Den stora vinhandelsfirman Louis Jadot är nog ett av
de vinhus i Bourgogne vi i Sverige har störst chans att bekanta oss med. Deras
produktion är både omfattande i antal viner som görs, och stor sett till
volymen, vilket gör att de också har blivit väl representerade och distribuerade.
Den övervägande mängden vin som görs är en vit och en röd generisk bourgogne
och det var precis så vi inledde långlunchen på sedan en knappt månad tillbaka
nyöppnade Tegelbacken (Markus Aujulay) i Stockholm, med deras 2015 Bourgogne Chardonnay Couvent des
Jacobins. Detta alldeles utmärkta volymvin görs av druvor från tre olika
ursprung, delvis från Auxey-Duresses och Pernand-Vergelesses i Côte de Beaune (den
fraktionen tillför finess), delvis Beaujolais (vars granitjordar ger frukt och
fräschör) och Saint-Véran i Mâconnais (som bidrar med kropp, mineral och
struktur). Vinet jäses och lagras till lika delar i ekfat (framför allt de
druvor som kommer från Côte de Beaune), i ståltank samt jäsning i tank med
efterföljande fatlagring. Årgången har minst sagt varit god för det här vinet,
jag noterar ett större djup och läckrare fruktfetma än i många av dess tidigare
årgångar, dessutom har vinet en föredömlig mineralitet och är för sin blygsamma
prislapp (139 kr) ett riktigt bra köp. Vi njöt av vinet som aperitif.
Domaine Ferret ligger i Fuissé i
Mâconnais i den södra delen av Bourgogne. Direkt efter andra världskrigets
slut, då Mâconnais var en kraftigt eftersatt vinregion utan rykte och där
vinodlarna hade så svårt att överleva på sin vinproduktion att de allra flesta gick
samman i kooperativ, skulle familjen Ferret dra åt ett annat håll. Man valde
att satsa på högsta kvalitet och kom med tiden att identifiera och till och mer
särbuteljera de bästa vingårdarna för sig. De gjorde också en helt egen
klassificering av sina vingårdar enligt filosofin premier cru och grand cru
som uppe i Côte d’Or. Med tiden kom Domaine Ferret att bli en av de allra bästa
egendomarna i Mâconnais. Maison Louis Jadot köpte den 18 hektar stora egendomen
av familjen 2008 och har sedan dess renoverat vineriet så att man numera kan
vinifiera hela skörden (tidigare såldes en hel del druvor) och dessutom
finslipa på den redan höga kvaliteten.
Redan deras 2014 Pouilly-Fuissé visar var skåpet
står, här är det den typiskt solmoget rika frukten som till största del
definierar doften och smaken, men det finns också en typiskt kalkstensjordig
och nästan lite rökig nyans som bidrar med komplexitet. Vinet är en cuvée av
druvor från appellationens södra del där jordarna domineras av sand och granit
(den här delen av vinet är ståltanksjäst) och från de norra vingårdarna där man
har en fin kalkstensjord (varför man jäser musten i ekfat).
De bästa
druvorna från en 2.50 hektar stor vingård man klassificerar som sin egen ”premier cru” ger vinet 2014 Pouilly-Fuissé Tête de Cru Clos des
Progues. Cuvéen är bara omkring 4 000 flaskor årligen stor och vinet
är fantastiskt läckert, djupare och fetare än den vanliga versionen, rent
fruktig med god fräschör och tydlig kalkmineralitet och med en stor energi och
ljuvlig längd.
De eleganta men samtidigt smakrika vinerna från Domaine
Ferret njöts till en carpaccio på hälleflundra med olivolja, citron och
gräslök, samt en lätt blommig och kryddig parfym från den röda pepparsorten espelette, som både har en fin hetta och
en aromatisk doft.
I tillägg till de 0.30 hektar man själv äger i vingården
La Garenne köper man druvor från 0.18 hektar till vinet 2014 Puligny-Montrachet Premier Cru La Garenne, därför etiketteras
vinet med négociantfirman Louis Jadot som avsändare. Tack vare
den grunda toppjorden och ganska kompakta kalkstenbottnen som rankorna står i
får vinet en god struktur och mineralisk spänst, men det är ett väldigt väl
sammansatt vin med god kropp och len textur och en lång, mycket elegant
eftersmak.
