Så var det dags för elitstyrkan av sommelierer att åter
inta chefs table på Café Rotsunda. Cafévärden hade tänkt göra det hela lite
enkelt, men misslyckades med det då ambitionen till slut segrade över
förnuftet. Det blir så när vännerna bänkas på caféet.
Det började med jamón
iberico och salta potatischips, standarduppsättningen av aptitgodis i
väntan på att alla viner hade hittat sina karaffer och det första bubblet hade
öppnats. Alla viner serveras blint, alltid, sökandet efter tydliga tecken och
mer finstilta nyanser som leder oss fram till region, producent och exakt vin
är en av de roliga sakerna, däremot finner ingen av oss någon större drivkraft
över att träffa rätt. Det är absolut inte det blindprovning handlar om.
Rätt ofta är vi ganska nära sanningen i våra gissningar, men
ibland känns det mer som att man sitter på läktaren och tittar på. Som när
Björnen blint serverade 2010
Knightsbridge Ridgeview Blanc de Noirs Brut från Ridgeview i södra
England, ett riktigt gott och fruktigt mousserande vin av lika delar Pinot Noir
och Pinot Meunier som förvisso inte var distinkt champagnelikt men heller inte
direkt olikt. Rätt gott faktiskt.
Det hade dock inte mycket att sätta emot den alldeles
förtjusande 1995 Blanc des Millenaire
från Charles
Heidsieck, läckert rostad och mandel- och äppelaromatiskt med en stram
syra och komplex mineralitet. Det här är en alldeles för sällan avnjuten
favoritchampagne.
Den första smårätten utgjordes av en kålbuljong (3 kilo
brynt kål kokt med vatten till en liter kraftfull mörk buljong) med en tydlig
smaksättning av svart tryffel, till det en kräm av grönkål, pilgrimsmusslor
stekta i smör och ankfett och därtill lite brysselkålblad och friterad
savojkål. I sig en rätt enkel rätt, men pysslig. Och sjukt god!
Tre vita viner från Bourgogne fick äran att göra kål- och
musselrätten sällskap. Först ut var en smakrik, mineralisk och ganska fet 2007 Corton Blanc Grand Cru från Lucien
le Moine, ett vin som förvisso var väldigt gott och med luft blommade
ut till större nyansrikedom, men som hade en något för tydlig ekfatskaraktär
för sitt eget bästa. Så här upplevde jag ofta vinerna från Lucien le Moine
tidigare, en aning för tydliga i faten, men sedan 2009 är vinerna mer förfinade
och faten bättre integrerade.
Det rådde knappast några delade meningar om att det vin
Sir Ausonius hade hällt upp kom från Chablis och var av riktigt nobel sort.
Tydligt jordig mineraliskt doft, stramt hållen frukt och absolut knastertorr
med en stadig struktur i all sin lätthet, distinkt och väldigt god. Vi var nog
också rörande överens om att vinet borde komma från Domaine François Raveneau
och så var det. I glaset en fortfarande ung 2004 Chablis Premier Cru Monts Mains. I tredje glaset ville vi antingen vara kvar i Chablis, då på nivån grand cru, eller i Meursault alternativt Puligny-Montrachet på nivån premier cru eller till och med grand cru. Så kände jag också förra gången jag blint drack denna utsökta generiska vita bourgogne, 2006 Bourgogne Aligoté Sous Chatelet från Lalou Bize-Leroy och hennes Domaine d'Auvenay. Det här är ett magnifikt vin, jordigt rostat och stramt med en stor kraft, komplex nyans av mandel och fänkål, citrus och gula äpplen. Jösses vilket vin, tack Diamond Lager för den åkturen!
Sedan kom en liten krögarmiss, faktiskt, då jag hade
förväntat mig att det vin jag nu skänkte upp skulle uppleva något moget. Trots
en något svagare årgång och 15 år från skörd och jäsning var denna 1998 Syrah Bien Nacido Vineyard från Santa Maria Valley och Ojai
Vineyard påfallande ung, mörk och fortfarande tät primärfruktig. På den
här tiden gjorde Adam Tolmach mycket kraftigare och mer fatdominerade viner,
det noterades också i den här buteljen, numera är vinerna betydligt bättre
balanserade och med mycket större elegans.
Intill syrahvinet en röd bordeaux som förvisso inte var
stor, men väldigt god och redan i sin ungdom var både njutbar och tydligt till
sitt ursprung. Jag gissade i och för sig på Saint-Emilion som ursprung när det
i själva verket kom från vingårdsägaren Jean Guyon i norra Médoc. Just det här
vinet, 2011 Château Tour Seran, hade
blandats av världsmästaren Andreas Larsson som jag måste berömma i
blandhantverket. Att det blandats till största del av Merlot gav det en
charmerande rondör och mörkfrukt. Gott!
