Bortamatch den 18 november

 

Vad gör man egentligen när man har en ledig söndag, och även måndagen känns helt lös och ledig? "Bortamatch vore kul", minns jag att jag tänkte, när önskedrömmen slog in genom ett telefonsamtal från Cat Woman, som i härligt samarbete med E'n'L skulle ansvara för både grytor och vinglas.

Förvånad över att vi inledde med ett gäng champagner blev jag då rakt inte, champagne är livets dryck för Cat Woman, och jag slickar saligt i mig de berusande bubblorna när de är så här goda. Den första champagnen var förförisk i sin absoluta elegans, svagt rosa och sirligt fruktig framstod denna 2002 Belle Epoque Rosé från Perrier-Jouët som en försvinnande god charmör, som en frisk vårfläkt. Det är sanna mina ord sällan jag dricker Belle Epoque, särskilt denna rosa tappning, alldeles för sällan.

   Hade det inte varit för att den snart urdruckna charmören snabbt ersattes av en annan av mina verkliga favoritchampagner, hade jag nog fortsatt hållit den som oemotståndlig. Men vad gör det när den utsökta 2002 Comtes de Champagne från Taittinger fylldes i mitt tomma glas. Fortfarande ung, men med sin försiktigt brödiga och rostade nyans i den lätt feta citrusfrukten, ung och stram men redan med ett djup. Som vanligt blir jag innerligt glad av att njuta av den här prestigechampagnen.

   Små tilltugg av parmesanchips, laxtartar på knäcke, en god spansk korv och lite anklever på små snittar gjorde champagnerna sällskap. Fett och salt, precis det champagner älskar!

 

Den tredje champagnen trodde jag faktiskt var äldre än den var, den hade en mognad och lätt nötig och äpplig ton jag fick till slutet av 1970-talet, men det visade sig att det var en 1988 Brut från Pol Roger. Sånär som på en liten oxidationston i slutet på den något snabbt mogna och därmed lite korta eftersmaken, var allt annat i champagnen riktigt gott. Men helt ärligt hade den nog varit lite godare för ett par år sedan.

Två vita viner skulle serveras till lunchens förrätt. Det första av dem var märkligt nog ett vin jag själv hade hållit i och tänkt ta med mig från min egen vinkällare strax innan jag lämnade hemmet, men tack och lov låtit stå kvar. Nu fick jag ju njuta av den ändå, den superläckra och mineraliskt strama 2008 Chassagne-Montrachet Premier Cru Les Caillerets från Domaine Fontaine-Gagnard. Dess mineralitet är skolboksmässig byns högre lägen och steniga jordar, här möts kalkfetma med tavelkritor och en nästan rostad skaldjursskalston, och till det hör också en fet citronskalskänsla och längd som växer med luft och temperatur. Galet gott.

   Jämte detta supergoda vin, skänkte Cat Woman upp det vin jag hade tog med i gåva dagen till ära, det blev ju en fantastisk och generös överraskning. Vinet var såklart av en helt annan art, format av den mer slösande kaliforniska solen och de helt nya kryddiga ekfat det varit uppfostrat i, men också av en god syra och till och med en liten mineralton. Hur gott som helst, denna 2010 Belle Côte, ett av flera fina chardonnayviner från Peter Michael Winery i Sonoma, men också ett vin som vinner lite mer stringens och finess med ett par års vidare flasklagring.

Hur väljer man då vin till förrätten? Skulle man ta det elegantare och stramare franska, eller det fylligare amerikanska? Båda visade sig passa riktigt bra till de feta halstrade pilgrimsmusslorna från Hitra på en bädd av ärter och schalottenlök, toppat med rostat fnas av jordärtskockor och brynt smör. I slutändan visade det sig att amerikanen tog hem spelet (för mig i alla fall), just tack vare sötman i ärterna och den nötiga tonen (som speglade ekfaten) från skockorna och det brynta smöret.

 

Mogen bordeaux är rätt gott, och om årgången normalt sett ses som riktigt knölig och bråkig, bör man välja ett vin med riktigt bra terroir och hög och jämn kvalitet. Och så kände vi nog med 1975 Château Haut-Brion från Graves, som oftare än andra slott verkar lyckas i lite svagare årgångar. Om 1975 mest har gått till historien som en torr på gränsen till ogint sträv årgång, är spåren av det nästan helt bortsopade i detta vin. Nog för att strävheten fortfarande står kvar, men frukten är både djup (dock inte stor) och läckert jordig och komplex med en fin ton av tryffel. Balansen var långt bättre än väntat, doften också. Me like!

Av en lika oväntad som inte helt ovanlig slump fick vi en referens i det inte planerade men medhavda 2001 Château Haut-Brion, också det från en årgång som inte har hyllats som Guds gåva till vinsamlaren. Dock till oss, den här kvällen. Jag har ofta funnit att nollettorna har en god frukt och intensitet, och det gäller också denna mörkfruktiga tappning, som just nu bjuder på en otroligt fin drickbar balans och till och med skön längd. Precis som sjuttiofemman, visar det här vinet att man har en jämn och hög kvalitetsnivå. Me like again!

Medan varmrätten fick sin sista handpåläggning i köket, serverades två viner till, och båda från Bordeaux. Medan det första av dem, 1995 Château Tertre-Roteboeuf från Saint-Emilion lockade med en fortfarande ungdomligt djup och mörk frukt, dock med en första jordig nyans av mognad (och till och med ett uns svart tryffel) och komplexa stråk av blyertspenna, var grannen påtagligt mer sekundär. Men på bästa tänkbara sätt, ska tilläggas. Med en stor och närmast auktoritär kraft talade 1982 Château Gruaud-Larose från Saint-Julien om vem som var kung den här kvällen. Och så står det faktiskt också på etiketten: "Le Vin des Rois".

   Om dess granne bjöd på små toner av ceder, tryffel och annat mognadsgott, var dessa aromer mångfaldigade i denna åttiotvåa. Tanninerna var fortfarande vitala och gav smaken en riktigt fin struktur, och längd. Det här vinet blev min favorit denna dag.

Och till varmrätten satt det, förvisso också alla andra med, helt perfekt. Men så är det när maten är av den här klassiska och av fett förlåtande karaktären. Tournedos, stekt medium rare, toppad med en skön skiva anklever som fick smälta över köttet, fint balanserad av en lätt sötknäckig madeirasås, och så lite grönsaker med för att visa att även vi köttätare kan om vi vill. Brysselkål och jordärtskocka.
   Tack för denna fantastiskt goda resa tillbaka till 1980-talet. Det var faktiskt bättre förr!

Två extraviner stod fortfarande dekanterade, däribland mitt medhavda vin från Joseph Phelps Vineyards i Napa Valley, 2002 Insignia. Det här är ett alltid så gott vin, en klassisk blend av bordeauxsnitt som domineras av Cabernet Sauvignon, som dessvärre hamnar i skuggan av nyare och mer trendriktiga viner i den expansiva kaliforniska vinindustrin. Det är rätt märkligt, detta fenomen, att viner som bevisligen har en flera decennier lång historik av kvalitet, inte alls hyllas lika mycket som nästan helt oprövade kort från nygrundade firmor.

   Själv fann jag det här vinet vara djupt och mörkt bärfruktigt med fortfarande vitala och närmast primära vinbärstoner, men också med en något knuten struktur. Ett par timmar i karaff var helt klart av godo, denna ungdom har inte ens börjat visa sin första platå av god mognad, men tanninerna är ändå fint balanserade och ekfaten är väl integrerade. Tack och lov hade jag kvar lite av det goda köttet till den här godbiten.

   Det andra vinet skämdes inte alls för sig, även om det var lite lättare i kroppen och något mindre strukturerat. Men så kom det också från Pomerol, och förväntades också vara lite mer försiktigt. Frukten var också mörk, men mer med drag åt blåbär och med en lenare textur och läckert mineralisk. Denna 1999 Château Hosanna (ett av alla bra slott i familjen Moueix imperium) var fortfarande lite för ung, och vann också dekantering, som dessvärre skedde lite i senaste laget. Fast gott var det ändå.

Till ostarna bjöds bourgogne, skönt med lite omväxling mot de lite tyngre bordeauxvinerna. Det är inte ofta jag dricker vin från Domaine Emmanuel Rouget, men varje gång jag gör det är lika glädjande. Den här kvällen var det 1999 Vosne-Romanée Premier Cru Beaumonts som serverades, och precis som väntat förenade den en intensiv och fortfarande lite sötaktigt jordgubbs- och hallonfruktig arom i det mer jordiga och kalkstensfeta djupet. Med fina tanniner, en god syra, fortfarande vital frukt och en silkeslen textur och lång smak, lovade den här flaskan gott för det årgångskamrater från domänen jag har under ständig uppsikt.

 

Långlunchen hade blivit en ganska sen kväll, och då är det bara att ta till flaskan, igen. I det här fallet en högaromatisk och eldig Framboise Sauvage från destillatören J Bertrand. Det river alltid gott med en alcool blancs efter en lång, lång lunch.

Och eftersom det ännu var en liten stund kvar till midnatt, passade vi på att åka till Svartengrens, en av Stockholms allra bästa cocktailbarer. Ett par blandade cocktails signerade skickliga Jossan gjorde susen, gav energi och spädde på suget efter middag. Någon sådan hade vi nämligen inte hunnit med, kom vi på.
   Alltså styrdes kosan till Sturehof för en middag i sista självande minuten, en otroligt god kalvkorv för min del, och till den en flaska 2008 Meursault Les Vireuils från magiska firman Domaine Roulot. Mineralisk med stor fräschör, intensiv gul och citrusskalsfet frukt som ger vinet en god struktur och kropp, diskret nötighet, en lång och intensiv smak, en av de allra bästa definitionerna på vinerna från Meursault. Det här är jag ytterst svag för.
   Långpass i gastronomins tjänst är någon av min nationalsport. Men dagen efter hade jag träningsvärk, det måste jag medge.