Champagnehuset Deutz var temat för kvällen och vi började middagen med ett glas sval NV Deutz Brut Classic, gjord till ungefär lika delar Chardonnay, Pinot Noir och Pinot Meunier och lagrad på sin jäst cirka tre år innan dégorgering. Den var torr, ungdomligt frisk med en mjuk äpplighet och en försiktig rondör av de tolv grams dosage man har tillsatt.
När vi njöt samma champagne till bords, skänkte vi upp den i en större vitvinsglas snarare än den flöjt vi serverade den i till aperitif. Anledningen till det är att lyfta champagnens kropp och arom, vilket är mer passande till maten. Samtidigt upplever man, faktiskt, att champagnen från en något friskare smak.
Till denna årgångslösa champagne serverade vi en liten tartar på rimmad hälleflundra, som hade smaksatts med rejält mycket färskpressad citronsaft (för smakens och doftens skull, och för att möta champagnens syra, vilket är nyckeln till framgång när man serverar champagne till maträtter) och lite färsk rosmarin. Denna sydfranska örtkrydda kan kanske te sig udda till champagne, men en liten doft av den ger en läcker krydda och arom i rätter av fisk och skaldjur - och den ger även en pikant brytning till tonerna av äpple och citrus i champagnen. (Arommässigt passar rosmarin, äpple och citrus väldigt bra ihop!)
Vi gjorde både och. I det ena glaset hade vi 1998 Cuvée William Deutz Brut, firmans prestigevin. Det är en cuvée av cirka 55 procent Pinot Noir, 35 procent Chardonnay och tio procent Pinot Meunier (ovanligt i prestigetappningar). Efter tio års lagring på jästen har denna tappning utvecklad en fin rondör utan att förlora till ungdomligt friska spänst, och den bjöd nu på en alldeles underbar mjukt äpplig och brödig komplexitet samtidigt som den var citrusfrisk och rödäppligt fet, och, vilket gjorde det till kvällens vin, en alldeles storstilad elegans! Det vara också det vin av de två som passade allra bäst till varmrätten.
I det andra glaset hade vi en 1988 Deutz Brut Millésime Vinoteque, en sent dégorgerad årgångstappning i magnumbutelj. Doften var magnifik, fint utvecklad med toner av rostad brioche och nougat, samtidigt med ungdomliga nyanser av vita blommor och citrusskal. Trots den något mogna doften, bjöd smaken på en betydligt yngre och stramare upplevelse, vilket gjorde att den nästan var för torr och syrarik för maten. Det förvånade mig faktiskt lite - denna friska stramhet hade jag inte räknat med. Sånt är livet ...
Den här kvällen gick jag på det säkraste av alla kort, den superba och eleganta färska komjölkosten av typen triple crème som har fått det gastronomisk välklingande namnet Brillat-Savarin. Dess feta textur vinner finess och känsla i mötet med en frisk syra i vinet, och vinet måste vara elegant för att spegla ostens sublima smak. Den milda mjölksötman i osten stör inte de torra champagnerna det minsta.
Eftersom jag hade valt en roséchampagne, detta förföriska bubbel, speglades vinets svagt rosaröda fruktighet genom en gelé gjord av rosévin och färska hallon. Kombinationen blir nästan genant läcker!
I glaset den hyllade, smakrika men samtidigt stilfulla 2006 Deutz Rosé Brut, gjord uteslutande av Pinot Noir från byn Aÿ, som till nio procent har jästs till ett stilla rött vin innan det har blandats, buteljerats, jästs om och sedan lagrats i fem år på sin jäst. Jösses, det här är gott!
Och gissa om alla 60 gäster satt och himlade med ögonen ...
1 kommentar:
Tack för en väldigt bra beskrivning. Mkt intressant läsning :)
Skicka en kommentar