Bortamatch den 29 oktober

En middag helt i min smak. De närmsta vännerna, alla lika hängivna exklusiva viner som jag själv, alla lika förtjusta och kunniga i mat och restaurangkultur, och världens bästa hemlagade mat med kluckande klappar ur världens bästa vinkällare. Bara en dåre skulle tacka nej till en sådan inbjudan. Och jag är såklart ingen dåre, i alla fall inte ur just det hänseendet.

Samling i köket, "chefs table" hos Millie och Hansa, där anklever på små toasts, hemgjorda potatischips och en ytterst vällagrad Culatello di Zibello (från 2007!) i smältande lövtunna skivor hade dukats upp. Bara att bänka sig vid barstolarna och njuta av utsikten över köket, Millie som lagar den goda maten, Hansa som trakterar de källarsvala vinerna. Livet leker!

Det blev först en alldeles underbar champagne. Egentligen kände jag igen den, men det tröga hjärnkontoret var inte alls med på noterna för att plocka fram den information som hade gett mig ett rätt i leken "gissa mitt vin". Ljus halmgul färg, dock med en stråk av mognadsdjup, alldeles underbar doft med nyanser av nougat, bröd, gula äpplen, kanderade apelsinskal, därtill en säregen nyans av libbsticka. I munnen var champagnen först förhållandevis fyllig, eller i alla fall rik, underbar i frukt- såväl som mognadsarom, närmast krämig i texturen, men så kom den kristallklara och strama syran som drog känslan mot huset Krug, dock utan att jag hade just Krug som gissning. Och så apelsinskalen som drog mig till Comtes de Champagne. Jag borde ha sagt Henriot som producent av denna ljuvliga och läckert mognadskomplexa champagne, och till och med 1990 Cuvée Les Enchanteleurs. Då hade jag sagt helt rätt. Magnum, dessutom, vilket förklarade vinets ungdomliga stringens.

Pilgrimsmusslorna stektes till perfektion i smör, i en varm gjutjärnspanna, och serverades med en mjäll blomkålskräm som toppades med krispig bacon. Enkelt, och alldeles underbart gott. Vid sidan om denna god smårätt, en liten soppa av blomkål med de goda chipsen. Återigen i all enkelhet. Mat blir nämligen aldrig godare av att recepten är svåra och märkliga.

Näsan i första glaset. Jösses! Det djupt halmgula, tydlig mognadsnyanserade men på inget sätt oxiderade noter med djup och kraft, fet gul stenfrukt, en komplex ton av rostade skaldjursskal, lite nötter, och kalkstensjord. Den lilla vita blommighet som steg upp ur djupet fick mig för en liten stund att tänka på det sällsynta vita vinet från Musigny som Domaine Comte Georges de Vogüé gjorde fram till 1993, varefter den lilla lotten med Chardonnay planterades om (man har ännu inte gjort någon vit musigny sedan omplanteringen, vinet härifrån buteljeras som generisk vit bourgogne).
Nej, jag fick helt enkelt gå vidare, ner mot alla grand crus kring Montrachet. Just den var det inte, vinet hade inte riktigt det djup och fetma man finner i dessa, heller inte Bâtard-Montrachet av egentligen samma anledning, samt att mineraltonen var så uttalad. Den var dock inte lika markerad som i vinerna från Chevalier-Montrachet, och därför gick jag till lilla, lilla Criots-Bâtard-Montrachet. Bingo!
I glaset 1990 Criots-Bâtard-Montrachet Grand Cru från froducenten Domaine Blain-Gagnard.

Att jag hittade nästa vin direkt var en ren slump. Dels var det till hjälp att vinet hade tagit med av Platter och Mr Z, dels var det inte särskilt länge sedan jag drack det. Då liksom den här kvällen slogs jag av hur bourgognelikt det var, åtminstone i doften, utan att komma från Bourgogne. Mjukt fruktig i sval stil med inslag av citrus och gråpäron, faten extrem väl inbakade i den eleganta kroppen, som är mjukt texturerad och frisk med en liten, men inte markerade mineralton. Vinet var amerikanskt men inspirationen kom definitivt från Bourgogne, och Santa Rita Hills kändes som rätt geografiskt ursprung. Så var det, och det läckra vinet var 2009 Sanford & Benedict Chardonnay från den nya firman Sandhi, bakom vilken toppsommelieren Rajat Parr, vinmakaren Sashi Moorman och finansiären Charles Banks står.

Därefter slogs ett vin upp som tog mig i helt fel riktning - jag gjorde en riktigt typisk blindprovningsmiss. Doften var fantastisk, aromatiskt, rödfruktig trots en viss mognad, rödblommig, mineralisk, elegant, stilfull ... och burgundiskt. Därmed "bestämde" jag mig för att vinet kom från bourgogne. Dock var det i smaken alldeles för rustikt, för tanninrikt. Jag letade i minnet bland bourgognefirmor som gör den här traditionella stilen men ändå fångar en så fantastisk parfym. Tanninerna ... ja, de ställde verkligen till det för mig.
Att jag överhuvudtaget inte tänkte på Nebbiolo och Piemonte övergår mitt förstånd. Men så är det ofta, jag har sett det hos hundratals provare genom åren, i vardagen såväl som i finaler på världsmästerskapen för sommelierer, att man bestämmer sig utifrån ett par, men inte alla aspekter av vinet.

