En av årets mest självklara saker
är att åka till Bourgogne i början av november. Så har det varit i tio år och
så kommer det vara så länge cafévärden står på benen och kan resa för
nästintill egen maskin. Och är man i Bourgogne, äter och dricker man såklart
gott dagarna i ända. Varför då inte berätta lite om det, i den mån någon
törstig och salig själ vill inspireras av de jag själv håller som världens utan
konkurrens mest enastående vindistrikt. (Hur alla andra hundratals viner var
kommer såklart i Livets Goda inom en hyggligt snar framtid!)
En söndag i Beaune kan vara som
att titta på teve när det är strömavbrott. Det blir helt enkelt tvärtyst. Men
på de få ställen som är öppna är det desto mer liv i luckan. Ett första
vätskestopp blev det på den lilla rustika Bar
Parisien, där vi först lät korken ur en 2011 Echézeaux Grand Cru från Domaine A-F Gros ryka. Vinet var
elegant rödbärigt fruktigt i ett ungt och lite knutet stadium, det bjöd på en
fin mineralitet och elegans, var gott och oväntat lättdrucket men inte direkt
stort. Den här domänen gör i och för sig mer finstilta än djupa och av den
anledningen inte av djup imponerande viner.
Vi fick också för oss att fräscha till det hela med ett glas vitt, i
detta fall en 2007 Corton-Charlemagne
Grand Cru från Domaine Rapet Père et fils i Pernand-Vergelesses, också det en
firma som gör stramare och mer eleganta än kraftiga viner. Det här vinet var
fortfarande ungt och lite knutet, det var till och med något stumt, men kom med
luften i glasen att långsamt börja blomma upp i full mineralprakt och fetma och
nådde dit precis när flaskan var tom. Vi skulle ha låtit bartjejen dekantera vinet
direkt, men sådant vet de nog inte hur man gör här. Det är trots allt en rätt
enkel och rustik bar.
Restaurang Picu’Boeuf ett par steg bort från Place Carnot är också ett
söndagsöppet ställe, som i och för sig den här gången lämnade oss med delade
meningar. En risotto som uppförde sig som en halvtaskig risgrynsgröt till jul
fick kraftigt underkänt, medan det grillade köttet fick mer än väl godkänt,
även om bearnaisesåsen nätt och jämnt höll ihop till dess halva biffen var avklarad.
Från den lilla familjefirman Domaine Henri et Gilles Buisson i
byn Saint-Romain skänktes en synnerligen god, lättsam, sirlig och lika finstilt
rödfruktig som elegant mineralisk 2007
Corton Grand Cru Le Rognet et Corton från en vingårdslott på den norra delen
av den stora Cortonkullen.
Vi fick också för oss att låta blindprova två röda viner från
Chassagne-Montrachet, med skiftande framgång ska erkännas. Det ljusast och mest
elegant fruktiga, faktiskt också mest karaktärsfulla, var 2010 Chassagne-Montrachet från Maison Louis Jadot, ett vin de köpt
färdigjäst och sedan ”bara” lagrat, blandat och buteljerat. I den fina frukten
fanns stråk av ekfat och mer därtill av mineralitet. Riktigt trevligt!
Det andra av dem kom från Domaine Ramonet och var en aning
rikare i stilen, men hade ändå motsvarande elegans. Kanske var denna 2010 Chassagne-Montrachet Premier Cru Clos
Saint-Jean bara något yngre och mer knuten i stilen, men det övertygade
faktiskt inte riktigt lika mycket som vinet från Maison Louis Jadot. Gott var
det dock hur som helst.
Hotel de la Poste är ett av de finare hotellen i Beaune, men det är
också en väldigt trevlig restaurang med riktigt god och vällagad mat. Tyvärr
glöms det ofta bort just av den anledningen att det är ett hotell. Här blev det
sniglar på burgundiskt vis samt grillat kött med ett ordentligt lass
smörslungade haricots verts. Men det som imponerade allra mest var ändå vinet, 2010 Echézeaux Grand Cru Les Loachausses från
den utomordentligt fina Domaine Anne Gros i Vosne-Romanée.
Om de tidigare druckna vinerna hade varit riktigt goda, var det här ett grand vin, stort och finessrikt, djupt
fruktigt med en rejäl mineralbotten, fortfarande ungt och möjligen något
monolitiskt, samtidigt så elegant och komplext att man inte kommer på särskilt
många anledningar till att spara vinet. Vi drack det nu, luftat i karaff och
njöt av varenda droppe av det härliga elixiret.
Hoppsan, en rejäl flopp
servicemässigt på enstjärniga Le
Montrachet i Puligny-Montrachet var inte att vänta. Först efter 50 minuter
till bords fick vi första rätten serverad – till lunch! Det är inte okej!!
Men maten var god, jag stod över förrätt och fick därför (helt okej)
vänta längre, till dess mina vänner fick in sina varmrätter. Min rätt bestod av
utskuret kaninlår som var inbundet i späck till en rullad och stekt till rosa
perfektion. En kaninfond inkokt med vitt vin och rotsaker utgjorde såsen, som bidrog
till att vinvalet lika väl kunde ha gått mot ett smakrikt till eller elegant
rött.
Det blev vitt, ett vitt från
underbara Domaine Fontaine-Gagnard i Chassagne-Montrachet, vars 2009 Criots-Bâtard-Montrachet Grand Cru bjöd
på en djupt fruktig, något fet och karaktärsfull doft och smak med inslag av
både kritig kalkstensjord, nyanser av ekfaten (bara en tredjedel nya) och
rostade hasselnötter. Med luft växte doften rätt ordentligt och smaken
breddades till en nivå som skapade en helt perfekt balans med kaninköttet och
än mer den smörstekta svampen som hörde därtill.
Le Montrachet är avseende miljön, känslan och maten värd sin
Michelinstjärna, men den här gången drog servicen ut på tiden till den milda
graden att stjärnans glans bleknade.
Så var det inte på den också
stjärnprydda Les Jardins de Remparts
i Beaune, där middagen var alldeles förträfflig med utsökt mat, varm och
avslappnad service och … vansinnigt goda viner. Efter ett par aptitretare,
däribland en väldigt god krämig soppa av rotselleri, kom så första vinet in,
snyggt dekanterat av den duktiga sommelieren. Valet hade fallit på den
enastående Domaine G Roumier och deras 2008 Corton-Charlemagne Grand Cru, fortfarande ungt och blekt
halmgult till utseendet men med en med luften tilltagande utveckling av minst
sagt praktfullt slag. Ur den svagt gula frukten började det växa fram en
kanonad av gula plommon, krossad kalksten, en djup jordighet, ett uns av fin
honung och rostade mandlar. I samma stund vinets doft växte, tog sig kroppen
ett rikare tag om vinets tydliga mineralitet och livgivande fruktsyra. Det var
helt enkelt förtvivlat gott, ett av de allra finaste viner från
Corton-Charlemagne jag någonsin har druckit.
Det skulle fortsätta på samma vis,
nästa vin tog oss med samma stormstyrka, men nu med sin absoluta charm och
sensualism snarare än prakt och mineralitet. Doften bjöd på en hel korg av
ljusa och mörka körsbär, röda vildhallon, ett litet inslag av röda vinbär,
därtill nypon och stora tunga röda rosor, det hela inramat av en liten
ekfatsnyans och till sist kryddat med den kalkstensjord som gör Bourgogne så
säreget. Om doften i denna 2009 Richebourg
Grand Cru från skickliga Domaine Anne Gros gjorde oss upphetsande av
vindrickarlycka, tog smaken med oss till vår innersta vrå av fullkomlig
njutning. Här kunde man minst sagt tala om en smekning för gommen, och själen!
Till min kalvbräss, som
serverades med smörstekt trumpetsvamp, en mild kalvfond och pommes soufflé, var vinet från Anne Gros
en extraordinär följeslagare. Perfektion avseende smakintensitet, textur och
doftmässig aromkomposition. Det är inte svårare än så att få mig tyst, för en
stund, då jag slöt mig i mitt eget välbehag. Fast egentligen ville jag bara
berätta för mina vänner just hur exceptionellt läcker maträtten var, och vinet
därtill såklart, och de båda två tillsammans var också för den delen.
En blindbock fick mig att gå till
fel by och fel födelseår. Att gissa rätt i blindprovningar är förvisso vare sig
lätt eller särskilt viktigt att kunna göra, långt viktigare är det av kunna
avgöra kvaliteten på vinet och allra viktigast är att njuta av det. Det lätta
anslaget i kroppen, den underbara blommigheten och delikata röda frukten, fick
mig att vilja placera vinet i Chambolle-Musigny. Denna känsla tyckte jag
bekräftades av den utsökta mineraliteten och den hyggligt avrundade tanninerna.
Att allt satt ytterst väl på plats i en ljuvlig harmoni, fick mig att gissa på
förstklassig vinmark, troligen grand cru,
eller åtminstone en väldigt bra vingård och därtill en vansinnigt duglig
vinproducent. Åldersmässigt tyckte jag att det fanns mognad, en liten nyans av
jordigt skogsgolv med en och annan tryffel därunder, samtidigt var frukten
intensiv och fortfarande röd, till och med blommig. Alltså inte så gammalt, men
minst 15 år tänkte jag.
Fel, fel, fel. I glaset stod en 2002 Richebourg Grand Cru från Domaine Jean Grivot, det bara stod där och såg vackert ut.
Sprit är ett annat innerligt
intresse, spritvärlden är helt enkelt magisk. Tänk att man kan koncentrera en
arom, en råvara, en basdryck så mycket att den fyller varenda mikromillimeter
av gom och näshåla. En av de sprittyper jag är särskilt förtjust i är marc,
fransmännens motsvarighet till italienarnas grappa, särskilt när den kommer
från Bourgogne och i synnerhet om den är destillerad ur pressresterna från Domaine
de la Romanée-Conti. Den här kvällen hittade vi en 1992 Marc de Bourgogne som liksom sprittypen alltid bjuder på har
en viss råhet, men som till koncentration och längd av doftämnen fyller ut den
lite rustikare strukturen och skapar en följsam, intensiv och nästan
charmerande perfektion. Jösses vad gott. Men, kritiskt noterat höll jag
faktiskt 1995 Marc de Bourgogne, som
njöts kvällen innan, som den aningen bättre buteljeringen.
