söndag 21 november 2010

Tre bortamatcher den 19 november

Vissa dagar är mer smakmässigt innehållsrika än andra. Men så var det ju en hel del som skulle firas den här fredagen i ett vinterkallt Stockholm.

Det började redan med en god och 1980-talsorienterad lunch på klassikern Wedholms Fisk, som denna dag hade fått besök av Olivier Humbrecht från fina alsacefirman Zind-Humbrecht. Lunchen kom att bestå av fyra rätter med sammanlagt 13 viner, vilka inte kommer att redovisas till fullo här. Vi började i alla fall med en tartar av lax och laxrom, som var tämligen smaklös till dess man fick pressa på citronklyftan och smaksätta med salt och peppar – då blev den riktigt god. Därtill en vanlig crème fraiche, som är oumbärlig i en rätt med så mycket obearbetad umami som en laxtartar – utan den mjukgörande krämen skulle vinerna ha blivit bitande beska. Av någon outgrundlig anledning hade man garnerat med två blad endive. Till vilken nytta? Man kan väl rimligen inte ha menat att man skulle äta upp dem, att de skulle tillföra maträtten eller vinerna något? Nej, det fick bli att som en bortskämd unge peta dem åt sidan. Av fyra goda rieslingviner var den medelfylliga och fint frukt- och syrabalanserade 2007 Riesling Rangen de Thann Clos Saint Urbain var den mest harmoniska till maten, medan den torra och lätta 2007 Riesling Clos Windsbuhl var för stram och mineralisk och 2007 Riesling Brand Grand Cru var för fyllig och söt. Nog är det ändå en välfärdsproblem av stora mått, att sitta och "gnälla" på något av vinerna - de var alla riktigt goda på egen hand.

Därefter kom en välsmakande pocherad hälleflundra med en rejäl skopa fantastiskt vitvinssås, kokt på gamle Bengt Wedholms vis med en försvarlig mängd grädde (gott à la 1980-tal) som gjorde hela anrättningen krämig och lättanvänd till alla tänkbara viner. Ett litet gäng lättkokta och smörslänga sockerärter hörde till. Här gick vi över till Pinot Gris, ett tacksamt val eftersom maten var så smakrik (och fet) att den nästan fordrar ett fylligare vin. Här var det jämnt skägg mellan den läckert smöriga och kryddiga, men också friskt syrliga 2007 Pinot Gris Herrenweg de Turckheim, och den lite sötare, fruktigare och mer moget komplexa 2005 Pinot Gris Rangen de Thann Clos Saint Urbain.

Till osten fick det bli en 2000 Gewürztraminer Heimbourg som tack vare några års flaskmognad hade utvecklats något och bjöd på en torrare smak än väntat (trots sina 32 grams ojästa restsötma). Avslutningen blev minst sagt söt och god, en liten tartelette fylld med vaniljkräm och bär blev en nästan barnsligt god och lättköpt kombination till den gyllene bärnstensfärgade och karamelligt honungs- och botrytissöta 1997 Pinot Gris Clos Jebsal Séléction de Grains Nobles.

Efter en liten eftermiddagsdrink på den trendiga och mycket välbesökta baren på Story Hotell på Riddargatan, styrde AJ Styles och jag våra steg mot nästa anhalt, där vi skulle fira både 70-årsdag (inte våra egna), guldbröllop (definitivt inget jag är i närheten av) och en förlovning (nej, inte heller det något vi är inblandade i). Detta i all enkelhet, faktiskt.

Vi började med en magnum 1998 Millésime Brut från Moët & Chandon, ett vin som var något avrundat och mjukt brödigt med lätt äppelfrukt och viss elegant. Det passade alldeles utmärkt till välkomstsamlingen vid den öppna spisen och den lufttorkade skinka, manchego och salt- och honungsrostade mandlar som blev sällskap. Saltsmakande tilltugg och mousserande viner är en given kombination.
Första rätten till bords blev en riktigt fin och elegant carpaccio av pilgrimsmusslor med havskräftor, till vilken vi njöt av en klingande ren och friskt citrusfruktig 2007 Riesling Hollerin Smaragd från den utmärkta firman Weingut Alzinger i Wachau i Österrike. Det hade finstämda nyanser av vit persika och limeskal, bara en försiktig viskning av fruktsötma (som gifte sig perfekt med skaldjurens diskreta umamisötma) och en fin mineralton i den långa men eleganta eftersmaken. Tanken bakom denna kombination var att helt enkelt matcha elegans i maträtten med elegans i drycken, men givetvis också spegla sötma och mineraltoner (mineral i vin till skaldjur brukar kunna fungera väldigt bra).

