I första glaset en fortfarande ung, stramt syrlig och mineralisk, men också lätt äpplig 1990 Krug Brut från Krug, en champagne som är väldigt god nu tack vare sin absolut perfekta balans mellan ungdom och första mognad, som ger sig uttryck i en söt gul äppelfrukt och mjuk fruktkropp.
Eftersom jag visste att de skulle bli väldigt många goda viner att njuta av, bjöd jag direkt gästerna till bordet för den första serveringen av vita viner. Först ut ett vin som initialt bjöd på en nästan burgundiskt finess, men som med luft och temperatur förlorade denna elegans, särskilt så snart det började jämföras med den andra vinerna. Samtidigt fanns där en spänst och till och med mineralitet i 2009 Chardonnay by Farr från The Farr Family i Geelong, som är en av de svalare delarna av Victoria i Australien.
Men vad gjorde
det att vi tyckte att vinet var bra, när en närmast fulländad 1998 Chablis Grand Cru Valmur från Domaine
François Raveneau, den allra bästa producenten i Chablis, stod i glaset
intill. Fet, mineraliskt, stram, en viss första mognad, gul stenfrukt men
betydligt större nyanser av ostronskal och skaldjur. Sjukt gott, särskilt sedan
luften och temperaturen kring 14-15 grader lyft vinet.
Det är (tyvärr) inte
varje dag man dricker vin från den här fantastiska domänen, men sista kvällen
på Café Rotsunda är ju ändå sista kvällen. Alltså hade Diamond Lager fyllt på
kvoten från Domaine François Raveneau med en 2006 Chablis Grand Cru Blanchot. Den var dock inte lika stor och
djup som nittioåttan, på sitt sätt var den lite mer knuten och saknade den
stringenta mineralton man förväntar sig (vilket är typiskt för årgång 2006).
Med lite luft ordnade det mesta upp sig och vinet var riktigt gott och
komplext, men lite stumt.
Stort, större,
störst och bra, bättre, bäst var nästa vin, 2008 Meursault Les Chevalières från magikern Jean-François Coche-Dury,
som Don Daniele hade haft vänligheten att ta med. Vinet var djupt, fetaktigt
texturerat, mineraliskt kryddig och jordig, nästan mintig, med en stor
blommighet och knappt ens några ekfat. Det var en fullkomligt storartat vin,
och producenten gissade vi helt rätt på direkt, det rådde det inget snack om.
Sånär som på Domaine Roulot, är det ingen producent som gör vin av den
magnituden. Ett av kvällens viner, när jag summerade vinlistan.
Till dessa viner serverades hummerfyllda ravioli i en smörmonterad kraftig hummerfond med brunoise av morötter, purjolök, fänkål och hummerkött. En i sig ganska enkel rätt som dock kräver en del förberedelsetid, men som vid själva middagen är hur smidig som helst att sluföra och servera. Det är så det ska vara, tycker jag.
Det vin som Världsmästaren hade tagit med var en absolut sensationellt god 1997 Château de Fargues från familjen Lur Saluces i Sauternes. Djupt gyllengul, stor till doften, lager på lager av torkade aprikoser, söt citrus, saffran och bittermandel, en explosion av botrytis, en fet och nästan visköst söt kropp och en vidunderligt god, sammansatt och lång smak. Minst lika bra som självaste Château d'Yquem. Och till terrinen satt den som en keps.
De två andra vinerna fick i sammanhanget lite svårt att hävda sig. Det första av dem hade alla typiska drag för vit hermitage eller liknande. Fet, nötig, läckert blommig, ett uns av honung, tät och elegant på samma gång, och relativt låg syra. Vinet krävde luft och vann också med tiden i glaset, denna 2005 Hermitage från Domaine Jean-Louis Chave som Sir Ausonius hade dekanterat strax innan servering (det rådde märkligt nog karaffbrist denna legendariska stängningsmiddag, vilket förvånade cafévärden, som lovade bättra sig framöver). Vinet var just nu i ett läge då det vare sig var ungt eller moget, för även om det hade en del typiska mognadsnyanser lär det dröja upp mot tio år innan den verkliga mognaden infinner sig.