Att det går bra för Bourgogne
märks inte minst på alla trevliga och numera eleganta restauranger av kvalitet
som antingen är helt nyetablerade eller växer fram ur gamla, traditionellt
rustika restauranger. En sådan är Chez
Guy i Gevrey-Chambertin, som inte bara är större och betydligt med sober
och elegant än förr. Maten är dessutom riktigt bra, modern och förnämligt
tillagad, därtill har vinlistan fått ett ordentligt lyft och är idag minst sagt
fantastisk. Frånsett omfånget har man en vecka om året en speciallista med
mängder av högklassiga viner som säljs till så gott som inköpspris – detta för
att locka kunder.
Vi råkade komma hit just denna rätta vecka och hittade 2006 Echézeaux Grand Cru från Domaine
de la Romanée-Conti för smått fantastiska 291 euros! Pang in på bordet,
upp i glasen. Till en början lite knuten och till och med jordig med en lätt
svampig ton, men den vackra fruktparfymen som alltid finns i domänens viner
fanns såklart redan från början. Med tiden blommade vinet upp, växte till arom
och intensitet, blev renare och renare och än mer parfymerad och silkigheten
förförde.
Köttet hade bräserats långsamt i
tio timmar i vatten och rött vin tillsammans med rotsaker och lagerblad.
Därefter kokades fonden ihop något och i den kokades morötter och späd potatis.
Rätten var rustik, smakrik och vansinnigt god. Att den satt som hand i handske
till vinet från Domaine de la Romanée-Conti gjorde ju inte saken sämre.
Ytterligare ett tecken på den
positiva utvecklingen i Bourgogne noterar man hos F and B, en vinbar och modern restaurang mitt i Beaune. Här har jag
varit många gånger och kommer alltid tillbaka hit, just för att det är så
trevligt. Bra mat och bra vinlista. Det första vinet som togs in var en 2010 Puligny-Montrachet Premier Cru Champ
Canet från Domaine Jacques Carillon, den ena av hälften som tidigare var
Domaine Louis Carillon. Delningen har tydligen inte varit till skada, det här
vinet är strålande rent och friskt mineraliskt med en delikat frukt,
medelfyllig och god men elegant kropp. En riktigt trevlig bekantskap som med
luft i glaset blommade upp till stilfull prakt. Till den här nya firman måste
jag bara åka!
Pastan var perfekt kokt, avrundad
med grädde och toppad med en tyvärr inte alltför övertygande färskt
bourgognetryffel. Gott var det dock, men det hade varit önskvärt med en gnutta
mer salt. Sådär, helt enkelt!
Då var min grillade entrecôte
bättre, serverad med en hygglig sauce béarnaise och goda pommes frites. Men det
som gjorde mig ännu gladare var den 2009
Clos de Vougeot Grand Cru från Domaine Denis Mortet som The Big
Boss beställde in. Helt klart en modernt orienterad producent, en djup och mörk
frukt med små fina nyanser av rödfrukt, en viss kalkstensmineral och ett uns av
vaniljsöta fat. Smakmässigt bjöds en större elegans och med lite luft började
vinet både växa i intensitet, blomma ut i finare aromer och även poleras
avseende tanninstruktur. Vansinnigt gott, men jag kan tänka mig att det blir än
mer sensuellt med två till fyra års lagring.
Går man på F and B bör man dricka
sprit, och då inte vilken sprit som helst. Här har man specialiserat sig på den
underbara klosterlikören Chartreuse som finns i otaliga tappningar från förr
till nu. En del av sorterna är verkliga rariteter. Någon sådan slog jag inte
till på denna kväll, istället blev det en Chartreuse
VEP Jaune, den gulfärgade och något mer eleganta tappningen med 42 procent
styrka. Den är läckert kryddig och blommig och balanserar sötman med kryddornas
fina bitterhet på ett utsökt sätt och tack vare den lägre alkoholhalten upplevs
den här likören aningen mer sublim.
För ordningen skull fick det också bli ett glas av den gröna Chartreuse VEP Verte, 55 procent stark
och kanske den allra bästa digestiv och sängfösare som finns. Mer än så kan jag
inte önska.
God natt Beaune, vi ses snart
igen!
2 kommentarer:
Härlig läsning, i synnerhet att Roumiers vita var så lysande. Har inte testat något vitt från honom, men nu får det bli dags.
Det är synd att produktionen är så liten av de vita vinerna från Roumier. Det är, till att börja med, en av mina favoritproducenter i Bourgogne. Klassiska, direkta, distinkta och transparenta viner.
Just denna Corton-Charlemagne är ett magiskt bra vin - det dricker jag igen så snart det landar under min näsa. Vilket vin!
Skicka en kommentar