Årets Bästa 2011

Dags att summera året, en uppgift som inte låter sig göras i rödaste rappet om man ska tvingas plöja igenom alla tusentals provningsnoteringar och upplevelser som året har resulterat i. Det är alltså inte så jag gör och så borde man heller inte göra. Istället är det de upplevelser som snabbast poppar upp ur minnet som noteras här, det känns mest rättvist och sanningsenligt.

Årets bästa mousserande vin

Champagne är ingen religion för mig, som mest är det ett riktigt gott vin, men inget jag himlar med ögonen för. Visst finns det fantastiskt goda champagner, och jag tillhör en bortskämd krets som dricker champagne otroligt ofta. Därmed inte sagt att jag måste göra det för att vara glad. Med risk för att vara tjatig kommer årets bästa champagne återigen från Henriot, den här gången 1990 Cuvée des Enchanteleurs (förra året var 1989 av samma vin). Samma djup och längd, samma parfym, samma komplexitet. Det mesta andra i champagneväg hamnar i skuggan. Henriot is da'shit!

Årets bästa vita vin

Nog för att jag har provat otroligt mycket bra vit bourgogne och rieslingviner av yppersta kvalitet under året, men inget har rockat min värld så mycket som den stora genomgången av 2010 års viner från Etienne Sauzet, provade ur tank i helt färdigt skikt (bara den sista tidens sedimentering återstod inför buteljering) i november. Hela linjen var fantastisk, från 2010 Bourgogne Blanc som är föredömlig, till de monumentala hundrapoängarna 2010 Chevalier-Montrachet Grand Cru och 2010 Montrachet Grand Cru. De senare två årets bästa vita. Vilka viner!

Årets bästa röda vin

Herre min skapare vilka fantastiska viner jag har provat och druckit under året. Det har säkert blivit en bit över hundra viner som noterats för 97 poäng eller högre. Den här gången lämnar jag dem utanför, och väljer ett antal andra riktigt bra viner som har glatt mig stort ochg nästan nått denna magiska poängtopp.
Hos Williams Selyem gick jag igång på 2005 Pinot Noir Hirsch Vineyard och den mogna och oväntat burgundiska 1994 Pinot Noir Hirsch Vineyard. Hos Littorai var det framför allt 2009 Pinot Noir Thieriot Vineyard som toppade den drygt 20 viner stora provningen.
Besöket hos familjen Mondavi och deras nya Continuum Estate gav mersmak genom deras 2008 Continuum, ett av de mest intressanta nya vinerna i Napa Valley.
Artadi framstår alltmer som den bästa producenten i Rioja. Deras 2007 Viña El Pison och den nya 2009 El Carretil visar detta med all önskvärdhet.
Och så var jag imponerad av 2008 Gevrey-Chambertin Premier Cru Le Poissenot från Geantet-Pansiot. Gott!

Årets bästa söta vin

Den läckraste och allra mest exemplariskt balanserade och förföriskt texturerade söta nektar som sköljts ner i min strupe detta år är tveklöst 2006 Brauneberger Juffer Sonnenuhr Riesling Trockenbeerenauslese från Weingut Fritz Haag. Herre min skapare vilket vin!
Det mest unika söta vinet torde dock vara NV Ancient Vine Angelica Doña Marcelina's Vineyard från Gypsy Canyon i Santa Rita Hills. Detta treårslagrade starkvin görs uteslutande av druvsorten Mission som planterades 1887 av jesuitprästerna vid Purisima Mountain Mission, en vingård som av allt att döma lämnades åt sitt eget öde då förbudstiden infördes 1920. Först 2001 väcktes de få överlevande stockarna åter till liv och numera görs ett par fat årligen av detta vin. Stilmässigt påminner det om högklassig halvsöt madeira eller moscatel.

