Bortamatch den 8 januari

Sunday, bloody Sunday?

Nepp!
Sunday, lovely Sunday!
Och på ren bondsvenska … Jag älskar söndagar!

Sen frukost, sömniga repriser på teve så att de ultrakommersiella tevebolagen kan tjäna ihop sina pengar på andrahandsutgåvor av sina ofta medelmåttiga produktioner. Skön promenad i solen i det som skulle vara en vinterdag med januari som indikator på kalendern, men mer kändes som en solig höstdag med hög kylig luft. Ja, det mesta verkade vara fel.

   Alltså bäst att ägna sig åt sådant man begriper sig på, och som egentligen aldrig blir fel. Vinmiddag med vännerna.

Vi bänkades i barköket hos Millie och Hansa och blev serverade ett vitt vin som Pete hade tagit med. Det upplevdes ha en god mognad utan att vara direkt gammalt, lite vaxigt, fett, jordigt, ett uns av blommighet som förde tankarna till Roussanne, den måttliga syran bekräftade detta, och huruvida det var mycket nya ekfat eller den nötighet som röjer en långsam oxidation, gick jag bet på. Jag satte hur som helst vinet i Hermitage, men fick, när diskussionen om Sine Qua Non kom igång, associationer till hans tidiga vita viner. Det visade sig vara rätt, och Pete hade tagit med ett vin jag aldrig tidigare hade provat, 1996 Omadhaun & Poltroon, en cuvée av 55 procent Roussanne från Alban Vineyard och 45 procent Chardonnay från Mer Soleil Vineyard i Santa Lucia Highlands. Kul med ännu en referensbreddare från Manfred Krankl och hans tidiga vinmakarbana.

Tack vare smakrikedomen och den komplexa nötigheten, passade vinet som hand i handske till den långlagrade colatello som Hansa hade haft hängande i vinkällaren i flera år, och nu putsad av och skivat lövtunt. Den formligen smälte i munnen och bjöd på en otroligt komplex smak, godare än någon jamón iberico eller pata negra jag någonsin ätit.

Vinprovningen skulle ske i två pass, tre glas i varje. Helt klart visade sig första trion vara av Cabernet Sauvignon, komma från Napa Valley och ha en viss ålder. De var alla tre utomordentligt goda och moget komplexa. Att först identifiera åldern kändes viktigt för att bena ut vilka vinerna var, och här kommer man till en springande punkt i allt som har med blindprovning av mogna viner att göra. För det första måste man känna till hur källaren som vinerna har lagrats i är, ju kallare desto långsammare utveckling och ju varmare desto snabbare och ojämnare mognad med mindre vital komplexitet som följd. För det andra bör man känna till när vinerna lades in i källaren. Det ger också en fingervisning om hur vinerna har utvecklats.

   Här hos Hansa är det ur en aspekt enkelt, vinerna köps i stort sett alltid vid lansering och läggs sedan ner i den absolut optimala och kalla källaren, och utvecklas där långsammare än viner från någon annan källare jag har provat viner från. Att dessa viner upplevdes så pass mycket yngre än vi först gissade, var alltså inte konstigt.

Det första vinet var verkligen komplext, medelfylligt och fortfarande något fruktintensivt med en läcker jordig ton och en diskret mandelnyans som vittnade om mognad, därtill en fin sälta av mineral. Jag blev glatt överraskad över hur pigg och storstilat läcker denna 1991 Insignia från Joseph Phelps Vineyards var, och jag skulle senare till köttet dricka ett stort glas av den.
   Det andra vinet var det allra bästa, ett mer "bordeauxlikt" komplext vin med djupare kropp, större intensitet men också mer mineraliskt och tanninstrukturerad kropp. Även denna 1994 Cabernet Sauvignon från Dalla Valle Vineyards var underbart välhållen. Ett stort glas av den slank också ner till köttet.
    I tredje glaset var vinet både äldre i stilen och mer markerat tanninrik, vilket ledde mig upp till bergen. Mycket riktigt, denna 1995 Reserve av Cabernet Sauvignon, Cabernet Franc, Merlot, Petit Verdot och Malbec kom från högt i bergen belägna vingårdar och firman Mount Veeder Winery. Per definition var det ett enklare vin, vilket förmodligen var anledningen till att det hade mognat lite fortare än de andra. Gott var det hur som helst, men med tanke på de stadiga tanninerna snarare ett vin att spara till maten än att dricka som det är.

