Middag den 25 april

Det började inte särskilt bra, och det var faktiskt andra gången jag blev besviken på just det här vinet, 1996 Brut Millésime från Henriot – ett champagnehus som brukar leverera riktigt fina viner, men som med just det här vinet inte gör det. Vinet är tydligt moget, och det alldeles för tidigt, med en svagt oxiderad äpplig och nötig nyans, och tyvärr är också smaken kort och lite gles.
 

 Den lufttorkade serranoskinkan och det knapriga potatischipsen, två standardtilltugg till champagne på Café Rotsunda, passade såklart lika bra till första vinserveringen, som vi snabbt övergick till. Världsmästaren hade tagit med sig ett vin som jag blint trodde var samma vin jag själv slog upp i nästa glas – vilket var märkligt. Doften var fet, koncentrerad och läckert gulfruktig, och att det var en riesling stod bortom alla tvivel. Mina gissningar gick till Wachau i Österrike och någon av firmorna Hirtzberger (högst troligt), FX Pichler eller möjligen Nicolaihof (kanske). Vinet visade sig dock vara franskt, därmed Alsace och därmed måste de komma från Zind-Humbrecht, vilket det också gjorde, 2008 Riesling Clos Saint Urbain Rangen de Thann. Fantastiskt gott, och med en imponerande längd.

Mitt eget vin var lite fetare, något mer gulfruktigt och även fylligare och kryddigare, men samtidigt förvillande snartlikt vinet från Zind-Humbrecht. Det jag hade hällt upp var 2002 Riesling Singerriedel Smaragd från Weingut Hirtzberger i Wachau, skördat vid riktigt hög mognad i mitten av november. Därmed också den något mer sötfruktiga och tunga kroppen, som dock var friskt balanserad av syran.

Till de två vita vinerna serverades halstrade pilgrimsmusslor på en bädd av smörsås med fänkål och schalottenlök.

En del av min utlokaliserade vinkällare hade under vintern varit alldeles för kall – troligen strax under minusstrecket – och för ett par av vinerna hade korkarna börjat tränga ut ur flaskorna. Jag tog därför tillfället i akt att stämma av konditionen på några av dem – en 2007 Riesling Singerriedel Smaragd från Weingut Hirtzberger provad för ett par dagar sedan var i bländande skick trots att korken nästan lämnat flaskan. De två flaskor jag nu öppnade kom från A J Styles vinkällare, och eftersom de var 20 år gamla ville jag testa hur dessa äldre viner hade klarat den stränga vinterkylan.

I det första glaset en riktigt läckert mogen, klassisk och aningen rustik bordeaux med tydlig jordighet, tryffel och ceder, men med en slags gräsig nyans på det sättet som moget från Château Cheval Blanc brukar dofta. Men vinet kom inte från Bordeaux, utan från Italien, och när etikettens avtäcktes och visade 1991 San Leonardo från Tenuta San Leonardo i Trentino, insåg vi alla att det knappast är det första och mest logiska vinet man gissar på blint. Det var hur som helst gott, men vek successivt ner sig i glaset. I sig inte konstigt – årgången var svår och vinet faktiskt rätt gammalt.

Nästa vin var större, tätare och djupare, mer mörkfruktigt och mer vitalt, samtidigt med en riktigt läcker mognad. Till skillnad mot föregående vin, stod sig denna 1991 Côte-Rôtie La Mouline från E Guigal mycket bättre i glaset, doften och smaken till och med växte (den slatt som fanns kvar i flaskan höll sig faktiskt förvånansvärt bra även dagen efter). Fylligheten var utsökt, och mognaden komplex.

Slutsatsen var att vinerna hade klarat sig väldigt bra trots den alldeles för kalla lagringen. Denna slutsats har jag vid flera tillfällen dragit tidigare också, och även om det inte är optimalt med så kall förvaring som ner mot nollstrecket eller strax därunder ett par månader om året i de tre år vinerna hade förvarats där, är jag inte ett dugg orolig för de andra kallagrade vinerna jag har kvar.

Vad är en lunch, middag eller dag utan att få njuta av god bourgogne? Bortkastad, om man frågar mig. Därför var de glädjande att världsmästaren den här gången tog med dig två bourgogner (snarare än bordeauxviner, som hans cave till bredden är fylld av).

Det första vinet kände jag igen – dess sensationella parfym, förföriska textur, av frukt och arom fullpackade kropp men samtidigt enastående finess – gick inte att miste på. Så gott det nu går, påminner det om La Tâche, och är nästan lika förföriskt, men har kanske inte riktigt just det djupet. Ändå faller jag platt till marken av den massiva kraft och finess som slår emot varje sinnescell i kroppen när denna 2002 Vosne-Romanée Premier Cru Les Brulées från numera nerlagda firman Domaine René Engel (idag heter firman Domaine d’Eugénie).

Nästa vin var äldre, med tanken på kraften en grand cru. Jag försökte resonera mig fram till vad det kunde vara, och gav upp den ena byn efter den andra, och landade till sist i Vosne-Romanée, troligen Richebourg och förmodligen någonstans i slutet av 1980-talet. Fel, helt fel. Till att börja med var vinet 50 år gammalt, dessutom kom det längre norrifrån. Etiketten var helt söndernött, men korken var intakt och avslöjade innehållet; 1961 Mazis-Chambertin Grand Cru från Bouchard Père et fils, en firma som på den tiden var utomordentligt bra, men på 1970- och 1980-talen långsamt dalade till dess Henriot köpte firman 1996.