Årets bästa öl

Under en djuplodad genomgång av hela sortimentet hos Brill & Co sprang jag på en del öl som kvalar in på listan som årets bästa öl, men jag väljer tre. Två av dem kommer från det begåvade danska bryggarundret Mikeller, dels en spontanjäst körsbärslambic han kallar Spontankriek, dels en brutalt häftig imperial stout på 13 procents styrka som har lagrats i ett begagnat tequilafat. Denna Black Hole Tequila förenade mörkrostad malt och fyllighet med den ljuvliga blommighet av viol, aloe vera, citrus och lakritsrot som riktigt fin tequila har.
Ur deras amerikanska portfölj blev jag särskilt förtjust i 2010 Framboise de Amoroso från The Lost Abbey, en sur belgisk ale omjäst med hallon. Ölvärldens bourgogne grand cru? Absolut!

Årets vinprovning

Det är lätt att bli bortskämd när man varje vecka på året antingen själv sätter upp eller går som inbjuden på fantastiska och unika provningar. Årets har bjudit på väldigt många världsunika provningar, men den som utan konkurrens placerade sig på vinnarplats i den här kategorin var vertikalprovningen av syrahviner från Sine Qua Non 2008-1995, en provning som aldrig tidigare hade gjorts. Det var minst sagt slagsmål om de 15 platser jag hade att erbjuda. Helt begripligt. Provningen var magnifik!

Årets vingårdsbesök

Hur väljer och vrakar man bland de drygt 200 vingårdsbesök jag gör varje år? Man går helt enkelt på magkänsla. Någon solklar egen vinnare är svår att plocka ut, men här kommer ett par. Allra bäst ur ett strikt kvalitetsmässigt och professionellt sett måste dubbelbesöket på Harlan Estate med provning och lunch på Bond ha varit. De tar inte emot särskilt många besök, men när det gör så, bjuder det upp till en stor, personlig och minnesvärd vinupplevelse.
Ett annat besök som var fullkomligt formidabelt var det hos Colgin Cellars, där Ann Colgin tog emot med flaggan i topp och bjöd till en provning som fastnat i minnet. Båda besöken tangerar också pallplats i kategorin "Årets varmaste vingårdsbesök".
Ytterligare två vingårdsbesök nominerar sig i denna kategori. Det ena av dem var det hos Etienne Grivot och hans familjefirma Domaine Jean Grivot, som gör allt bättre viner som i årgång 2010 imponerar hela vägen från instegsnivå till hans grand crus. Det andra var ett efterlängtat återbesök hos Laurent Ponsot på Domaine Ponsot, som gör bättre viner än någonsin. Jag kände mig minst sagt omruskad som av en tornado när jag gick därifrån. Vilka fantastiska viner han gör idag!

Årets varmaste vingårdsbesök
Hur många vingårdar man än besöker på ett år, är det svårt att inte placera besöket hos Sylvain Cathiard i topp - i den mån man ens får besöka honom vill säga. Denna superstjärna i Vosne-Romanée är den blygaste, charmigaste och mysigaste vinfarbror som finns där ute, och att få ynnesten att tillbringa en timma eller två med honom, värmer i själen. Hans ödmjukhet är uppenbar och står egentligen inte i paritet till den pondus hans viner har. Men varm i hjärtat är man när man går därifrån och ser honom stå i dörren och tacka för att vi kom, uppriktigt rörd över att man tyckte om hans viner, leendes med en förhoppning om att vi vill komma tillbaka. Det är nästan hjärtskärande.
Ett annat riktigt varmt vingårdsbesök blev det fyra timmar långa hos Manfred Krankl och hans Sine Qua Non. Genom åren har vi lärt känna varandra riktigt bra, vilket såklart har lyft diskussionerna till en helt annan nivå. Den här gången blev det än mer personligt och varmt, med den förvånansvärt försiktiga och blygsamma Manfred välvilligt berättande om alla nya vingårdslotter, det nya vineriet, hans djupa intresse för konst, bakgrunden till etiketterna, både gamla och nya och ännu inte lanserade, till och med refuserade etiketter, om hans modersland Österrike och om våra barn. De fyra timmarna hade lika gärna kunnat blivit till helkväll, middag och övernattning, om jag inte hade behövt åka iväg.