Lika elegant men
appellationstypiskt lite fetare, nötigare och krämigare är 2014 Meursault Premier Cru Genevrières från en 0.30 hektar liten
lott med mager kalkstensjord i den stenigare delen av vingården. Också här är
det mineralitet och stringens som gäller, men det finns en härlig fetma som ger
vinet substans och även ger känslan av kraft. Båda vinerna är väldigt bra och
välgjorda och jag reagerar över hur otroligt fint ekfaten (omkring 25 procent
nya) är integrerade. Jag har alltid tyckt om vinerna från Louis Jadot, men
emellanåt har jag upplevt att ekfaten i de vita vinerna har slagit igenom en
aning för mycket när vinerna är unga. Den här årgången upplever jag inte det,
eken är väldigt nyanserad och perfekt placerad – det hela är otroligt
stilfullt. Förklaringen kan kanske till viss del ligga i årgången, men än mer
har arbetet med att välja rätt typ av ekfat till rätt vin gett resultat. Bravo!
Torskryggfilén var perfekt bakad, den var mild och len i
smak och textur och följdes av blåmusslor, en skummande musselfond och lite
bakad broccoli. Lika gott som vackert, och såklart matchande till de vita
vinerna.
En av mina vita favoriter kommer från ett par
terrasserade lägen man köpte i vingården Pougets i Aloxe-Corton för 76 år sedan
och således faller vinet i under signaturen Domaine des Héritiers Louis Jadot.
Här gör man både röd och vit grand cru
och den 2014 Corton-Charlemagne Grand
Cru vi serverades var till en början väldigt blyg, nästan lite knuten. Det
oroade jag mig inte alls för, av erfarenhet vet jag att unga vita bourgogner av
rang behöver dels en god portion luft, dels gärna ett eller två års ryggläge
innan de öppnar upp sig. Och mycket riktigt, efter tio minuter i glaset började
den feta gula stenfrukten långsamt att växa fram tillsammans med en härlig
blommighet, allt detta fint balanserat av en frisk syra och livlig mineralisk
energi. Supergott nu – och troligen supergodare om ett par år.
Vi bytte färg på vinet och med det också stil på mat.
Tortellinin var fylld med karljohansvamp, färskost och parmesan och såsen var
kokt av buljong och champinjoner och det hela var underbart gott. Så här i
tryffeltider ingick såklart också lite riven färsk tryffel från Alba.
Det var
faktiskt första årgången jag provade av vinet från den 3.50 hektar stora
vingården Le Vaucrain i byn Comblanchien som i norr gränsar till
Prémeaux-Prissey som räknas in till Nuits-Saint-Georges. Vingården köpte man
1995 och man menar att det är en väldigt bra vingård som ännu inte har trillat
in under radarn, troligen eftersom vinet inte faller in som en villages eftersom byn inte är godkänd
för det. Men vinet 2014 Côte de Nuits
Villages le Vaucrain, med Domaine Louis Jadot som avsändare,
är alldeles förträffligt, inte stort och djupt, men trevligt rödfruktigt och
slånbärssyrligt med en liten nyans av vildhallon och ytterligare en av nypon.
Smaken är också trevlig, len och god med fina tanniner och livlig syra.
Ett annat vin från Domaine Louis Jadot som nu liksom
alltid är charmerande är 2014
Savigny-lès-Beaune Premier Cru Lavières från en 0.86 hektar stor lott med
sydlig exponering i ännu en bortglömd by, Savigny-lès-Beaune precis norr om
Beaune. Också det här vinet har en sötsyrlig och lite blommig rödfruktighet som
drar åt det lättare hållet till, och också här upplevs tanninerna
förhållandevis lena.
Ett vin som
nästan alltid imponerar med ett gott djup, en ganska mörkare frukt än de två
nyss nämnda kommer från den första vingården firman köpte, redan 1836. Det
kommer från den del av firman som kallas Domaine des Héritiers Louis Jadot
och den nu senast lanserade årgången 2014
Beaune Premier Cru Clos des Couchereaux upplevs mycket yngre och lite mer
knutet än vinerna intill och jag kände själv att jag gärna skulle låta vinet
ligga till sig i minst två tre år till. Den känslan har jag fått bekräftad när
jag vid ett tidigare tillfälle gjorde en vertikalprovning med över tio årgångar
– det här är ett vin som klaras av lagring. Men mitt i den något större kraften
finns här också en lenhet och en ganska elegans. Alla tre vinerna passade
väldigt bra till pastarätten, men det vin som vann mest på det var det här
sista!
I vingårdsläget Pougets har man en lott fördelad över tre
terrasser, där den övre terrassen och hälften av den mellersta är planterad med
Chardonnay för vinet Corton-Charlemagne Grand Cru och resten av den mellersta
och den lägre terrassen är planterad med Pinot Noir. Det är från dessa lotter
som 2014 Corton-Pougets Grand Cru
kommer, med Domaine des Héritiers Louis Jadot som ansvarig producent. I
vanliga fall brukar jag tycka att vinet från Corton måste lagras i ett par år
eftersom det kan vara lite knutet, så är det inte riktigt det här året.