Diamond Lager hade också med sig en bourgogne, ung, pigg och med en vibrerande rödfrukt, samt en struktur som förde tankarna till Vosne-Romanée eller möjligen Nuits-Saint-Georges. Det som slog mig var intensiteten, parfymen, den blommiga rödfrukten. Efter lite snedsteg hos firmor som gör den typen av viner, föll gissningen på Domaine Sylvain Cathiard, och vinet visade sig vara 2004 Nuits-Saint-Georges Premier Cru Aux Murgers. Med tanke på att så många nollfyror har börjat krokna, att deras frukt murknat och imploderat – men det här vinet står fortfarande stolt och rent fruktigt i glaset.

Lammläggen hade jag kokat långsamt i 2 flaskor rött vin, lagerblad, vitlök, morot, tomat och peppar, till dess köttet föll av benen. Sedan grovskars köttet och kokades in ytterligare i närmare 40 minuter i den kraftfulla fonden, nu tillsammans med rostad vitlök och i olivolja brynta schalottenlökar. Snacka om magisk ragu.
Till ragun helstekt lammfilé, morötter kokta i vin och smör, grön sparris stekt i olivolja och vita bönor stuvade i en velouté av lammfond, vitt vin och getost. Perfekta texturer, dofter och smaker för att ta hand om mogna viner.

Fortsättningen blev lite kaosartad – det blir lätt så när det pratas om vin, suget tar tag i en och vinkällaren står nära.

Världsmästaren vill ha bordeaux, och en kalifornier. Samma årgång. Alltså in i källaren och snoka runt i all hast. Ut kom jag med en aning tråkigt 1995 Château Gazin från Pomerol, förvisso mörkfruktig och klassiskt strukturerad, men utan riktigt stuns. Då var 1995 Legacy från Stonestreet Winery i Alexander Valley (grundat av den legendariska vinprofilen Jess Stonestreet Jackson, som tråkigt nog lämnade jordelivet i torsdags) betydligt djupare och mer komplext. Det är något särskilt med Alexander Valley, det varma och torra klimatet, de magra vulkaniska jordarna, strukturen i vinerna, kraften och elegansen – allt i ett. Legacy är en av de finaste bordeauxblandningarna i regionen, och det blev ett värdigt vin att skåla för Jess Jackson i.

Av någon outgrundlig anledning tyckte Världsmästaren att vi skulle ha en amarone också. ”För sånt har du väl källaren full av”, lade han till lite retsamt. Sagt och gjort – amarone fick det bli. För att matcha årgången tog jag fram en 1995 Amarone della Valpolicella från Speri, ett vin som var fullpackat med söt frukt och fick den i och för sig eleganta kaliforniern att te sig som en utspädd bardolino. Dessutom var amaronevinet flyktigt och eldigt, och inte på något sätt kul. Jag kanske ska tillägga att vinet hamnade i vasken.

Mitt i allt detta, och till de goda röda bourgogner vi hade kvar av och återgick till, tog jag fram ostarna, en Gruyère Réserve, en Tomme de Savoie och en Morbier. Gott, men allra helst hade kanske skänkt upp en vit bourgogne.

Desserten bestod av små äppelpajer med fyllning av mandel, socker och calvados, till vilka en krämig vaniljglass hörde. Enkelt och gott. I glaset ett av de finaste av österrikiska söta, 2002 Ruster Ausbruch Saz från Weinbau Wenzel, ett sensationellt läckert texturerat vin med absolut ren botrytisfrukt med solmoget söta nyanser av aprikoser, persikor, sultanrussin och kanderad citron, och med en syra som ger den lena fruktsötman en fin spänst.

Eftersom det egentligen var en långlunch, kunde vi njuta av en timma i kvällssolen. För att lite hålla temat, slog jag upp en ungdomligt livgivande fräsch 2008 Riesling Singerriedel Smaragd från Weingut Hirtzberger i Wachau. Jag ville så gärna göra en direkt jämförelse med den nollåtta vi hade från Zind-Humbrecht, och österrikaren var som jag misstänkte betydligt mer gulfruktig, intensiv, till och med renare i sin aromatisk, och dessutom lite mer stenkryddig. Att Hirtzberger är mästerlig, det har jag känt till i över 15 år – och det är också därför jag hela tiden köper deras viner.

En liten kvällsskumpa slår aldrig fel, och eftersom vi ändå varit inne på 1995 tidigare, och jag är så svag för Comtes de Champagne, fick det helt enkelt bli 1995 Comtes de Champagne från Taittinger. Friskt, fortfarande ungt, lite citrusskalsfet med den typiska nyansen av eukalyptus, och med en riktigt härlig, lång och komplex eftersmak. Det är väl allt det där som gör att jag är så svag för just den här champagnen.

Lunchen hade blivit kväll, hade blivit tidig natt – och därmed var det hög tid för en nattfösare. Den kom i form av en klingande rent fruktig 2003 Edelbrand vom Ersten Gewächs Trester från Schloss Vollrads. Och den satt gott!

Summering: 3 gäster, 14 viner, 1 sprit och 18 Riedelglas