Det vin som Björnen hade tagit med var dessvärre lite väl långt gånget. Ursprunget bestämdes till Rhône, men mer än så var svårare att precisera i det lätt oxidfärgade vinet. I glaset en vit 1996 Côte du Rhône Réservé från Château de Fonsalette. Ett skönt minne från 1990-talets kult med Château Rayas och Château de Fonsalette.
Kvällens första röda vin blev en stor överraskning för oss
alla, utom för Tom Niccola som hade tagit med det. Helt klart mogen, jordig och
rustik med fortfarande kännbara men såklart helt mogna tanniner, och en rätt
trevlig och komplex eftersmak. Att gissningarna pendlade mellan rhônedruvor och
bordeauxdruvor (min första tanke var ett riktigt moget vin från Rhône) var inte
märkligt, vinet var ju flera årtionden gammalt och med tiden göms både
druvkaraktär och ursprungskänsla i mognadstonerna. Hur det gick till vet jag
inte, men blindprovning handlar ju om både erfarenhet och känsla, men så fort
vi fick en hint om att vinet kom från Australien, kläckte jag ur mig att det
måste vara Coonawarra Estate (idag Wynns Coonawarra) och med bara ett års
felgissning (jag sa 1958) visade det sig vara 1957 Cabernet. Kul historisk återblick, och faktiskt fortfarande
levande.
Underbart,
fantastiskt gott, djupt fruktigt med en svagt aromatisk ton och överraskande
finlemmad struktur bjöds på i 1975
Château Cheval Blanc från Saint-Emilion. Det rådde inget snack om att det
här var ett grand vin, och vi var
alla på hög nivå i Bordeaux med våra gissningar, intressant nog var det yngre
årgångar än den som etiketten berättade för oss som vi föreslog.
Fasanerna hade helstekts och trancherades efter att köttet hade nått 65 grader och sedan fått stå och vila i fem minuter. Såsen var 1980-talets allra finaste klassiker, en murkelgräddsås kokt med lite Dijonsenap, fasanfond, grädde och lite vitt vin. Jag använder oftast Bourgogne Blanc från Clotilde Davenne för 99 kronor som matlagningsvin, vilket lustigt nog den här dagen hade fått fyra solar av Jöns Dolk i TV4, som "ett riktigt fin skaldjursvin till nyårsfesten". Intressant!
För att göra såsen fulländad, tillsätts finskuren purjolök som garnityr. Övriga garnityr i rätten var smörkokt brysselkål, samt friterade potatisringar fyllda med kräm av jordärtskocka. Det här var en rätt designad för stor bourgogne, och så fick det också bli.
Första vinet var dessvärre korkat, fruktansvärt synd på denna exklusiva 1999 Chambolle-Musigny Premier Cru Les Amoureuses från Domaine Comte Georges de Vogüé. Som ersättningsvin dekanterade jag snabbt en 1999 Bonnes Mares Grand Cru från den på just den här tiden mer traditionella Domaine Drouhin-Laroze, som är betydligt bättre idag. Vilken underbar parfym, blommig och rödfruktig, nyanserad och precis så elegant som ett vin från Bonnes Mares ska vara. Silkeslent, förföriskt och försvinnande gott.
Gott och
stilfullt var den 2002 Chambolle-Musigny
Premier Cru från Domaine Comte Georges de Vogüé som
Don Daniele hade tagit med. En viss mognadsnyans fanns här, men stringensen och
mineraliteten höll fortfarande den fint rödfruktiga vinet i en ungdomlig fas.
I glaset intill
en lite mer knuten, samtidigt elegantare och påtagligt mer aromatiskt fruktig
med en stilfull blommighet och den säregna kryddiga nyans som direkt för
tankarna till Domaine de la Romanée-Conti, vilket flera av gästerna påtalade.
Denna 1999 La Tâche Grand Cru hade
jag, liksom de andra bourgognerna, dekanterat fem timmar före servering, vilket
vi blev rikligt belönade för i den kanonad av dofter som hade fått chans att
utvecklas med luften.
Det tredje vinet
avslöjade sin hemmaadress lika tydligt, det tog bara fem sekunder för först
Världsmästaren och sedan några av de andra gästerna att säga att "om det
här vinet inte kommer från tjärringen Bize-Leroy hoppar jag från ett
höghus". Det vin som Sir Ausonius hade haft godheten att slå upp till oss,
kom mycket riktigt från Domaine Leroy, och det var nummer
1075 av totalt 1754 buteljer som gjordes av denna superba 1998 Richebourg Grand Cru. Vilken längd, vilket djup, vilken
enastående doft. Jag tillåter att upprepa mig, herre min skapare, det här är
gott!