Nästa vin var helt annorlunda, i stället för fjäderlätt var det fylligt och gulfruktigt rikt med en värmande alkohol och kryddpepparkryddig ekfatston, men med en fin syra. Denna smöriga och kraftfulla chardonnay, 2006 Ma Belle Fille från Peter Michael Winery i Knights Valley i det varmare inlandet av Sonoma i Kalifornien, hade ändå en viss elegans. Dess större kraft och lite kryddiga fat gjorde att det passade alldeles utmärkt till den halstrade gösen (tack vare stekytan integrerades fatens kryddiga nyanser) som serverades med en skummande velouté av musslor och krispig fänkål. Om vinet till en början hade upplevts stort och mäktig, smög det lydigt in i maträtten och blev del av en fulländan harmoni. Det är så ett fylligt chardonnayvin ska användas.

Två viner serverades till varmrätten. AJ Styles hade tagit ur sin förhållandevis välfyllda del av vinkällaren, där enbart viner från hans årgång ligger, och slog upp en förträfflig, läckert mogen och minst sagt bordeauxkomplex 1991 Cabernet Sauvignon Reserve från Anderson’s Conn Creek Vineyards i Napa Valley. Det är alltid så gott med mogna kalifornier, de förenar en god struktur och fortfarande vital frukt med komplexa mognadsnyanser. Vinet satt som hand i handske till en grillad kalvmedaljong med rostad ostronskivling (rostningen mötte vinets mognadsrostade toner perfekt), till vilket en god rödvinsfond och en krämig puré av mandelpotatis, jordärtskocka och tryffel hörde. Återigen satt vinerna på pricken perfekt till, vilket såklart var uträknat redan från början, eftersom rätterna var skapta efter hur vinerna doftade och smakande.

I det andra glaset var vinet först lite blygare, det krävde längre tid än den halvtimma jag hade gett dem i glaset. Den goda riojan, 2001 Gran Reserva från Bodegas Remirez de Ganuza, var först mörkt primärfruktig och lite knuten i all sin kraft, men med lite mer luft öppnades en mer nyanserad och jordigt komplex ton upp. Till slut blev vinet riktigt typiskt för sitt ursprung. Dess fina och nästan silkeslena tanniner kläddes av en djup och aningen solsöt mörk frukt, och så som i de allra flesta av vinerna från kalkstensjordarna i Rioja Alavesa fanns där också en liten mineralton som gav eftersmaken finess.

Min favoritost, den nästan sensuellt krämiga och mjölksöta Brillat Savarin, stod på tur och den hade sällskap av en kompott av apelsin, lime och honung. I glaset skänktes guldgul mogen nektar från Vignobles Touchais i Loire upp – 1964 Moulin Touchais. Vinet hade precis börjat ta sig in i den mogna världen, där honung, bivax och kanderade citronskal gjorde en unga pigga citrusfrukten sällskap. Jag hade förväntat mig lite mer syra, det är ju trots allt ett vin som är vida känt för sin friska och långlivade syra, men smaken var närmast silkeslen. Kombinationen mellan vinets sötma och lena struktur blev alldeles perfekt med ostens gräddiga textur, och rent dofterna i vinet speglades perfekt av dofterna i kompotten. Det är faktiskt inte särskilt svårt att räkna ut att två likheter blir en fulländad enhet.

Den ljusa chokladmoussen kom med en kompott av ananas, och även den här gången byggdes kombinationen på desserten textur och dess dofter. I glaset slogs en 1998 Château d’Arche från Sauternes upp, ett vin som egentligen inte är särskilt märkvärdigt, men som i ett sammanhang som detta åtminstone passar utmärkt.

De sista dropparna av sauternesvinet avnjöts till eftersnacket och ett fat med riktigt goda, spröda men samtidigt sega makarons fyllda med hallonkräm.

