Kött & Rött den 13 januari

Brutalt enkelt … ingen vanlig fin inbjudan till en större middag med fem rätter. Istället "jag har köpt några kilo hängmörad entrecôte och har massor av vin att bjuda på". Med den fullkomligt onödiga följdfrågan: "Vill du komma?".

Och vad skulle svaret vara på det? "Nej, jag vill vara hemma och titta på Sveriges Mästerkock."
Såklart inte!
Med en sådan fråga, ställd från en sådan skön vinsamlare, är svaret alltid JA!

Någon champagne fick vi inte, sådan förstår sig just den här vinsamlaren i alla fall sig inte på. Och mig personligen gör det inget, det finns så mycket annat gott att njuta av. Alltså skönt vitt av helt annan dignitet som aperitif. Stor och härlig doft, intensiv och med en lätt men inte söt tropisk ton, lite ananas men helt utan sötma, dessutom en svagt kryddig och även läckert blommig ton. Trodde först det var ett vin av Chardonnay från Kalifornien, men den tropiskt fruktiga och blommiga tonen av det jag (helt rätt, skulle det visa sig) Roussanne lockade mig, "tyvärr" samtidigt som ägaren av flaskan avslöjade producenten som Sine Qua Non.

   Det visade sig vara 2004 The Rejuvenators, en riktigt god och komplex cuvée av cirka 55 procent Roussanne, 25 procent Viognier och 20 procent Chardonnay från Alban Vineyards i Edna Valley och till liten del från den egna Eleven Confession i Santa Rita Hills, som detta år gav sin första lilla skörd. Jag måste nog vidhålla att jag imponerades lite av detta vin, att det var så intensivt utan att vara koncentrerat eller alkoholmärkt, att det var så torrt och stramt, att det var så ungdomligt hållet. Det var helt enkelt snyggare än väntat!

Ankleversnittarna sköljdes ner som om vore bisatser. Förlåt mig för det!

Vi började med en snabb provning av två pinotviner från Foxtrot Vineyards i Okanagan Valley i Kanada. De var båda eleganta, försiktigt rödfruktiga med god syra och en alkohol på 13.7 till 13.9 procent. I mitt tycke var 2006 Pinot Noir lite kärvare och stramare med en något ljusare fruktighet och lite torrare tanniner, medan 2007 Pinot Noir hade en lite större rondör och elegans, därtill en något mer intensiv och djupare fruktighet. Om det är en typisk årgångsskillnad eller en utveckling av vingården och kunnande mellan årgångarna vågar jag inte svara på. Dessvärre hade nollåttan av samma vin drabbats av portugisiska sjukan och luktade oren kork. Möjligen hade den årgången kunna ge svar och en viss fingervisning.

Istället satte vi oss till bords för att prova ett par omgångar viner i väntan på att köttet låg till sig i rumsvärmen i köket (kött får aldrig stekas när det är kallt!).

Vi började med ett vin som jag hade tagit med, en ljuvligt intensiv rödfruktig pinot med ett uns av mognad i form av jordighet och sous bois, men alltjämnt med vildhallon och söta mörka körsbär. Smaken var sammetslen och silkig, dock fortfarande vital med spänst och en uppfriskande syra. Vi njöt alla ohämmat av det här vinet, som kom från en av de allra bästa pinotproducenterna utanför Bourgogne, Williams Selyem Winery i Russian River. Vinet jag hade hittat i mina gömmor därhemma var 2002 Pinot Noir Coastlands Vineyard utanför Freestone i Sonoma Coast.

Sedan skulle det bli ett par uppsättningar syrahviner. Med den elegans och klassiska känsla som vinerna hade gjorde jag misstaget att tänka Frankrike, och har en tanke väl fått fäste i huvudet, kan det vara svårt att tänka om. Alltså landade det första vinet i norra Rhône och mitten av 1990-talet. Åtminstone till en början, då det hade den där ljusa och lite fint kryddiga tonen, nyansen av lakrits och peppar, på det hela taget ett rätt fin komplexitet. Lite förvånad blev jag nog hur denna 1998 Langi Shiraz från Mount Langi Ghiran. En aussie! Kul, men tyvärr började vinet falla lite efter cirka 20 minuter i glaset.

   Och nog blev jag också lite överraskad att grannen 1998 Syrah Bien Nacido Vineyard från Ojai Vineyards var så ypperlig, påtagligt djupare och fortfarande mörkt fruktig, lätt kryddig och fint balanserad. Och jag som trodde vi hade en supertappning från Languedoc i glaset! Ännu roligare, dessutom växte vinet i glaset med luften.

