In och ut i Rioja den 20-21 september

Den här gången blev besöket i Rioja snabbt, minst sagt in och ut. In på söndag kväll strax före midnatt, ut tisdag direkt efter snabblunch. Syftet var att hälsa på den högt kvalitetssiktande Bodegas Remirez de Ganuza och titta till vad den dynamiska och aldrig stillasittande Fernando Remirez de Ganuza har hittat på – såklart också kolla läget nu när det har fått en hundrapoängare av Parkers springpojke doktor Jay Miller.

Efter en dag på resande fot kändes det riktigt skönt att ta in på det lilla trevliga och fint inredda familjeägda hotellet Palacio de Samaniego i den 350 invånare lilla sömniga staden Samaniego i Rioja Alavesa. Kvällsvärden visste om den sena ankomsten och dukade upp en alldeles förträfflig carpaccio av lövtunt skivade solomogna tomater som hade smaksatts med salt, peppar och en riktigt god spansk olivolja. Till det lite ännu mer lövtunt skivade spanska delikatesser som lomo och jamón ibérico. Vinlistan var rätt hygglig och priserna riktigt bra, så det fick bli två röda riojor för att synka kroppen på Tempranillo till den efterföljande dagens stora provningar.
Jag har en speciell fäbless för vinerna från Lopez de Heredia, men den 1999 Viña Tondonia Reserva vi beställde in var tråkig, slapp och trött och hade inte alls den klassiskt rödfruktsyrliga och av fatlagring sekundärmärkta doft och smak jag hade hoppats på. Nej, det var en riktig besvikelse. Tack och lov var det andra vinet riktigt gott, 2004 Marqués de Vargas Reserva från Bodegas Marqués de Vargas. Det här är en firma som numera gör väldigt fina viner i en slag nyklassisk stil, med relativt mörk och djup tempranillofrukt, en god men mogen och väl polerad struktur med en god syra och ännu godare mineralton. Den sena timmen gjorde att flaskan inte drack ur. Istället hamnade flaskan halvdrucken på mitt rum, och när jag kvällen efter återvände till vinet, hade det blommat ut till större elegans.

Ett spännande matmässigt inslag kom som en aptitretare före lunchen. Fernando Remirez de Ganuza har en liten kräftsamling i den lilla vattenkanal som är dragen utefter innergården vid sin bodega. Jag har sett hans kräftor förut, men den här gången ville Fernando överaska med en liten trevlig förrätt – färska flodkräftor flamberade i brandy. I en panna med het olivolja kastade han ner kräftorna, på med salt och sedan brandy, och så tuttade han på så att lågorna slog upp en halvmeter ur pannan. Det var rätt gott, men en aning för mycket brandy gjorde att kräftorna fick en märklig vanligsöt fatkrydda som inte var helt perfekt. Men kul var det.
I glaset hade vi hans 2008 Erre Punto Blanco, en lätt fatjäst viura och malvasia som bjuder på en frisk syra, en ren citrus- och äppelliknande frukt och bara en försiktig vaniljton från faten. Det är ett rätt gott vin som vann på en stunds luftning, men förlorade matchen mot brandysmaken.

Lunchen skulle intas på Restaurante Héctor Oribe i den endast drygt hundra invånare lilla byn Páganos ett par stenkast från den mycket större staden Laguardia. Att kocken och krögaren Héctor Oribe har en god meritlista bakom sig när han för rätt precis tio år sedan öppnade sin egen krog märks. Jag har varit här tidigare genom åren, och blivit lika glad, nöjd och mätt då som den här gången. Det är en rätt liten restaurang, kanske 40-45 platser i matsalen, och maten görs av lokala råvaror men känns mycket mer modern än det kök man normalt sett möter i Rioja. Den här gången bjöd Héctor på absolut pinfärska söta fikon (trädet står bakom restaurangen) på en liten toast med syrlig färskostkräm, och det var riktigt gott. Som förrätt tog jag en fräsch sallad med en ljummen getost med honung, en välsmakande nötolja och ett exotiskt inslag av syrad ananas som förvisso var gott, men inte särskilt lokalt.
Något särskilt vin till den här rätten blev det inte, istället blev det tre röda viner till varmrätten, med värden vid bordet bjöds det såklart på viner från Bodegas Remirez de Ganuza. I det första glaset hade vi ett för mig en ny bekantskap, 2005 Viña Coquete som är det första vingårdsbetecknade vin som Fernando Remirez de Ganuza har gjort. Det kommer från den 5.50 hektar stora vingården Viña Coquete och görs till 90 procent av Tempranillo och resten Graciano. I sitt unga skede var vinet djupt och mörkt bärfruktigt, nästan med en lite kolaliknande rondör som senare skulle visa sig passa utmärkt till min varmrätt.
En tallrik med en krämnig sås av bönor, lite pinjenötter och tunt skivad chile samt små strutar fyllda med murcía, blodkorv, skulle dock passa fint till de röda vinerna, men rätten var liten och försvinnande god.
Nästa glas innehöll 2003 Fincas de Ganuza, ett rätt kraftigt och gott vin, men av den heta och torra årgången en aning märkt av snabbmogen och lätt solbränd frukt. Det hade dock en god struktur och till och med något av en liten mineralton, och den här flaskan kändes faktiskt fräschare än de jag har provat i Sverige. Kanhända var jag något förförd av det vackra landskapet i Rioja Alavesa, som så storslaget och dramatiskt kantas av Sierra Cantabria i fonden. Det svala vinet träffade mig på ett rätt skönt sätt. Men vad gjorde det när den påtagligt mer eleganta, av mineral och tanniner med strukturerade och till både doft och smakbalans mer komplexa 2004 Fincas de Ganuza stod på tur. Det tog inte lång tid för mig att inse att denna nollfyra är den bästa årgången hittills av detta vin. Och nu var jag än mer salig.