Ny omgång arbetsuppgifter, tre nya röda. Temat kändes igen. Vi lämnade alltså vare sig druvsort eller dalgång. Det första vinet var superbt i en djupfruktig men ändå elegant stil jag brukar kalla nyklassisk, nu med mognad nästan bordeauxliknande komplex (förlåt för denna bra beskrivande men fantasilösa jämförelse) med ett uns av jord, gräs och tobak. Det var ett riktigt läckert vin, denna 1996 Cabernet Sauvignon Black Sears Vineyard från Cornerstone (kul, det var många år sedan jag drack något från dem!), men den hade en något kort och avklingande eftersmak och tyvärr föll vinet lite i den öppna flaskan över kvällen.

   Mittenvinet var fullkomligt formidabelt! Djupt fruktigt, vitalt, intensivt, fin syra och en läcker mineralitet, det påminde vansinnigt mycket om vinerna från Harlan Estate utan att ha deras kraft och längd, men allt annat satt på plats på det storstilade sättet. Så kom vinet också från grannläget, och även i de moderna tappningarna (sedan 2004 heter vingården Futo Vineyard) är likheterna där. Detta var dock en mer mogen variant från förra ägaren Oakford Vineyard, och vinet var 1997 Cabernet Sauvignon. Bländande gott. Två glas till maten, tack!

   Sista vinet var den udda fågeln, ljusast i färgen, mer aromatisk och mer röd- än blåfruktig, därtill en svagt medicinskt kryddig nyans med ett moget inslag av tobak. Smaken var avgjort lättast och ganska mjuk, god men inte stor. Den här firman hade jag faktiskt aldrig tidigare provat något vin från, Richard Partridge och deras 1998 Cabernet Sauvignon.

Medan vi njöt av vinerna, spillde på lite till och Millie lade sista handen vid maten, hällde jag upp ett vin blint. Det var körsbärsrött med en liten mognadsnyans, doften var medelstor, ganska rik, lite kryddig och något sötaktigt fruktig i en stil som fick alla att först lägga sina gissningar på ett grenachebaserat vin från Kalifornien.
   Så fungerar den psykologiska delen av blindprovning. När man vet vem som har tagit med ett vin, cirkulerar gissningarna lite väl mycket till vad man kan förvänta sig att personen ifråga skulle servera, snarare än vad doft och smak i vinet berättar för dig. Det är oerhört lätt att lura även den skickligaste av blindprovare på detta enkla sätt. Helt blint är det nämligen först när ingen vet någonting alls om ett vin, och detta någonting innefattar också vem som äger flaskan.
   Alltså var det ingen som till en början ens gick i närheten av Châteauneuf-du-Pape, eftersom jag under åren har gjort klart för alla i min omgivning att jag inte alls är särskilt imponerad av distriktet och dess viner - även om jag såklart uppskattar ett antal verkligt superba viner därifrån. Och alltså var det därför jag faktiskt hällde upp ett vin från Châteauneuf-du-Pape, i detta fall 2003 Réserve des Deux Frères från Domaine Pierre Usseglio.

Jag tycke nog att vinet hade kroknat lite, några 98-100 poäng som herr Parker hade delat ut höll jag inte med om. Men så tycker jag att han ofta är slösaktigt generös med poäng för just dessa viner, vilket såklart har bidragit till att så många personer hyllar distriktet som fantastiskt. Att årgången var varm märktes på vinets lite slappa hull, men nog fanns det en helt del förtjänster i vinet också.

Helstekt entrecôte och helstekt oxfilé, perfekt rosa båda två, Millie är väldigt duktig på att laga mat, och till den en härligt krämig svamprisotto. Supergott och absolut toppen till de goda viner vi hade provat och nu körde självservering på. I den mån vinerna var sträva, rundades strävheten av till absolut lenhet genom den krämiga texturen i risotton.

Hansa ville att vi skulle prova ytterligare ett vin, från toppfirman Artadi i Rioja som vi kom att tala om. Jag har alltid älskat deras viner, jag hade dem på min vinlista när jag var krögare och sommelier för över 15 år sedan, och har sedan dess besökt firman vid ett antal tillfällen. Nu fick vi en strålande läcker, begynnande mogen 1995 Viña El Pison, deras finaste vin. Med det i glasen, var det faktiskt bara vinerna från Dalla Valle och Oakford Vineyard som rådde på denna exceptionella rioja!

Den stilton som Hansa bjöd på, var inhandlad på Harrod's i London och var den allra godaste och krämigaste jag någonsin har ätit. Såklart följde vi den engelska traditionen att dricka moget portvin till, och vinet var verkligen läckert. Vackert körsbärsröd, helt klar tack vare väl utförd dekantering, ljuvligt rödfruktig med försiktig alkoholvärme, riktigt fint sammansatt och söt med silkeslena tanniner och lång, mjuk och riktigt komplex eftersmak. Årgången tog jag, 1963 Vintage Port, men firman bommade jag, Cockburn's, dock buteljeras här i Stockholm av Vin- och Spritcentralen.

Så kan det gå, en helt vanligt söndag när goda vänner längtar efter varandra.