Bortamatch den 25 mars

Med anledning av att min gode vän Jerry Comfort från Beringer Vineyards i Napa Valley besökte Stockholm för California Wine Day, bjöd kvällen upp till en riktigt trevlig middag med viner från Beringer i ett tiotal goda vänners lag.
Kvällen inleddes med mingel på Gondolens Vinbar, där en strålande torr och kristallrent friskt äppel- och citrusfruktig 2004 Blanc de Blancs Brut från Deutz satte fart på smaklökarna. En annan god vän från Kalifornien bjöd smakprover på sina senaste förvärv, Eagles Trace och Bialla Vineyards, båda från Napa Valley. Från första firman provades 2003 Cabernet Sauvignon i kalifornisk rik men ändå återhållen och fint strukturerad stil med måttlig alkohol (13.5%). Firmans bästa vin är bordeauxblenden 2004 Latitude 38, ett absolut "måste-ha-vin" i sin stora eleganta nyklassiska stil, där mörk cassifrukt matchas av en försiktigt gräsighet och väl hanterad ekfatskrydda, ett vin som slutar i en lång, delikat och komplex eftersmak. Betydligt mer mäktig är den nylanserade 2006 Bialla, en modern och supertät Cabernet Sauvignon från vulkaniska jordar i Atlas Peak, än så länge fatkryddig och lite besk med en värmande alkohol och mäktigt lång och fruktdriven smak. Det är helt klart en aspirant på någon slags modern kultstatus. Ska bli spännande att följa detta vin framöver.
Resten av vinerna kom från Beringer, ackompanjerade av Tom Nicolas säkra kokkonst. Först ett glas uppfriskande 2007 Napa Valley Sauvignon Blanc, ren, frisk och först delikat fruktig men med en torrt avklingande eftersmak i modern föredömlig stil. Som tilltugg lite salta potatischips och tunt skivad lufttorkad skinka - supergott och enkelt, precis som det ska vara. (Salta tilltugg till syrarika viner är modellen!)
Till förrätten serverades tre chardonnayviner. Det första var den enkla, lite ståligt rena och mjukt fruktiga 2007 Founders Estate Chardonnay. Därefter stod det mest eleganta och nyanserade, 2006 Napa Valley Chardonnay som har en utsökt balans mellan frukt, ekfat, syra och alkohol. Beringer gör numera allt mer eleganta viner, vilket jag uppskattar. Fortfarande är dock 2006 Private Reserve Chardonnay ett fylligt, fruktdrivet och visköst vin med markerat nötig och rostad fatkaraktär, och även om det är "mer elegant" numera, och var riktigt gott, var det mellanvinet som passade allra bäst till förrätten. Denna bestod av hårt och hastigt halstrade pilgrimsmusslor (perfekt med stekytan till de nötiga faten) och en kokt hummerstjärt på en krämig puré av blomkål med fint tärnade rostade brödkrutonger strödda över. Fucking delicious!
Till varmrätten, en fint stekt tournedos med smörstekt svamp och rödvinssås smaksatt med balsamico och svarta vinbär (ett intelligent sätt att doftspegla cabernetviner) serverades tre smakrika röda viner. Först ut var den exemplariska och billiga (ca 200 kr) 2005 Knights Valley Cabernet Sauvignon från en dalgång precis norr om Napa Valley. Det här är ett stilfullt, mörkfruktig med elegant och välstrukturerat fin med nyanserad eftersmak som gärna kan mogna på sig i uppåt 10-15 år totalt. En aning kraftigare, men också något mer utvecklat (dock fortfarande ung) var 2001 Napa Valley Cabernet Sauvignon som bjuder på en aning stöddigare struktur - men också större intensitet. Ett av Kaliforniens bästa merlotviner fanns i glas nummer tre, 2004 Bancroft Ranch Merlot. Det kommer från magert steniga vulkaniska jordar högt uppe i Howell Mountain, och bjuder alltid på en intensiv, mörk och tät bärfrukt och massiva tanniner som medger en lagring på minst 15 år, men snarare 25 år. Det brukar vara drickmoget efter 10 år, och denna tappning var egentligen alltför ung för att ges en rättvis bedömning. Men efter 30-40 minuter i glaset bjöd vinet (nästan) upp till smakmässig dans. Gott var det hur som helst ...
Av någon underlig och inte helt utrönt anledning serverades också Beringers boxcabernet - ett i och för sig rent, korrekt och "gott" fruktigt vin, men helt utan charm, djup, elegans och allt det andra jag söker i riktiga viner.
Till osten blev det istället mer stilfulla viner i glasen, tack och lov. Först en fortfarande ung men öppen 2000 Private Reserve Cabernet Sauvignon som har en tydlig och fin men ändå polerad struktur, och den avgjort yngre och betydligt större och elegantare 2004 Private Reserve Cabernet Sauvignon. Liksom merlotvinet från Bancroft Ranch är det här ett vin som bör lagras. Trots en relativt stor produktion är Private Reserve ett av de mest klassiska och pålitliga cabernetvinerna i Napa Valley - men tyvärr har det inte det stora rykte det borde ha.
Desserten måste ha gått mig förbi (i dimman kanske?), och det avslutande glaset var lite väl tonårsaktigt och fjäskigt för min smak, en lätt rödsötbärig 2007 Sparkling Rosé. Tror säkert jag hade uppskattat det mer i ett soligt sommarvackert Napa Valley med säsongens jordgubbar och hallon - så här i senvintermörkret blev vinet lite väl slampigt.