Då jag är svag för långkokt kött, kunde jag inte låta bli att beställa rabo de vacuna, oxsvans som hade kokats över två timmar i rött vin, vitlök och lagerblad till en hög smak och sönderfallande mör textur. Till detta den goda såsen, och en sammetslen kräm av potatis. Svårare än så är det inte att hitta mitt i prick mellan smakrika rödviner och en god maträtt! Min bordsgranne tog en snyggt skuren rosastekt entrecôte med doftande rosmarin som även den serverades med den goda potatiskrämen och en smakrik rödvinssås.

Till den salta, fasta baskiska getosten Idiazabel kom ett stort fat med de supergoda fikonen in, och de var tack vare sin fina sötma och milda fruktsyra helt perfekta till osten – men såklart inte till de smakrika röda riojavinerna.
Även om jag var minst sagt mätt, kunde jag inte låta bli att beställa en dessert – mest för att testa kvaliteten inom den disciplinen. Den copa de mami, en getmjölksyoghurt toppad med kompott på fikon och en luftig skum av fikon fick godkänt, men mer speciellt än så var den inte.

Tack och lov för siesta, förvisso vid halvsextiden på eftermiddagen, ett par timmars liggläge gör gott efter en välfylld dag.

För den sena middagen åkte vi till staden Fuenmayor och restaurangen Asasor Almeda, erkänd för sitt utomordentliga kött. När vi kom dit, visade köksmästaren upp de fina välmarmorerade köttbitarna och vi beställde en stor ryggbiff med ben – lagom för fyra personer som huvudrätt. I väntan på köttet hade vi rekommenderats att njuta av några smårätter, vilket vi självklart inte var sena att tacka ja till.

Efter ett litet snapsglas med en mild, len och fint sötaktig gazpacho, seglade det sedan in tallrik efter tallrik med små läckerheter. De sedvanliga kroketterna av krämig béchamel och jamón som friterats spröda och som passar så bra till i stort sett alla viner – vita som röda – var en given favorit. Med glädje kastade jag mig också över fatet med pimientos de padrón, små gröna chilefrukter som hastigt har stekts i olivolja med tunt skivad vitlök och salt till en riktigt god och något söt smak. De är sällan starka, och därför passar de riktigt bra till de röda riojavinerna. En liten sked med en god oxtartar och en liten tallrik med stekta små bottnar av kronärtskocka från södra Rioja med olivolja och lufttorkad skinka slank också ner.

Vi hade redan fått in vinerna, två vitt skilda stilar från Bodegas Remirez de Ganuza. Just den här kvällen var min favorit den mycket eleganta, fortfarande primärfruktiga 2001 Remirez de Ganuza Gran Reserva, som har en struktur som är sekundärt polerad men fortfarande med väldigt mycket ungdomlighet. På Fernandos begäran hade vinerna tempererats till cirka 15-16 grader, något svalare än jag själv brukar servera dem, vilket visade sig ge en doftmässig vinst med större finess. Om det här vinet var det elegantaste till alla smårätter, och även mycket gott till köttet, var det kraftigare och djupare ungfruktiga 2006 Trasnocho (firmans prestigevin, gjort uteslutande av pressvin!) en fullkomlig fullträff.

Köttet var enastående – det är något speciellt med välmarmorerat nötkött som får hänga lite längre än normalt, och som grillas till perfektion över riktig glöd. Vår gigantiska köttbit serverades blodigt grillad, inga problem när köttet är så fantastiskt mört, bara toppat med flingsalt och lite fin olivolja. Enda tillbehör var lite friterad potatis – mer avancerat än så ska mat inte behöva vara om råvarorna är på topp.
Jag lade band på mig för att inte be om en monsterstek till, det var så förtvivlat gott!
Dessert fanns det inte plats för, däremot en brandy. Jag bad servitören plocka fram något han tyckte var riktigt gott, och in kom (på typiskt spanskt vis) en ordentlig balja med en sötaktigt vaniljfatig och aprikossöt Solera Gran Reserva 20 años från firman Peinand, som köpt druvor (Airén) från La Mancha, destillerar själv och lagrar spriten i gamla sherryfat nere i Jerez. Det blev en välbehövlig sängfösare.

Dagen efter hann jag med en snabb lunch på det spännande nyöppnade designhotellet Hospederia Los Parajes inne i den medeltida staden Laguardia. I det månghundraåriga huset, som har stora källargångar som man har renoverat till en läcker vinbar, har man en restaurang med höga ambitioner utan att vara lyx. Då tiden var knapp, fick det bli snabblunch. I väntan på förrätten serverades en liten ljummen soppa av bönor som var rustik men god. Sedan kom en blandad sallad med en bit knaperstekt fläsksida och tempurafriterade kungsräkor. Den var också god utan att vara direkt märkvärdig.
Då mitt sällskap insisterade på att åter dricka 2006 Trasnocho, hennes favorit under de två dagarna, gick jag inte emot utan drack lydigt upp det djupa, mörkfruktiga och smakrika vinet. Och det passade alldeles utmärkt till den grillade lammsidan som serverades med sin steksky och råstekt potatis. Enkelt, rustikt, välsmakande … och lokalt. Precis som det ska vara.
På vägen ut hanns det också med en snabb örtkryddad gul orujo con hierbas, denna traditionella stänkare som egentligen är helt ute ur tiden men fortfarande lever kvar.