Till dessa viner blev det en barnsligt enkel och god
liten smårätt som numera är en klassiker här på Café Rotsunda. Fin burrata
värms hastigt upp i ugnen med lite olivolja och massor av tryffel. Lite
flingsalt på det hela och lyckan är gjord.
Ursprungen på pausvinet (som All Nike hade korkat upp) gick
det inte att ta fel på. Men sin strama och nästan metalliska mineralitet
kopplat till den stora fräschören och smeksamma fruktsötma kunde det inte komma
från något annat område än Saar. Det tog inte mer än ett par sekunder innan det
aktade namnet Forstmeister Geltz Zilliken nämndes, fullträff, och vinet 1993 Saarburger Rausch Riesling Spätlese (fast
med förslag på yngre årgångar) följde i samma mening, också det fullträff.
Vinet var fortfarande ungt och spänstigt och var faktiskt otroligt gott även
med den lilla korkstörning som lång under fruktsötman.
Sedan tog vi oss tillbaka till mästaren Domaine
François Raveneau och den kraftfulla men typiskt stilfulla och
mineraliskt feta 2007 Chablis Premier
Cru Montée de Tonnerre. Tänk vad det är gott med vinerna från Raveneau, den
allra bästa producenten här uppe i Chablis. Varje dag man dricker ett vin från
Raveneau är en bra dag, de dagar man får dricka två är än bättre. Jag antar att
det är därför vi tycker det är så trevligt att umgås på Café Rotsunda, här är
nästan varje dag precis så.
I väntan på att nästa rätt slutfördes satte jag gästerna
på en helt omöjlig uppgift. Serverat vid cirka 17 grader, fint rödfruktigt med
viss frisk körsbärsarom å ena sidan och en lite sötare och tyngre hallonfrukt å
den andra, en silkeslen frukttextur med god men en frisk syra och med bara en
svag antydan av mineral. Gissningarna föll antingen på Santa Rita Hills i
Kalifornien eller en lite varmare årgång i Bourgogne. Alla gissningar var fel utom
en, Fantomen hade fått för sig att jag hade blandat ihop en röd bourgogne med
ett kaliforniskt pinotvin och med det kom han närmast. Det omöjliga
blindprovningsvinet Deux Terres Red Wine
är en årgångslös tappning av Pinot Noir som till hälften kommer från Santa Rita
Hills och hälften från Domaine Roger Belland i Santenay. Bakom den lustiga
viner står Tensley Wine i Santa Ynez Valley. Kul, gott och fullkomligt
knasigt …
Kalvbrässen var hastigt blancherad och sedan smörstekt,
salt och peppar och en liten skvätt vitt vin precis innan de togs upp ur
pannan. En mjäll kräm av smörkokta morötter och mandelpotatis hörde till,
liksom en mörk kalvfond inkokt med rött vin och knaperstekt svart trumpetsvamp.
Det formligen skrek röd bourgogne om den här rätten, ett milt kalvkött och
sötaktiga rotsaker och svamp är precis sådant som eleganta pinotviner älskar
att umgås med.
I det första glaset skänktes en källarsval 2005 Gevrey-Chambertin Premier Cru Clos
St-Jacques Vieille Vigne från Domaine Fourrier, ett sanslöst gott
och nästan syndigt sensuellt rödfruktigt vin med fin syra, stor fräschör och en
distinkt mineralitet. Åtta år bakom sig är det fortfarande busungt och
primärfruktigt, men med en lite mer avrundad struktur och därmed öppnad doft
sedan sist vinet dracks för tre år sedan. Det var tyvärr sista flaskan, synd
med tanke på att det helt säkert kommer att utvecklas till än mer magnifik
komplexitet de närmaste tio till tjugo åren. Samtidigt ska man inte gråta över
det, är vinet gott den dag man dricker det spelar det ju inte roll hur det
kommer att bli framöver. En stor vinupplevelse är en stor vinupplevelse
alldeles oavsett, dessutom kommer det alltid nya vinupplevelser framöver.
Varför då gråta över att sista flaskan av något gott blev urdrucken?
All Nike hade hällt upp sin bourgogne i ett bordeauxglas,
vilket märkligt nog lurade oss alla både visuellt och faktiskt också doft- och
smakmässigt. Nu gör förvisso Domaine Marquis d'Angerville viner
som behöver tid och helst bör fylla tio eller hellre 15 år innan de dricks och
den 2004 Volnay Premier Cru Champans
vi drack var fortfarande lite stramt hållen. Jag trodde faktiskt det var en
riktigt elegant barbaresco vi hade fått oss serverad. Att årgången var svår
fanns det inga spår av, frukten var ren och vital, till och med ungdomligt
knuten. Det här är en riktigt fin nollfyra.