Årets bästa årgång

Många årgångar har provats under året, men fokus ligger alltid på de senaste. Tvivelsutan är det 2010 Bourgogne och 2010 Kalifornien som har fångat mig allra mest. I båda fallen rör det sig om årgångar som överlag har gett viner med både stor intensitet och parfym, men med en tacksam och välbehövlig struktur av livlig syra, fint mogna tanniner och en god portion mineralkänsla i de viner man förväntas uppleva en sådan. Till och med på instegsnivåerna har ett stort antal viner imponerat.

Årets bästa restaurangbesök

I stort sett alla sådana toppbesök jag har gjort med sonen eller mina vänner, har man kunnat läsa om här på Café Rotsunda, dock utan någon inbördes ranking. Ska jag lyfta fram ett par av de allra bästa, blir det följande.
Det allra bästa torde nog vara den stora avsmakningsmenyn på Benu i San Francisco, där både menyupplägget, stilen på maten, servicen och vinerna blev en veritabel fullträff (sök på Maj här i bloggen).
Samtidigt blev Gordon Ramsay på Royal Hospital Road i London en så stor upplevelse att den satte de senaste årens måltider på The French Laundry i skuggan (sök på Juli). I London gick vi också på den sedan dess stjärnprydda Pollen Street Social och fick en förvisso mer vanlig matupplevelse, men i gengäld en alldeles fantastisk restaurangupplevelse, med en servicenivå och innovativ stil som definitivt kvalificerar besöket i den här kategorin. Det varmaste och mest personliga restaurangbesöket blev ändå det hos The Sportsman utanför Faversham, ett par timmar öster om London (båda dessa, sök på Juli).
Av årets fem besök på toppkrogen Frantzén/Lindeberg (!) var det ett som stack ut allra mest, det i Ateljén när kocken och krögaren Stephen Harris gjorde gästspel där (sök på November 2011). Det blev den allra mest personliga, avslappnade och roliga fine dining jag har upplevt! När två stjärnor möts, kan det antingen bli trång av egon, eller en fullträff. Detta blev en fullträff.

Årets svenska krögare

Det finns många skickliga krögare i Sverige, men den som det här året tar hem titeln är Daniel Crespi, en av landets mest slipade restauranghjärnor. Med koncept som Djuret och Pubologi, båda väl värda besök, har han visat hur skicklig han är att ta helt nya grepp, att exakt fånga den känslan som gästen vill ha men inte finner någon annanstans, dessutom verkställa idén och göra den lika publik som kvalitetsmässigt fulländad. Med årets öppning av Leijontornet 12x8 (sök på September) visade han på nytt att han inte följer utveckling som så många andra krögare gör, utan helt enkelt styr den! Leijontornet 12x8 är en orgie i mat och vin, en excess av aldrig tidigare skådat slag. Tyvärr är det närmast omöjligt att få bord - krogen är bara öppen 12 kvällar om året, och bara för 8 gäster åt gången.

Årets största restaurangbesvikelse

Den största besvikelsen var tvåstjärniga Spago i Beverly Hills för ett par veckor sedan (sök December), där det serverades allt annat än stjärnor men samtidigt kostade stjärnor. Trevligt ställe, rätt god mat, men grovhugget, rustikt och framför allt fabrik snarare än lyxkrog.
Årets mest märkligt restaurangupplevelse, och definitiv årets lurendrejeri och rip-off, är restaurang Taubenkobel i Rust (bilden) i Österrike. Förvisso är miljön och restaurangen i sig trevlig, egentligen helt fantastisk. För mig kom det som en överraskning, men bara två veckor innan jag var där, hade restaurangen avslöjats med att "stjäla" sin konceptförklaring från Frantzén/Lindeberg, och inte nog med det, utan också byggt upp halva menyn med rätter och brödservering de hade kopierat rakt av från Frantzén/Lindeberg, Mathias Dahlgren och även PM & Vänner. Att ägarinnan presenterade sig som Österrikes bästa sommelier visade sig vara ren och skär lögn - hon hade inte ens klarat av sommelierexamen, än mindre ställt upp och tävlat och vunnit. Dessutom saltade de notan så till den milda grad att den österrikiska vinorganisationen, som har varit där flera gånger med internationella gäster, direkt efter vårt besök där beslöt att aldrig mer ta dit några gäster. Huruvida krogen har fått behålla sin stjärna i Guide Michelin har jag inte tagit reda på, men det blev en "jävla rabalder" sedan en amerikansk matjournalist avslöjade fusket.