Kvällens sista anhalt blev Sturehof, där vi avslutningsvis skulle fira Angels och Andys förlovning med lite drinkar och goda viner. Nog kom det in en annan Mojito, Appeltini och den fatsöta men trots sin eldiga alkohol ändå lent smakande Gentleman Jack från Jack Daniels, men det mesta snurrade ändå kring tre pinotviner. Det första kom ifrån bekanta på grannbordet, en generöst rödfruktig, djup och något fatkryddig men ändå frisk 2007 Pinot Noir Bella Vigna från Martinelli Winery i Russian River. Nog var den god, men inte lika elegant som den 2007 La Neblina Pinot Noir från den mindre men mycket bättre firman Radio Coteau några kilometer söderöver. Det vinet hade förvisso också en på amerikanskt manér typisk (men mindre uttalad) fatkryddighet, men frukten var mycket mer intensiv och spänstig och bjöd på lättare och mer eleganta toner.
Den logiska fortsättningen blev att gå till Bourgogne, och därifrån välja ett riktigt gott och välgjort vin från fin adress. Det blev, som så många gånger på Sturehof, ett vin från den fenomenala firman Domaine Fourrier i Gevrey-Chambertin. En underbart rödfruktig och rödblommig parfym kryddad med sur kalkstensjord och med ett djup som inte byggde på pur koncentration och fyllighet, utan på högaromatiska doft- och smakämnen, slog upp ur glaset när sommelieren slog upp den sagolika 2007 Gevrey-Chambertin Premier Cru Combe Aux Moines. Det blev en alldeles perfekt avslutning på en lång och givande dag i njutningens tecken.
Det är, när allt kommer omkring, rätt fantastiskt att få vara en sybarit!

6 kommentarer:

Anonym sa...

"Av fyra goda rieslingviner var den medelfylliga och fint frukt- och syrabalanserade 2007 Riesling Brand Grand Cru var den mest harmoniska till maten, medan den torra och lätta 2007 Riesling Clos Windsbuhl var för stram och mineralisk och 2007 Riesling Brand Grand Cru var för fyllig och söt. "

hur kan samma vin vara "för fyllig och söt" OCH "den mest harmoniska"???

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Hej du,

Ja, det blir sädär ibland när man inte är med i svängarna och har morgongrus i ögonen - jag har naturligtvis skrivit fel på ett av vinerna.
Det som var för fylligt och sött vin maträtten, var 2007 Riesling Brand Grand Cru, det mest harmoniska var 2007 Riesling Rangen de Thann Clos Saint Urbain, och inget annat.

Nu är det korrigerat. Jag ber om ursäkt för slarvet.

Anonym sa...

då blev det ett mer väntat resultat :-)
och tack för genomköraren :-)

-anders

Anonym sa...

Hej,
jag ska ha en champagneprovning med några vänner och skulle behöva lite tips på riktigt enkla tilltugg, alltså simplast möjligt men det är ju alltid gott att ha nåt att knapra på efter en stund. Jag vet att du brukar nämna chips så det tänkte jag ha men mer då?

Det blir:
Bollinger Special cuvée
André Clouet Grande Reserve
Leclaire-Gaspard Bl de Bl Brut
Simonsig Kaapse Vonkel Brut

Ber om ursäkt för trådkapninger!

/AD

CAFÉ ROTSUNDA sa...

Hej AD,

Jag vet att jag tjatar om mina chips (vanliga saltade chips utan knasiga kryddor) hela tiden - och de är såklart goda till champagne.

För mig är chipsen mer av symboliska art. De står för SALT och FETT, två komponenter i maten som gifter sig med vinets torra och syrliga smak, rundar av den lite och lyfter fram lite mer av kroppen och aromen av frukt och jästlagring.

Vill man höja ambitionsnivån utan att göra det svårt för sig, kan man spinna vidare på samma smakbalans och välja:
- vällagrad hårdost (helst alpost)
- fin lufttorkad skinka
- elegant salami eller liknande

Vill man anstränga sig lite mer:
- en toast med anklever och salt
- en toast med krabbkött/cr fraiche

BRÖDET speglar de lite fylligare champagneras autolytiska aromer. Alltså kan man använda sig av bröd i form av toast, krutonger och panering när man gör smårätter till champagne.

Ostron, färska eller pocherade eller i form av en skummande soppa eller sås mixad med lite grädde och smör, speglar vinets fina mineralton (som ofta är en arom av just ostronskal i den kalkrika jorden).

Det här var bara några snabba tips. Hoppas att något av dem hjälper dig.

Anonym sa...

Tack så hjärtligt för ett bra svar, kopierat och sparat i datorn!

/AD