En högst
personlig tanke var också att det var en riktigt god trio viner, typiska
fasanviner.
Väl till bords igen blev de lite ost, och ett par kraftpaket till röda viner. Helt klart Kalifornien, de enda röda amerikaner vi kom att dricka den här klassiska kvällen. Det första vinet, serverat av Platter, var tätt, mörkt fruktigt och ordentligt strukturerat med en (för min smak i alla fall) lite väl tilltagen ekfatskaraktär i form av massor av choklad och kokos. I och för sig var vinet i grunden väldigt bra, men jag skulle nog gärna se det igenom om cirka fem sex år, då faten har integrerats bättre. Min gissning gick först till Silver Oak Cellars, men vinet var för kraftigt för det. Vad tusan kunde det vara? En hastig tanke var Hundred Acre, åtminstone kraftmässigt och rent strukturellt, men då jag inte alls kände igen vinet, övergav jag den tanken. Det skulle jag inte har gjort, just den här ovanliga specialtappningen hade jag aldrig druckit tidigare; 2008 Cabernet Sauvignon Few and Far Between Vineyard.
Diamond Lager gör precis som Diamond Lager brukar göra, då vi båda har en fäbless för Lokoya och deras suveräna cabernetviner. Jag hade faktiskt inte varit förvånad om just det här vinet hade kommit från Harlan Estate, det var hur som helst min första tanke. Väldigt fin mörk frukt, nyanserad, lite jordig, en aning mineralisk med känslan av stenjord, tät men också len, stilfull och väldigt fint balanserad med en skönt kvardröjande eftersmak. Årgången borde ha varit min favorit 1999, och så var det också. Från Lokoya kom denna riktigt goda, perfekt drickmogna men fortfarande unga 1999 Cabernet Sauvignon Diamond Mountain District.
I avdelningen gammal tysk bjöd Björnen på en lite trött men skolboksmässigt ursprungstypisk 1987 Rüdesheimer Berg Schlossberg Riesling från Georg Breuer, ett vin som i min gom var mer intressant än gott.
Och såklart
skulle Björnen också vinna disciplinen kvällens knasigaste vin. Mörkt rött,
fruktigt, mycket körsbär och björnbär, solvarmt och rikt, men inte direkt
stort. Som sagt, ett rätt knasigt vin detta 2008 La Valette Vin Rouge av lokala druvsorter från producenten Marsovin
på Malta.
Sedan gav vi oss på barskåpet, och hur välfyllt med
exklusiv grappa, tequila, whisky, rom, cognac och gammal Chartreuse det än är,
brukar vi aldrig bege oss hit. Men är det sista kvällen med sommeliergänget på
Café Rotsunda, så är det. Skål ta mig fan, i morgon är en annan dag!
Summering: 8
gäster, 23 viner, 56 Riedelglas
2 kommentarer:
Härlig läsning! Som vanligt. Men jag undrar, provade du Bourgogne 1999:orna under den långa dekanteringen? På vilket sätt blev de bättre? Strukturellt, aromatiskt eller båda? Låter väldigt mycket, även fast det är 1999. Men jag litar såklart på dig om du säger att de blev bättre :)
Hej Miguel,
Egentligen borde jag kanske inte säga att vinerna blev "bättre", rent kvalitetsmässigt förändras de ju inte.
Vad jag menar, är snarare att vinerna till en början upplevdes lite knutna, med något mer mörka och jordiga toner och lite mer upplevd tanninstruktur direkt jag dekanterade dem.
Det jag visste, av erfarenhet av den här typen av viner, var att tanninerna med lite luft skulle poleras och därmed skulle vinet få en lite silkigare lena struktur, vilket också ger en upplevelse av att frukten får en något mer framskjuten position.
Avseende doften, började den långsamt att blomma ut och visa på både högre rödfruktiga och blommiga aromer, och djupare och mer komplext jordiga toner. Man skulle kunna säga att vinet gav cirka 80 procent av doften direkt ut flaska, men närmare 100 procent av sitt register ett par timmar senare. Den största förändringen skedde under den första timman i karaff.
Skicka en kommentar