Årets svenska vinpersonlighet

Det finns ett antal personer som arbetar hårt och målmedvetet för att lyfta den svenska vinkulturen. Detta gör de utan att vare sig få uppmärksamhet, några priser eller knappt ens ett tack för det. Två av dem vill jag lyfta fram här, och tacka för deras envetna och strävsamma arbete för att göra Sverige till en bättre plats att njuta av vin.
Den ena personen är restaurangoraklet och toppkocken Zvonko Sokcic, som under ett och ett halvt års tid har drivit den lilla importfirman Vinopia på de hårda villkor som gäller för små importörer som satsar på kvalitet och inte sneglar på storsäljande lågprisviner. Zvonko har inte bara en enorm stor kunskap om Kaliforniens viner, vilket är det område Vinopia arbetar med, han har också förmågan att knyta de bästa producenterna till sig. Zvonko gör en stor kulturgärning för de amerikanska vinerna, något som han åtminstone i Kalifornien har uppmärksammats för. Nu är det dags att vi i Sverige också ser hans strävan.
Den andra personen är Jonas Sandström (bilden), sommelier på Sturehof, som tillsammans med ett par andra unga och framåtsträvande sommelierer under året har grundat Sveriges Sommeliergille, en helt ny sommelierförening vars idé och målsättning är att främja sommelieryrket och stödja alla de nya sommelierer som utbildas varje år. Detta är något som den pinsamt dåligt skötta och helt insomnade Svenska Sommelierföreningen totalt ha tappat greppet om. Tack vare Jonas starka drivkraft i den här frågan, hoppas jag att svenskt sommelierhantverk inte bara överlever, utan också utvecklas.

Tack Zvonko, tack Jonas!

Årets förhoppning om 2012

Mycket finns att önska, men primärt hoppas jag att 2012 blir det år då svenska restauranger på allvar ser över sina vinlistor och i än större grad sin prissättning och även innehållet i de vinpaket som erbjuds till avsmakningsmenyerna. I stort sett alla restauranger får i mina kritiska ögon mer eller mindre underkänt på dessa punkter (de som inte får det, har också hört mig berömma dem).
Jag är mycket väl insatt i restaurangekonomi och vet att krögarna inte tjänar så mycket på sin verksamhet, särskilt inte om man ägnar sig åt fine dining. Men att lägga 400-500 procent (ibland mer!) på inköpspriserna är inte okej. Det är inte ens okej att lägga på 300 procent på bättre viner.
Inför kronpåslag istället, gör vinerna attraktiva för gästen. En av de allra vanligaste kommentarer jag får från vinälskare och stora vinsamlare (som dessutom ofta är välbeställda och skulle kunna bara bra krogkunder), är att de tappar suget när krögarna skinnar sina gäster med orimligt höga vinpriser.

Sånär som på Operakällaren, PM & Vänner och Leijontornet 12x8 är vinpaketen fortfarande en sorglig saga på krogarna. Alldeles för ofta verkar det som att krögaren med sina vinpaket helst vill, 1) komma billigt undan tack vare viner man lyckats köpa in till reapris, 2) få ut överblivna och osäljbara viner ur vinkällaren, eller 3) lura på gästerna viner de aldrig har hört talas om.
Detta duger inte. Alltså, kära krögare - skärpning önskas!