Ibland blir vinmakarmiddagar mer vinmakare och vin än
middagar, men helt ärligt gör inte det så mycket eftersom vin och vinmakare i
sig duger gott och väl för mig. Hur matgalen jag än är. Den här kvällen, då Arnaud
Ente från Domaine Arnaud Ente i Meursault och Christophe Perrot-Minot från
Domaine Perrot-Minot i Morey-Saint-Denis gästade Stockholm, blev det just mer
vinmakare och vin än fokuserad middag, men maten som bjöds var det minsanna
inget fel på alls. Tvärtom, den var ytterst god.
Tillställningen utspelades på det ultraexklusiva men
också väldigt ombonade och personliga Ett
Hem, ett lite boutiquehotell med ett dussin rum inhyst i en storslagen
fastighet på Sköldungagatan bakom Engelbrektskyrkan i Lärkstaden. Hotellet
öppnade för ett halvår sedan och är snarare en destination i sig själv än ett
hotell man checkar in på när man besöker Stockholm. Här är det personlig
service utöver det vanliga som gäller, förstklassig mat av elegant snitt
signerad creative chef Stefan
Eriksson (Årets Kock 2005) och Mårten Bergstrand (före detta
Frantzén/Lindeberg) och viner utvalda och serverade av sommelier Peter Färm.
En restaurang öppen för allmänheten har man inte, däremot
kan man hyra in sig för privata sällskap om plats finnes. Och det gjorde det
tydligen, tack och lov, just den här kvällen. Det kändes som en ynnest att få
träda in bakom porten och in i den ombonade härligheten.
Ett glas NV Cuvée
No 735 från Jacquesson med lite smått och gott fingerplock i en av de
vackra salongerna ramade in känslan av att ha kommit hem till någon
(välbeställd) vän, precis enligt intentionen hos Ett Hem. En god, lätt äpplig
och något brödigt rostad nyans i den friska och citrusfruktiga smaken var
precis vad som behövdes.
Någon restaurang i traditionell mening finns inte här,
heller finns ingen matsal. Gästerna äter helt enkelt sina måltiden där de
känner för; i matsalen, i köket intill kocken, eller som vi den här kvällen i
det lummiga orangeriet.
De första sju vinerna var vita, alla från den utmärkta
och allt bättre Domaine Arnaud Ente i Meursault. Arnaud förhöjde stämningen och
gav eftertryck i de av terroir och
högsta kvalitet drivna vinerna.
Vi började med en smått sensationell 2010 Bourgogne Blanc från 10-35 år gamla stockar i Meursault och
Puligny-Montrachet. Så här bra, fet och jordigt mineralisk och samtidigt friskt
stenfruktig med både djup och längd, ska per definition en generisk bourgogne
inte vara. Det är helt enkelt ett fantastiskt vin som trots sin klassificering
lätt skulle peta undan både villages
och premier crus från många andra
firmor. Bravo!
Till de vita vinerna, var det tänkt att plocka på sig
lite smårätter, family style, ett
trevligt sätt att äta på då det skickas runt fat med de små delikatesserna så
att man kan förse sig själv med det man önskar.
En kräm av bakad jordärtskocka med löjrom från Kalix var
en av dessa, enkelt och god och även om jag inte håller löjrom som särskilt
vinvänligt, fungerade rätten hyggligt till de vita vinerna. Vi fick också en
bakad purjolök med lite tryffel, en consommé av kantareller och en alldeles
magiskt god lättrimmad torskfilé som bakats sous
vide med lite örter, och serverades med lätt brynt smör. Absolut enastående
till de vita bourgognerna.
Det vita vin jag höll som allra finast och komplext var 2010 Meursault Premier Cru Gouttes d'Or,
ung och knuten men ändå närmast explosiv i sin intensitet, mineraliska
stringens och djupt feta fruktkropp, och absolut torr och stram i slutet. För
min del blev de påfyllning av detta vin redan vid middagen (trots 14 viner!),
därefter underbar okynnesdrickande på den sena timman i loungen.
Firmans 2010
Meursault var också elegant och något nötig med stor fräschör, och trots
den varmare årgången imponerade 2009
Meursault Clos des Ambres från 55 år gamla stockar med sin klassiska
struktur och utmärkande mineralitet.
Mer distinkt mineralisk var som väntat 2008 Meursault Les Petits Charrons,
vars frukt var påtagligt citronfrisk, ett vin som blev himmelskt till torsken.
Till purjolöken, som är en aning söt och dessutom bar doft av tryffel, höll jag
däremot den fetare men fortfarande fint mineraliska 2007 Meursault Sève du Clos från 110 år gamla stockar, som det bäst
passande.
Att Arnaud Ente är kung i Meursault (tillsammans med
Jean-François Coche-Dury och Jean-Marc Roulot) är ett som är säkert, och hur
god 2007 Puligny-Montrachet Premier Cru
Les Referts än är, har det en helt annan (fetare gulfruktig) och något
mindre nyanserad doft och smak än vinerna från Meursault. Vinet är förvisso
fortfarande ungt och lite knutet, dessutom från en något svagare årgång. Men
gott …
Kvällens andra huvudperson var Christophe Perrot-Minot
från Domaine
Perrot-Minot i Morey-Saint-Denis. Mer än dubbelt så stor som Domaine
Arnaud Ente avseende antal hektar, antal viner och total produktion, dessutom med
sitt uttryck genom pinotviner från Côte de Nuits.
Här började vi med en trevligt rödfruktig, först lite
knuten men med luft utblommad och något saftig 2010 Fixin från 40 år gamla stockar. Gott, utan att alls imponera.
Det gjorde dock den urtrevliga och mycket mer komplexa
och av kalkfet mineralitet mer nyanserade, stramare och strukturerade 2010 Gevrey-Chambertin, vars frukt bjöd
på bytypiskt djup och intensitet. Det här vinet gillade jag verkligen.
Även den lika stramt mineraliska och läckert körsbärfruktiga 2008 Morey-Saint-Denis En la Rue de Vergy (belägen ovanför Clos des Lambrays) föll mig i smaken.
Stilfullt, elegant, något blommigt och saftigt
rödblommigt inbjudande var 2009
Chambolle-Musigny Premier Cru Les Echanges Vieilles Vignes, men det kändes
att vinet behövde en stunds luftning för att börja visa sina finaste sidor. En
något mindre uttalad mineralitet än väntat, och en upplevd värme från
alkoholen, drar ner helhetsintrycket.
Från 60 år gamla stockar kommer den djupt fruktiga, lite
tyngre och jordigare (än nyss nämnda vin) 2009
Nuits-Saint-Georges Premier Cru La Richmone Vieilles Vignes. Det här är ett
vin som alltid imponerar mer än vad bynamnet på etiketten lovar, men det är i
nuläget fortfarande ett rätt knutet vin.
Även varmrätten serverades som family style, från stora fat som skickades runt bordet tog vi för
oss av perfekt rosastekt, lätt enbärsrökt renfilé som serverades med en
potatiskräm med karljohansvamp och till den ett smakrik viltsky och broccoli.
Särskilt till de lite smakrikare bourgognerna passade den här rätten bra.
Kvällens två sista viner blev två årgångar från samma grand cru, från en 0.82 hektar liten lott
högt belägen intill Chambertin. Båda var väldigt bra och tydliga i sina
årgångsuttryck, där 2009
Charmes-Chambertin Grand Cru Vieilles Vignes bjuder på en djup, ganska
generös och solmoget charmig röd bärfrukt med betoning på hallon. Personligen
höll jag 2010 Charmes-Chambertin Grand Cru
Vieilles Vignes som det snäppet bättre av dem, åtminstone en lite större årgångstypisk
fräschör och något mer uttalad mineralitet. Fast egentligen fick båda samma
kvalitetspoäng, skillnaderna handlar mest om uttryck och personlighet, inte om
kvalitet.
Måltiden avslutades med lite goda ostar, min älskade
Comté, en perfekt mogen Coulommiers med krämig textur och fint kryddig arom,
och den svenska hårdosten Himmelsraften från Oviken.
I en av salongerna dukades sedan alla flaskor upp, så att
man i egen takt kunde återbesöka de viner man tyckte bäst om, ett lovvärt
inslag som satte extra glans på kvällen. Dessutom finns det en viktig poäng i
det hela, de allra flesta viner utvecklas med luft och att missa den utveckling
luftningen ger en inte helt korrekt och fullständigt bild av vinet.
Och helt ärligt, det var väldigt svårt att ens komma på
tanken att man skulle hem, vi satt så bra i den sköna soffan i den otroligt
härliga, lyxiga men samtidigt personliga och avspända hemmamiljön på Ett Hem.
Tänk om man hade råd att bo så här …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar