda utan att vara stora, och en del av dem på nivå med rätt bra viner från Meursault. I glaset skänktes det upp en ung, något fet och årgångstypiskt elegant 2007 Mâcon Vergisson La Roche från en 26 år gammal vingård på en högre sluttning med mager kalkstensjord. Jag tyckte vinet var gott och passande till hällenflundran, men det bättre av de två var tveklöst 2007 St-Aubin La Princée från den knappt 17 hektar stora familjefirman Domaine Hubert Lamy - en av få stjärnor i den något bortglömda byn Saint-Aubin. I detta vin bjuds mer stringens, friskare syra, torrare frukt, större komplexitet och mer mineral - och av alla dessa anledningar höll jag vinet som bättre. Precis som väntat vann vinerna på att med tid blomma ut i glasen, och särskilt fina var de vid 15-16 grader ... den enligt mig optimala temperaturen att servera bra vit bourgogne vin. (Och röd också för den delen).

Det blev bara två röda viner den här gången, och de var väldigt olika. Först en ung och ännu helt oförlöst och därmed lite svårbedömd, till och med nästan snipig 2006 Château de Valois från Pomerol, gjort till 80% av Merlot och 20% Cabernet Franc och uppfostrat i en tredjedel nya 225 liter små ekfat under 15 månader. Frukten är förvisso mogen och mörk, mer åt det finstilta hållet till än det kraftiga, och tanninerna biter ifrån rätt tydligt - tills de möter den krämiga konsistensen från potatispurén. Jag är inte helt övertygad om vinets potential, trots att priset är förhållandevis lågt för ursprunget förväntar jag mig lite mer djup i smaken. Jag tror nog att det mesta i balansen kommer på plats under de kommande tre fyra åren, men något stort och vin kommer det aldrig att bli.

Jag tyckte bättre om 2005 Aglianico del Vulture Gudarrà från den nyetablerade producenten Bisceglia i Basilicata. Ägaren är framgångsrik i livsmedelsbranschen och blev så överrumplad av ett vin av Aglianico att han helt enkelt blev med vingård och vineri för några år sedan. Här är det klassisk mark som står för vinets stringens och struktur, modern odling och ett utmärkt år som ger vinets dess eleganta och till och med komplexa doft (massor av sötsyrliga körsbär och röda blommor, och till och med lite vildhallon), och den moderna hanteringen som ger vinet lite mer av djup. Det är trevligt, men inte stort, växte fint med luft och höll måttet väl till den helstekta kalvytterfilén med knaperstekt kalvbräss, kalvsky och primörmorot. Samt tryffelpotatispuré ... såklart.

Av en slump hade vi kommit över lite gammal och nästan fullt mogen chenin blanc från Loire, i form av 1971 Coteaux du Layon från firman Domaine Leduc-Frouin. Den dåvarande ägaren och vinmakaren ville helst inte sälja sina viner, men då domänen togs över av sönerna, har de börjat sälja ut de äldre vinerna. Vinet är sent skördat, därmed gyllene och sött, men det upplevs ändå nästan torrt i slutet av smaken tack vare den enormt friska syran. Visst finns här en tydlig mognad i doften (karamell, torkad svamp, rostad mandel), men syran ger ändå vinet en nästan ungdomlig struktur. Jag anser inte att den här vintypen passar bra till desserter (den är för syrlig, och lite för torr), sånär som på syrliga rabarberdesserter och färska jordgubbar (möjligen), så det fick bli ost som avslutning på middagen. Skivor av den feta och syrliga getosten Saint-Maure napperades med en god citrusspetsad honung som på ett perfekt sätt gifte sig med vinets feta kropp, söta smak och frisk syra. Tillsammans med ett litet nötkrisp, som speglade vinets lätt nötiga mognad, blev det här en perfekt avslutning.

Kaffe dricker jag aldrig - och sprit passade jag mig för. Morgondagens premiär av Rotsunda Vinbar hägrar - måste vara pigg, och fräsch. Ett 20-tal törstiga vingäster väntas.