Tre cabernetbaserade viner hade dekanterats och serverats av
Fantomen. Min favorit var den första av dem, vars strama struktur och läckert
kafferostade men också mörkt fruktiga doft och smak tog min gissning till Médoc
någonstans. Längre än så hann jag inte eftersom varmrätten nu stod på tur. Det
läckra vinet visade sig vara 2007
Château Lascombes från Margaux.
Intill det stod i mitt tycke det svagaste av de tre. En
djupare och lite sötaktigare frukt och en tydlig men aningen mjukare
tanninstruktur förde mig till Napa Valley, men stilen kände jag inte igen.
Dalbottenfrukt utgick jag från med tanke på de lena tanniner och att ingen
tydlig stenmineralitet noterades. I glaset en 2007 Cabernet Sauvignon Leonardini Vineyard från Whitehall
Lane Winery i Napa Valley. Tredje vinet var tätare, djupare fruktigt och mer elegant och även om frukten var generös hade vinet en tydlig klassisk struktur. Helt klart ett något mer modernt vin från Bordeaux, troligen med ett lite större inslag av Merlot än Cabernet Sauvignon. Med luft i glasen blev till slut denna 2007 La Mondotte från Comtes von Neipperg i Saint-Emilion vinnaren.
Helstekt kalventrecôte, saftigt rosa och mör, serverad
med en klassisk potatisgratäng och en kalvfond smaksatt med tranbär och en
frisk körsbärsvinäger och precis innan servering monterad med smör för
texturens skull. Smörstekt karljohansvamp hörde till. Jag hade valt att göra en
smakrik men elegant rätt just med tanke på de två viner jag hade plantera till.
Mina två viner kom från Moric, en av de allra
bästa rödvinsproducenterna i Österrike, dessutom från den utmärkta årgången
2010, den bästa för röda viner i landet någonsin. Till vänster 2010 Lutzmannsburg Alte Reben, en
druvren Blaufränkisch (landets finaste blå druvsort) från upp mot 100 år gamla
stockar i både sandig och vulkanisk jord, ett vin som tack vare att Roland
Velich klokt nog använder äldre ekfat har en karaktär mer märkt av druva och terroir än av vinmakning. Frukten är
djup, körsbärsaromatisk och ypperligt ren med en delikat nyans av blåblom.
Vinet 2010 Neckenmarkt Alte Reben
görs på precis samma sätt, men från 45-85 år gamla stockar i skiffer och vulkaniska
jordar i ett annat område. Det har ungefär samma elegans och fruktighet som
vinet från Lutzmannsburg, men med en lite tydligare mineralitet.
Till osten, den här kvällen Comté som vanligt samt den
fantastiskt goda Delice de Bourgogne, blev det champagne, 1999 Belle Epoque från Perrier-Jouët, fortfarande ung och
återhållen, mjukt äppel- och citrusfruktig, smakrik men ytterst elegant. Mest
på kul ville vi jämföra hur Kaliforniens bästa mousserande vin stod sig mot
klassisk champagneelegans och därför öppnades 2003 l'Ermitage Brut från Roederer Estate i Anderson Valley,
ett vin som på inget sätt skäms för sig. Oavsett årgång kan man lura nästan vem
som helst att det här är en bra champagne, så konkurrensen från Belle Epoque
blev inte så svår.
Vinos de Benjamin Romeo låg bakom
kvällens spontana okynnesöppnade vin, 2007
Contador från Rioja. Det är ett fantastiskt vin, stort och tätt fruktig med
inslag av mörka körsbär och viol, fatens milda vaniljsötma ligger väl
integrerad i fruktkroppen och rent smakmässigt bjuds här på absolut renhet,
polerade tanniner, en fin syra och en liten mineralitet. Superbt, verkligen.
För ovanlighetens skull hann vi med dessert innan kocken
stängde köket och tackade för sig. En krämig hallonglass med en nybakad, fortfarande
varm och krämig chokladbakelse. Till det bara lite färskpressad passionsfrukt
spetsad med lite citronvodka. Till det öppnades en gammal sherry, Venerable Pedro Ximénez Viejisimo 30 años
från Pedro
Domecq, söt och fyllig, närmast explosivt packad av torkad frukt,
karamell, kola, knäck och vanilj och alldeles förtvivlat god!
Summering: 7
gäster, 21 viner och 35 Riedelglas
4 kommentarer:
Vi brukar köra bellotan i ugnen för att få den krispig plus att sältan framträder än tydligare. Finfint som tilltugg till bubbel.
/The Wall
Hej,
Det går såklart också bra, jag kan dock tycka det är lite synd då en del av det fina och väldigt aromrika fettet dras ur och sältan framhävs.
Men visst ... hade det inte varit för allt annat gott som stod i ugnen. *ler*
Tricket är att ha en uppsättning ugnsstekt och en uppsättning rå bellota :)
Men det är helt sant att det kan bli lite slös över det hela, enklare serrano är ett utmärkt alternativ.
/The Wall
Jag älskar gyllene medelvägar!
Skicka en kommentar