Vi hann med ännu en duo syrahviner innan det var dags att ägna köttet uppmärksamhet. I den här vändan blev jag ännu mer positivt överraskad, inte minst att 2008 Booker Vineyard från Saxum i Paso Robles var så läcker. Denna cuvée av 92 procent Syrah och resten Mourvèdre hade trots en styrka på 15.8 procent inte alls den brännande hetta jag så ofta hittar i vinerna från Saxum. Det jag gillade var den moderna täta frukten, där både solvärme och kolalik rondör och en mer sval känsla av fräschör balanserades, och där det till och med fanns en riktigt läcker nyans av violpastill som gav vinet en underbar charm. Med mer ålder, bara ett par år till troligen, och definitivt mer luftning i karaff än den här flaskan fick, kommer det här vinet nog att bli betydligt mer färgstarkt än den minst sagt hysteriska etiketten det är iklätt.
   Nästa vin var också oväntat bra och lättdrucket med tanke på den stora koncentrationen. På något sätt upplevde jag vinet lite elegantare och till och med en gnutta mer moget, även om det hade samma ålder. Denna 2008 Old Bastard Shiraz från Kaesler i Barossa Valley var nog den godaste årgången jag har provat av detta vin. Och båda vinerna var såklart unga.

En riktigt krämig och luftig puré av palsternacka och potatis med smör och ett par nypor färsk rosmarin i, blev tillsammans med lättkokt broccoli och lite bearnaisesås tillbehören till de i rykande heta pannor hastigt stekta 300-gramsstora köttbitarna. Det tog inte mer än ett par minuter att få en rejäl stekyta och en knappt ljummen kärna, medium rare alltså!
   Svårare än så är det inte att snitsa ihop en mästerligt god måltid. Att köttet var sanslöst bra bidrog ju förstås till resultatet.

Sedan blev det åka av i nästa vin, ett fortfarande ungt, intensivt sätt och mörk närmast blåbärsfruktigt vin med en fin struktur och riktigt frisk syra. Efter lite blindbock i svala Edna Valley i Kalifornien, hamnade jag till slut på firman Tua Rita i toskanska Maremma, och deras riktigt häftiga 2005 Syrah. Det var andra gången jag fick prova ett syrahvin från dem, och det var precis lika storslaget den här kvällen som förra gången.   

Så kom ett vin som skiljde sig lite från mängden, trots det stora djup det hade och den nästan lite lakritsrotkryddiga nyans som skönjdes ur den täta fruktkroppen. Ändå andades det mer av Cabernet Sauvignon om vinet, en modern och tät men ändå elegant kalifornisk sådan. Så var det inte, fick vi veta. Vi skulle högre upp, till Washington State och Walla Walla närmare bestämt. Det är sannerligen inte ofta jag har haft förmånen att prova, eller som den här kvällen, dricka vin från Cayuse Vineyards, än mindre det sällsynta toppvinet av Cabernet Sauvignon från En Chamberlin Vineyard. Det hade jag aldrig tidigare kommit i kontakt med. Denna 2004 Widowmaker, uppfostrad i 75 procent nya franska ekfat kom att bli ett av kvällens allra mest imponerande viner, särskilt under den timma jag successivt doftade på det, smakade, spillde på mer, doftade och smakade igen.
   Det är alltid oerhört intressant att till slut få möta ett omskrivet och sällsynt vin, och skapa sin egen uppfattning om det, särskilt så här när det är blint serverat.

Så blev det dags att citera Monty Python: "Och nu över till något helt annat".

Vackert djup tegelnyans, ändå med intensitet. Doften var stor, intensiv och klassisk på det sätt man gjorde bordeauxvinerna på 1980-talet, en släng jordighet, en nyans av cigarr och den sköna fruktsötma som röjer en nobel mognadsgrad. Helt klart första hälften av 1980-talet, och med största säkerhet Médoc. Smaken talade samma språk, och den polerade men ändå bestämda strukturen vittnade om att det borde vara 1982 snarare än någon annan årgång, och så var det. Slottet gick jag bet på, jag siktade nämligen ett trappsteg högre i den i och för sig urfåniga och inaktuella klassificeringen från 1855. Facit var 1982 Château Cos d'Estournel från Saint-Estèphe.
Det var en alldeles magnifik flaska, och en absolut värdig slutkläm på kött- och vinorgien.

Fast helt ärligt slutade kvällen som vanligt i ett ordentligt slattparty, en underskattad form av samvaro!