Inte ens det faktum att vi skulle äta tryffelrisotto fick mig att tänka klart!

Så oerhört korkad jag kände mig när det helt plötsligt gick upp för mig att vinet kom från Piemonte, och Gaja då såklart, och att det var 1990 Barolo Sperss. Gott som synden var det, trots de tuffa tanninerna. Till maten blev vinet däremot så följsamt och sensuellt som man vill att barolovinerna ska vara. Den lövtunt hyvlade tryffeln, som Hansa hyvlade över den krämiga risotton, som självklart var kokt av det förstklassiga riset Carnaroli, spred en fantastisk doft i köket, en doft som fick det mogna barolovinet att formligen sjunga i glaset!

Mitt eget vin, som vi njöt av medan Millie kokade risotton, var helt annat i stilen. Generöst rödfruktigt med läckra toner av sötsyrliga körsbär, vildhallon och rosor, en liten krydda från faten (hälften nya) och med en tilltagande elegans i takt med att vinet luftas. Texturen är silkeslen, men syra är frisk och tanninerna mjuka. Pinot Noir från Sonoma, var det bud jag fick när vi provade vinet, och det var såklart rätt. I glaset en 2008 Le Caprice Pinot Noir från Peter Michael Winery.

Medan renkalvsteken gick rosa i ugnen, serverades två svala röda viner med mognad, och nu var jag i Bourgogne ur alla tänkbara och bortglömda aspekter. Det vänstra glaset innehöll ett silkigare och mer sötmoget pinotfruktigt vin. På sitt sätt upplevdes det äldre än vinet intill, framför allt eftersom det var mjukare och hade ett något mognare utseende. Stilmässigt kändes den sensuella texturen igen, och jag blev inte särskilt förvånad när min gissning på Domaine Armand Rousseau föll i god jord. Det Hansa hade skänkt upp var en 1990 Ruchottes Chambertin Clos des Ruchottes, en 1.06 hektar stor monopole man köpte 1977.
Vinet i andra glaset var något mörkare och uppförde sig på alla sätt och vis yngre, tätare och mer strukturerat. Känslan av Vosne-Romanée fanns där, tack vare strukturen och djupet, och det var inte långsökt att kasta tärningen mot Domaine Leroy. Det gav utdelning, vinet var 1988 Vosne-Romanée Premier Cru Les Beaux Monts. Gott!

Moget, eller åtminstone begynnande mogen bourgogne, och gott viltkött är en lika given som uppskattad fullträff. Renkalvstekarna hade stekts långsamt till rosa perfektion och serverades med en mild gräddsås. Enkelt, igen. Fullträff, igen!

Sedan fick vi prov på portugisisk terroir i form av korkdefekt, den 1991 Cabernet Sauvignon Special Selection från Caymus som Platter hade haft vänligheten att ta med var dessvärre skadad av den fördömda korken. Istället fick 2001 Cabernet Sauvignon från Quilceda Creek, som Gun och Lenny hade tagit med, fylla glasen med mörk, lite kryddig och rätt god frukt. Vinet var fortfarande ungt, tanninerna är alltjämt stadiga men på inget sätt tuffa, och eftersmaken är lång och god. Jag brukar normalt sett inte vara särskilt exalterad över vinerna från Quilceda Creek, men det här årgången vid den här mognaden är väldigt tilltalande.

Mr Z hade också ett vin, djupt fruktig i mörk och begynnande mogen stil med en läcker energi av bergsmineral och tanniner som uppenbarligen har rundats av från sin ursprungligen fasta form. Ett uns av svarta oliver och mandel gav vinets doft extra finess. Jag hade svårt att pricka in i vinet, annat än att det rörde sig om högsta kvalitet i Napa Valley. Inte ens tipset att Mark Aubert gjorde denna första årgången av vinet, fick mig att tänka på 2000 Sloan Cabernet Sauvignon från just Sloan uppe i de östra bergen av Napa Valley. Av de två vinerna föredrog jag Sloan.

Mitt eget vin var också gott, dekanterat fem timmar tidigare hade det blommat upp ur sin primärt fullpackat mörkfruktiga doft, som också då flaskan öppnades hade en lätt kryddig och lite vaniljsöt fatkaraktär. Denna 2006 Les Pavots, en cabernetdominerad bordeauxblend från Peter Michael Winery i Knights Valley, vann stor uppskattning och är såklart ett underbart vin.

Åkerbärsparfait hade jag nog inte ätit på 20 år, eller så, och det blev en riktig god återträff måste jag säga. Parfait överhuvudtaget är gott och alldeles för underskattat - det känns som att denna dessertform har glömts bort. Om desserten var fläckfri, blev vinserveringen desto mer komplicerad. Första flaskan av 1990 Château d'Yquem var korkdefekt, attans också, och det bar sig inte bättre än att även nästa flaska var lika defekt. Det krävdes alltså en tredje flaska av den dyrbara nektarn innan vi kunde njuta av den eleganta, tydligt bittermandel- och botrytiskomplexa och persikofruktiga sauternes. Storstilat, och generöst.

På vägen ut mot färdtjänst hann jag i flykten njuta av en liten stänkare från José Cuervo, en producent jag egentligen känner särskilt starkt för. Deras Tequila Reserva de la Familia är emellertid en väldigt fin tequila med lika ljuvlig vaniljsötma från ekfaten, som blommighet och fruktighet från agaven. Tequila på den här nivån är magiskt gott!