Förvisso har vinet en lite lättare och något syrligare kropp än vanligt, men
tanninerna känns lite lenare än vanligt, men ändå infinner sig en något knuten känsla
i slutet. Kanske är ändå ett par års lagring en god idé…
Mer knutet är
dock 2014 Clos de Vougeot Grand Cru
från Domaine
Louis Jadot, ett vin som kommer från två lotter om 2.15 hektar i den
centrala delen av vingården som man köpte 1989. Det här vinet har uppfostrats
under 18 månader i ekfat som till cirka 40 procent är nya. I nuläget noterar
man en liten ekkryddighet, men precis som i de vita vinerna känns det som att
man har förändrat och förfinat ekfatshanteringen även här. Det här är ett vin
för framtiden, med början till drickmognad om låt säga fem till sju år, men så
är det i stort sett alltid med viner på nivån grand cru.
Samma känsla får jag i 2014 Bonnes Mares Grand Cru från Domaine Louis Jadot, som
kommer från en blott 0.27 hektar liten lott som löper från den lägre delen av
vingården upp mot den övre. Därmed, menar man, får vinet karaktär av båda typer
av jordar som vingården bjuder på. Som väntat av vingården, är det här vinet
mer av elegant snitt än kraftigt och djupt, den har en lätt blommig nyans med
svalt och lite syrligt röd bärighet, men det känns en aning återhållet och
vinner helt klart på att ligga till sig ett par år till. Tyvärr gjordes bara
fyra fat av det här vinet, motsvarande 1 200 flaskor, och till Sverige kom
bara ett fåtal flaskor av vilka sex flaskor lanserades på Systembolaget i
slutet av oktober.
En årgång som
väldigt ofta förbises är 2007, detta eftersom den anses vara svår och till och
med har beskrivits som dålig. Svår, absolut med tanke på kombinationen av fukt
och värme, men dålig, absolut inte. Däremot kommer vinerna inte räknas in bland
de långliggare som alltid kommer från större årgångar, i gengäld är många
2007:or väldigt goda att dricka idag. Den 2007
Clos de la Roche Grand Cru från Louis Jadot vi avslutade måltiden
med var just ett sådant vin, jordigt och med en första antydan om mognad
snarare än parfymerat och elegant nyanserat, och med en len struktur so upplevs
som en fin smekning i gommen. Och det är just det som gör vinet så charmerade
och sensuellt.
Till kvartetten av grand
crus serverades enklast möjliga rätt – och inte mig emot, ju enklare maten
är, desto större sannolikhet att kombinationen blir lyckad. Det blev en fint
stekt kotlett av Ibericogris med en mandelpotatispuré, lite pesto och en god
steksky.
Årgång 2014 räknas som en svår årgång, i alla fall
odlingsmässigt. Man hade knappt någon vinter att tala om, den var mild och
resulterade i en ovanligt tidig knoppning, följd av en fin och solig vår som
satte fart på rankorna så till den milda grad att blomningen sköt igång redan i
början av juni. Dock skulle Chardonnay drabbas av ojämn blomning, vilket redan
från början ledde till lägre skördevolymer för den druvsorten. Det som sedan
ställde till det en aning var hagelstormar som drog in över framför allt Volnay,
Pommard, Beaune och till viss del också Vosne-Romanée och Chambolle-Musigny,
men tack och lov kom stormen så tidigt (28 juni) att skadorna blev
förhållandevis måttliga (det är alltid värre om hagelstormarna drar in i mitten
av juli eller längre fram – då skadas druvorna mycket mer). Sommaren var sedan
sval och stundtals regnig, vilket ökade sjukdomstrycket på de känsliga
rankorna. Tack och log svepte en uppfriskande och upptorkande nordanvind in mot
slutet av augusti och med det räddades skörden. Skörden inleddes den 10
september i Mâconnais och dagen efter i Côte de Beaune och Côte de Nuits. När
man hos Louis Jadot summerade 2014, kunde man konstatera att de vita vinerna
hade blivit väldigt bra och röda också bra, men mycket tack vare en rigorös sortering.
Som vanligt är en årgångsrapport tudelad, medan den alltid fokuseras på och
beskriver vädret under det givna året, beskriver den egentligen aldrig vinernas
kvalitet, möjligen deras karaktär. Bäst är som vanligt alltid att prova vinerna
själv – då tycker jag nog att 2014 har gett väldigt bra vita viner och bra men
kanske inte generellt sett fantastiskt bra röda viner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar