Bortamatch den 4 maj

Att tack nej till middag hos Millie och Hansa är nog bland det dummaste man kan göra, maten och vinerna och sällskapet här ju det bästa i landet! Alltså hoppas jag alltid att jag slipper göra det på grund av massa arbete och annat dumt som står i vägen. Tack och lov går telefonkedjan het innan det verkligen bestäms att det blir middag där, och därför missar jag sällan en middag där, tack och lov!

   Det enda vi egentligen missade var våren, som av en som vanligt outgrundlig anledning tog ledigt över helgen. Men vad gjorde det när det varma köket och aperitif däri är så vansinnigt trevligt. Ett par fat med jamón iberico bellota som personligen hade tagits hem från de spanska skinkornas paradis Salamanca fick locka gommen, men skinkan var egentligen lite för smakintensiv för de delikata champagner som serverades.

Den första var skönt mogen, mjukt äpplig och väldigt elegant med nyanser av mandel, där fanns en fin men ändå inte stramt frisk syra, så jag misstänkte att champagnen var bortåt 20-25 år gammal, och visst stämde det. Däremot hade jag, och vi, svårt att pricka in hus och vin, och att det skulle vara 1982 Clos des Goisses från Philipponat hade inte ens slagit mig in. Men så var det, och vinet var förvånansvärt ungt och vitalt, och gott!
   Dock var nästa champagne både djupare, mer intensivt, rikare och mer komplex, och den hade en ton, om än mogen, som drog mig åt Chardonnay. Här bjöds gula äpplen, av mognad och ålder något sötaktig och nougatlik, dessutom en riktigt läcker nyans av grillad citron. Det upplevdes rent arommässigt som en riktigt bra årgång från Henriot, men av lite lättare snitt. När jag hörde årgång och producent blev jag något perplex, facit var långt mer intressant än min gissning, som å andra sidan låg på ett mångfalt högre ryktesplan än vad vinet var. Det kom från champagnefirman R et L Legras och var 1983 Blanc de Blancs Grand Cru Cuvée St-Vincent, en toppcuvée av Chardonnay som troligen hör till de bättre denna lite udda årgång.

I väntan på att Millie förberedde förrätten, bjöds ett vitt vin i ett mindre glas. Riesling helt klart, Mosel helt klart, superkvalitet helt klart, men mognad? Inte helt klart. Det är nämligen en försvårande omständighet när viner har en viss släng av restsötma, att tala om vinets ålder. Har det också en tydlig mineralitet som kan liknas vid en rostad eller rökig ton, vilket många viner från steniga jordar verkar ha, kan det ytterligare försvåra slutledningen. Alltså gick jag fel, i alla fall på detaljerna. I glaset hade vi en underbart god 2006 Riesling Spätlese Brauneberger Juffer Sonnenuhr från Fritz Haag. Gott!

Det blev ytterligare en sötfruktig tysk innan förrätten stod färdig på bordet. Denna tysk var djupare, mer mogen, större i intensitet och mineralitet, stenigheten och den nästan oljiga texturen vittnade om ett stort vin, och även om frukten uppförde sig ordentligt mogen, allra mest troligt sent skördad, bjöd den på en torr finish med uttalad mineralitet och viss mognadskomplexitet. Alltså ett högt prädikat med viss ålder, och med tanke på den silkiga texturen och låga alkoholen från Mosel. Min gissning föll i precis rätt jord med lite svaj på årgången, 1993 Riesling Auslese Scharzhofberger från Weingut Egon Müller. Magiskt gott, godis för vuxna, elixir för själen. Nu var vi på gång!

Färskt vit sparris, kokt al dente, till det en hollandaise mer perfekt slösaktigt mycket smör i. Så här firar man våren i Sverige, oavsett det är vår ute eller inte. Sparris och rieslingviner, kommentarer överflödiga!

Två kupor med vitt vin som också talade om viss mognad, men inte på långa vägar när full mognad. Det första vinet var det tyngre och fetare, det hade en kraft och en jordigt mineralfet karaktär som späddes på av gula äpplen och rostade mandlar, därtill den typiska ton av mynta (snarare mild eukalyptus) och rostade hummerskal jag finner i vinerna från byn Chassagne-Montrachet med viss ålder. Med tanke på vinets fetma tänkte jag Bâtard-Montrachet, vilket var fel, dessutom fel firma. I glaset hade vi istället en 1995 Le Montrachet Grand Cru från Maison Louis Jadot … jag fick i alla rätt på by och kvalitetsnivå, men gick fel på ett 50-tal meter och på producent.
   Nästa vin kände jag med en gång att det enbart kunde komma från Corton-Charlemagne eller Chevalier-Montrachet, den ultrakaraktäristiska kritigheten, fetman men samtidigt strama syran och kalkmineralen kan inte komma från särskilt många andra vingårdar. Stilmässigt var vinet först knutet och påtagligt syradrivet, samtidigt hade det en underbar och växande doft som förförde. För mig var detta vin solklart det bästa och mest livfulla av de två, och efter lite fundering och ett utbyte av blickar med Hansa, förlades min röst på Domaine Leflaive och vinet 1996 Chevalier-Montrachet Grand Cru. Rätt.

Två stora feta piggvarar hade gått långsamt i ugnen på cirka 90 grader och var nu perfekt bakade med en kärna som precis höll på att stanna. Så ska fisk tillagas. Bland tillbehören var det inget tjafs här inte, skirat smör och rostade mandlar, precis det de feta och av ursprung och mineral nötiga vinerna behövde.

Mina två viner kom som en murbräcka efter supereleganterna. De var båda dekanterade fyra timmar tidigare, något jag gärna gör med yngre kaliforniska chardonnayviner med goda syra och solgenerös fruktighet, eftersom de då kommer att upplevas något stramare och mer komplexa.
   Det första vinet var kristallklart, hade en sötaktig citrusfrukt med lätt nötiga nyanser, dock inte någon markerad ekfatskaraktär trots att de har uppfostrats i helt nya franska ekfat. Smaken var fyllig, men också livfull tack vare den friska syran. Endast 40 lådor hade gjorts av denna 2009 Eterium från Maybach Family Vineyards, och druvorna kommer från Thieriot Vineyard i Sonoma Coast.
   Det andra vinet var slöjigt, helt klart ofiltrerat och skulle säkert fått en naturvinstaliban att spritta till av lycka, till dess denna hade smakat på vinet (eftersom det på inget sätt var udda i smaken). Doften var stor, rent fruktig, citrusaromatisk med inslag av gul tropisk frukt, något jordig och något rostat nötig, men egentligen inte heller påtagligt ekfatskryddigt och smaken var rik, generöst fruktig och mjuk med en frisk syra och lång eftersmak. I glaset hade jag skänkt upp en 2009 Lauren Chardonnay från vingården Rueling Vineyard i Sonoma Coast, och firman Aubert Wines.

Sedan blev det moget, läckert balanserat mellan primär vildhallonfrukt och jordig mognad med inslag av sous bois och tryffel, och även om smaken var superb, vittnade det lite intorkade och svampnyanserade slutet av vinet var av hög men inte högsta kvalitetsnivå. Jag gissade rätt på by men cirka 15 år fel på ålder (jag trodde det var 1985), och att jag gick helt fel på producent var inte konstigt. Vinet var anonymt producerat och buteljerat av den franska vinhandlaren Nicolas. Etiketten avslöjade 1969 Vosne-Romanée Premier Cru Les Suchots. Hur kul som helst.

Nästa bourgogne hade en mycket större och mer parfymerad doft, både rosenblommig och mycket mer intensivt rödfruktig med en kombination av vildhallon och söta körsbär. Det fanns också en diskret nyans av kanderade apelsinskal och torkade aprikoser, vilket brukar leda mig till Vosne-Romanée (igen), men så fanns där nyansen av jordgubbar och jord som lyfte blicken mot Gevrey-Chambertin. När jag väl tog mig dit var det bara Domaine Armand Rousseau jag kunde tänka mig tack vare vinets silkighet, yppighet, kraft och djup. I glaset deras 1990 Ruchottes-Chambertin Grand Cru Clos de la Ruchottes (en 1.06 hektar stor monopol inne i den större vingården, som köptes av familjen Rousseau 1977).

Intill denna en minst lika fabulös bourgogne, dock mörkare fruktig och lite mer tydligt strukturerad med mer markerade tanniner och syror och även en liten släng av de stjälkar som har medföljt i jäskaret. Alltså utgick jag från stjälkarna när gissningen skulle levereras. Tack vare vinets kraft och struktur knappast Domaine Dujac, och eftersom det hade en annan parfym än den jag oftast finner i vinerna från Domaine de la Romanée-Conti uteslöt jag också denna nobla domän. Det lämnade kvar ett rimligt alternativ, Domaine Leroy. Ännu en gång ville jag vara kvar i Vosne-Romanée tack vare mörkfrukten och nyansen av aprikos, men hade därifrån ingen närmare gissning. Dock knep jag åldern, vilket alltid är något: 1988 Vosne-Romanée Premier Cru Les Beaux Monts.

Lammet var rosastekt, saftigt och välsmakande och serverades med en potatiskräm och sauterade grönsaker, och det var som vanligt, när Millie står vid spisen, otroligt gott. Tack vare rättens elegans, matchade den de subtila vinerna väldigt bra. Det blev, inte helt oväntat, snabbt tomt på tallriken och tomt i glasen. Alltså toppbetyg!

Extranumret bestod av ett vin som vi var rätt många om att placera på högsta producentnivå i Hermitage, och just den mörka fruktigheten, tonen av bläck och blyerts, känslan av stenig mineral, fina tanniner och lång, komplex eftersmak gjorde gissningen rimlig.
   Det är så intressant att notera hur svårt det är att gå ifrån ett inslaget spår när man har bestämt sig för vad man tror att det är. I sig är inte det konstigt, när vi har bestämt oss för att, som i det här fallet, vinet kommer från Hermitage, börjar hjärnan leta efter de attribut vi normalt sett tillskriver den typen av vin. Alltså ser vi främst dessa egenskaper och förstärker dem, men ser inte de andra. Så är det för alla provare, oavsett de vill medge det eller inte.
   Jag fick alltså anstränga mig att tänka om, och tog mig tack och lov till både rätt druva, rätt distrikt, rätt producent, rätt vin och rätt årgång. Men hade det inte varit för min vetskap att Hansa har en fäbless för just den här producenten, hade det knappt gått.
   I glaset hade vi en 1995 Viña El Pison Reserva från Artadi, en ren tempranillo från gamla vinstockar (planterade 1945) i Laguardia i Rioja Alavesa, lagrad i helt nya franska ekfat. Det här är bara ett av många viner som bevisar att Tempranillo är en stor druvsort och att Rioja är ett av världens bästa vindistrikt!
Till det underbara vinet blev den en mycket fin 30-månaders Comté. Just as simple as that!

Glass och jordgubbar, en dessert som var tänkt att spegla värmen en vårkväll, som istället fick ge en försmak av den sommar som snart kommer. I glaset ett vin som jag av ren rutin på ett logiskt sätt lyckades resonera mig fram till. Definitivt botrytis på hög nivå, men inte med nyanser av bittermandel och saffran som i hyggligt unga viner från Sauternes, heller inte med den strama syran som druvsorten Furmint har. Alltstå ströks Sauternes och Tokaj från listan. Jag hittade heller inte citrusfrukt eller påtagligt frisk syra, alltså vågade jag mig på att stryka de tyska och österrikiska viner jag kanske hade haft i åtanke, och sent skördade rieslingviner från annat håll också för den delen. Återstod Alsace och druvsorterna Gewurztraminer och Pinot Gris, och eftersom blommigheten var mild och smörfetman och kryddan lite mer uttalad, blev det Pinot Gris. Två producenter kunde jag tänka mig, Domaine Weinbach eller mycket mer troligt Domaine Zind-Humbrecht. Mitt svar blev (dock utan årgångsgissning) helt rätt, 1994 Pinot Gris Clos Jebsal Séléction de Grains Nobles från just Domaine Zind-Humbrecht.

Både vinets och segerns sötman vaggade mig gott till sömns efter denna underbara middag!